Barnens ständiga sekreterare

Gunilla Lundgren har skrivit ett fyrtiotal böcker men kallar sig ibland hellre sekreterare än författare. I snart femtio år har hon skrivit ihop med barnen i Rinkeby.

– Jag känner på allvar att det här inte får bli något beundrarporträtt. Jag har gjort så mycket dumheter i mitt liv, så det kan du inte ana. Jag har ingen anledning att tro att jag är någonting, jag är bara en del av ett sammanhang.

Författaren Gunilla Lundgren går med långa, hastiga steg över Rinkeby torg. Ler och hejar på de flesta som går förbi. Hon är välkänd här.

I snart femtio år har Gunilla Lundgren drivit läs- och skrivfrämjande projekt för barn i Rinkeby. Dessutom har hon skrivit ett fyrtiotal böcker, varav en hel del tillsammans med romer.

Vi stannar till på Rinkeby bibliotek där Gunilla Lundgren har en egen bokhylla proppfylld med alla sina böcker.

– Jag är inte ett dugg stolt över att jag är författare. Det är inte finare arbete än något annat. Är det något jag är stolt över så är det att jag lärt jättemånga barn att läsa och skriva, säger hon och avbryter sig.

Det är dags att gå vidare för att följa dagens tajta schema.

En stund senare har vi skyndat till Askebyskolans skolbibliotek. Här har Gunilla Lundgren haft en skrivarverkstad för romska barn i fem år. De träffas 1–2 gånger i månaden och kallar sig Le Glatenge Pen club, De romska barnens skrivarklubb.

I dag har Gunilla Lundgren med sig ett stort paket från Japan. Inuti finns teckningar och brev från japanska elever som läst en översättning av Gunilla Lundgren och Ramiz Ramadanis ungdomsroman Ramiz resa, om en romsk pojkes resa till Sverige.

– Oh my god, utbrister tolvåriga Nicole Kruszewska när hon får se brevhögen och är snabbt i gång med att författa ett svar.

Hon tackar för teckningarna och berättar vad barn i Sverige brukar äta för mat, något som brevskrivaren undrat.

– Jättebra! Tänk vad du skriver bra, inte ett enda stavfel, peppar Gunilla.

Nicole Kruszewska har varit med i den romska skrivarverkstaden sedan start.

– Det roligaste är att träffa Gunilla och mina vänner för vi träffas inte så ofta i skolan eftersom vi går i olika klasser, säger hon.

Oftast är det runt sju barn mellan sex och tolv år på skrivarverkstaden. De har hittills skrivit böckerna Askungen i Rinkeby och Daniels dag – om Askungens lillebrorsa. I vår kommer tredje boken Glad påsk. Alla böcker ges ut på svenska och romska.

Vad använder du dig av för skrivmetoder?

– Jag utgår alltid från den brasilianska pedagogen och människorättsaktivisten Paulo Freires bok Pedagogik för förtryckta. Han trodde på samverkan, för de stora förtryckarna är de som tror att de vet hur de ska hjälpa andra, säger Gunilla Lundgren.[fakta id=”19243″]

Var och en ska ha sin roll och det ska finnas en ömsesidig respekt.

– När vi skriver böcker resonerar vi tillsammans, sedan skriver jag ner vad vi pratat om och läser sedan upp det för barnen. Vi ändrar och jag skriver om. Jag är en sekreterare och brukar säga ”jag är er penna”.

Barnens invändningar handlar oftast om karaktärernas kläder och vad alla ska heta. Det tar lång tid att fantisera, men det gör inget.

– Det är identitetsskapande att skriva och jag ser det som en rättighet att rösterna härifrån hörs.

I medier beskrivs Rinkeby ofta som ett farligt område med öppen droghandel och skottlossningar. På hemmaplan möts de av motbilder som visar att Rinkeby inte bara är en dålig plats.

– Men vi skriver ändå om allt, även om skottlossningarna för de är också en sida av verkligheten.

Gunilla Lundgren och skrivarklubben har också gjort radioföljetongen Pippi i Rinkeby, om en romsk Pippi som bor i en bil i Rinkeby. Den sändes under höstlovet i Utbildningsradion på svenska och på de fem nationella minoritetsspråken.

Gunilla Lundgrens mejlkorg blev snabbt fylld av hatmejl.

– De kallade mig för landsförrädare och undrade varför jag förstörde svensk kultur. Jag har svarat alla och berättat att jag älskar Sverige och att vi inspirerats av Pippi Långstrump men att boken handlar om en romsk flicka. Efter det lugnade det sig.

Astrid Lindgrens släktingar godkände manuset när de fick reda på att pengarna som Pippi i Rinkeby genererade skulle skänkas till ett bibliotek i Rumänien som Gunilla Lundgren med hjälp av rumänsk-svenska Arina Stoenescu tagit initiativ till.

Biblioteket invigdes 2016 och ligger i en socioekonomiskt utsatt förort till Bukarest. I stadsdelen bor många romska familjer. Gunilla har köpt in böcker på romska och rumänska och Ikea har skänkt bokhyllor, bord, stolar, pyssel och spel.

– Men de får inte låna med sig böckerna hem utan det här bygger på att föräldrar och lärare tar med barnen dit och läser på plats.

I medierna har Gunilla Lundgren uppmärksammats för sitt arbete med den romska skrivarverkstaden och dess litteratur. Men mest uppmärksamhet har det blivit kring arbetet med Nobelpristagaren i litteratur.

Det var 1988 som hon och kulturvetaren Elly Berg tröttnade på att barnen i Rinkeby kallades halvspråkiga när de i själva verket talade flera språk.

De kom på idén att göra ett häfte till Nobelpristagaren i litteratur Naguib Mahfouz tillsammans med arabisktalande barn och deras lärare Nabila Al Fakir. Sedan dess har det blivit tradition. Ett tjugotal barn i åttonde klass jobbar hela höstterminen med häftet som i december lämnas över till pristagaren som kommer på besök till Rinkeby. Några av barnen är också med vid tillkännagivandet av litteraturpriset i Börshuset.

Det är dags för en mycket sen lunch. På ett café beställer vi sött myntate.

– Visst är det fantastiskt!

Jag frågar återigen om hennes bakgrund. Hittills har Gunilla Lundgren i förbifarten bara nämnt korta stycken ur sitt 76-åriga liv. Det är svårt att få en sammanhängande bild. Hon byter riktning på samtalet lika snabbt som hon går. Fokus helst på andra.

Till slut kommer ändå en historia.

Familjens jordbruk gick omkull på 1940-talet och mamman tog jobb inom hemtjänsten och pappan på fabrik i Värmland. Gunilla – ett av fem barn – var 13 år när hon började hjälpa sin mamma i hemtjänsten. Om kvällarna såg hon mamman läsa Dan Andersson. Det fanns en kunskapstörst.

Tjugo år gammal var Gunilla Lundgren utbildad småskolelärarinna och drog till Stockholm för att vara med om livet. Om somrarna liftade hon runt i Europa. ”En alldeles för äventyrlig tid” säger hon, men mer om den vill hon inte nämna.

En sommar i slutet på sextiotalet tog allt en ny riktning. Gunilla Lundgren var guide på Mallorca när hon för första gången kom i kontakt med det romska folkets utsatthet.

– Från flygplatsen in till Palma skulle de bygga en ny väg, och längs med havet fanns det romska slummiga bosättningar som skulle rivas. Romerna hade ingenstans att ta vägen.

Hemma i Sverige blev hon speciallärare och hade hemundervisning för statslösa romska barn som just kommit till Sverige. Familjerna bodde i små lägenheter på Luntmakargatan-Döbelnsgatan i centrala Stockholm. Gunilla kände igen sig. Trångboddheten, kallvattenkranen och den låga zinkbänken. Det var så hon själv bodde när hon var i sina elevers ålder.

– Meningen var att barnen skulle slussas in i sina åldersgrupper i skolan. Men det blev ett väldigt svårt arbete. Tonåringarna hade det jobbigast. De hade tiggt hela livet och hade en enorm livserfarenhet som de inte tyckte passade i skolan.

Hon föreslog att de skulle göra en bok om barnens liv. 1972 kom Martiza, en zigenarflicka.

Familjerna flyttade så småningom till nybyggda miljonprojektet i Rinkeby och Gunilla flyttade sin hemundervisning dit och blev kvar. Numera har hon haft läs- och skrivprojekt med barn på de fyra grundskolorna i Rinkeby.

– Jag hade inte trivts i Sverige om jag inte haft Rinkeby. Rinkeby är en bild av världen. Här möts alla stora frågor som intresserar mig: fred, miljö, flerspråkighet och mångkultur, säger Gunilla Lundgren och avbryter sig.

– Du får inte glömma att skriva att biblioteket i  Rinkeby är mitt andra hem och att arbetet med den romska skrivarverkstaden och Nobelpriset inte hade varit möjligt om det inte vore för lärarna och skolbibliotekarien på Askebyskolan. Det är tack vare dem som vi kan göra det här.