Digital humaniora – nytt forskningsfält

Hur digitaliseringen bidrar till omvandling av vetenskapliga discipliner och bibliotekens roll i det var temat på en internationell konferens på...

Hur digitaliseringen bidrar till omvandling av vetenskapliga discipliner och bibliotekens roll i det var temat på en internationell konferens på Södertörns högskola i oktober. Jakob Kihlberg var där: 

Den internationella konferensen Bibliotheca Baltica är en återkommande del av det samarbete som, sedan mitten på 1990-talet, finns mellan biblioteken i östersjöregionen.

Bland talarna på årets konferens återfanns forskare och bibliotekarier från ett flertal länder. En rad konkreta projekt för att tillgängliggöra samlingar vid olika bibliotek och forskningsinstitut presenterades men de vidare perspektiven togs upp av två huvudtalare.

Pelle Snickars, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet, framhöll bland annat att en satsning på tillgång till material inte längre är tillräckligt. Fokus behöver flyttas från tillgången till själva användningen – eller snarare den potentiella användningen – av materialet. Frågor om datakvalitet, metadata och taggning blir då viktigare och en central uppgift blir att tillhandhålla gränssnitt med praktiska verktyg för dataanalys. Snickars efterlyste även satsningar på datalab i biblioteksmiljön där forskare och studenter kan arbeta med visualiseringar och annan typ av analys.

Timo Honkela, professor vid Helsingfors universitet och verksam vid Nationalbiblioteket i Finland, beskrev i en intressant föreläsning hur komplexiteten i den naturliga språkanvändningen gör det omöjligt att programmera datorer för att fullt ut kunna avkoda mänsklig kommunikation. Istället krävs system där datorer på egen hand känner igen och drar slutsatser av mönster och regelbundenheter, och på så vis successivt lär sig att tolka informationen (”machine learning”). I förlängningen av en sådan utveckling kan man se framför sig att interoperabilitet mellan olika system kan uppnås utan standardisering: de kan lära sig att förstå varandra utifrån kontextuella faktorer utan att varje term i en databas är helt likvärdig eller känd på förhand.

Konferensen i sin helhet reste ett antal frågeställningar värda en fortsatt diskussion. Ett förhållande som borde uppmärksammas mer är just att digitaliseringen inte bara gjort det möjligt att finna nya svar på gamla frågor – det vill säga gjort det lättare att få tillgång till material – utan även öppnat upp helt nya forskningsfält, även inom humaniora. Ett bra exempel på det som berördes av flera talare är övergången från ”close reading” till ”distant reading”; från närläsning av ett mindre antal texter till automatiserad analys av en stor mängd verk för att lokalisera regelbundenheter eller trender. Hur digitaliseringen bidrar till att i grunden omvandla vetenskapliga discipliner är ett perspektiv som hittills ofta saknats när nyttan av digitalisering diskuterats av beslutsfattare på olika nivåer.

Man kan också fråga sig vilken mognadsgrad vi ännu uppnått i Sverige. Gör inte de förhållandevis långsamma framstegen vad gäller digitalisering av bibliotekens samlingar att vi fortfarande måste fokusera en del på grundläggande ”access” till materialet? Förväntningarna på biblioteken är i dag trots allt – som Christopher Kümmel från Deutsche Forschungsgemeinschaft framhöll – att i princip alla samlingar ska finnas tillgängliga i fulltext, att all text ska vara OCR-tolkad samt åtföljas av en rik metadata. Till den nivån är det ju en bit kvar. Själva underlaget för de nya analysverktyg som efterlystes under konferensen, är knappast på plats i Sverige. Vidare kan man fråga sig hur många humanistiska forskare som faktiskt vore redo att i dagsläget använda sig av dessa analysverktyg om de fanns tillgängliga.