Efter attacken

Svärdattacken på skolan och kulturhuset Kronan den 22 oktober förra året skakade om inte bara Trollhättan utan hela Sverige. Biblioteksbladet...

Svärdattacken på skolan och kulturhuset Kronan den 22 oktober förra året skakade om inte bara Trollhättan utan hela Sverige. Biblioteksbladet träffade några ur personalen på Kronan bibliotek som fortfarande påverkas starkt.

Klockan tio avslutade Inger Brodin, föreståndare på Kronan bibliotek, ett möte med barn- och ungdomsbibliotekarien Christine Karlsson. Christine öppnade biblioteket för besökare medan Inger gick in på sitt kontor. Fem minuter senare kommer Christine och säger att det händer något därute. De hör att det låter ovanligt mycket från entrésalen där kaféet, biblioteket och skolan möts. När de tittar ut genom fönstret ser de matematikläraren Nazir Amso komma springande på parkeringen. Något har färgat hans rygg alldeles mörk och han faller ihop på marken. Polis, ambulans och personal och elever från Kronan rör sig utanför. Samtidigt hör Inger två skott och hon tänker att det är en skolskjutning som pågår. Inne i biblioteket finns en grupp förskolebarn tillsammans med tre pedagoger. Inger Brodin samlar dem alla i sitt kontor, pedagogerna säger till barnen att det pågår en filminspelning och att de måste ligga ner på golvet. För stunden är de i trygghet, men vad händer om de behöver fly och ta sig ut? De vågar inte ta någon av nödutgångarna för de vet inte vad som händer och var. Och Inger hittar inte handtaget som behövs för att öppna fönstret. De inser att de är inlåsta. Hon behåller lugnet och fokuserar på att de ska ta sig igenom vad det nu än är som pågår. Efteråt har Inger ältat sitt beslut många gånger. Varför beslutade hon att de skulle stänga in sig just där? Vad hade hänt om det hade varit en skolskjutning och inte en svärdattack? Och varför visste hon inte var handtaget fanns?

Men det var ingen skolskjutning. Attacken mot Kronan i området Kronogården i Trollhättan den 22 oktober förra året utfördes av en 21-årig man med svärd och var ett hatbrott med rasistiska motiv. Fyra personer, inklusive gärningsmannen, dödades på plats eller avled en tid senare till följd av de skador de fått under attacken. En av dem var Nazir Amso som Inger Brodin och Christine Karlsson sett falla ihop på parkeringen utanför biblioteket. Han dog i början av december efter sex veckor på sjukhus.

– Vi förlorade så mycket hopp när han gick bort. Barnen är aldrig tysta, men den dagen var det knäpptyst på skolan. Han var ljuset vi såg och vi sa ofta att när Nazir kommer tillbaka då kan vi jobba framåt igen. När han dog fick vi andra ta större ansvar för att gå vidare ändå, säger Inger Brodin.

Det är tungt för henne att berätta om attacken och tiden efteråt. Samtidigt är det viktigt för att bearbeta det. Direkt efter dådet samlades många i en lokal intill skolan för att prata med varandra och ta del av det stöd som kommunen satte in. De kommande dagarna var de en grupp som samlades varje dag för att tillsammans med företagshälsovården prata igenom sina upplevelser och tankar. När de väl kunde återvända till sin arbetsplats några dagar senare gjorde bibliotekspersonalen det tillsammans.    

– Jag var inte rädd men obekväm. Den största känslan hos mig har varit ilska. Ingen ska få förstöra det här för oss. Det här huset, Kronan, kan fungera så bra när vi får till det och är en plats där många kulturer möts. Kom inte hit och förstör!

De som har velat har fått möjlighet till individuellt samtalsstöd och i personalgruppen har de fortsatt att prata med varandra. I början dagligen, sedan allt mer sällan. Ett avslutande samtal med företagshälsovården är inplanerat i mars för att prata om hur de känner då, strategier för att gå vidare och varningstecken de kan titta efter hos sig själva och varandra – ifall det är någon som fortsätter må dåligt eller börjar göra det efterhand. Även de som inte var på plats den dagen har deltagit i samtalen. Attacken är ett trauma för alla inblandade, på olika sätt.

– Det här är ett övergrepp på oss och vårt sätt att vara. För mig var det viktigt att vi var tillsammans. Min erfarenhet vid kris är att man i alla fall i ett första skede delar det bäst med andra som varit med om samma sak. Man har en förförståelse där man inte behöver förklara utan bara kan vara, säger Inger Brodin.    

Christine Karlsson beskriver hur de numera pratar om attacken den 22 oktober som ”händelsen”. Det har blivit som en kortlänk som man bara benämner ”händelsen” men som alla som den drabbat vet vad den innebär. Efter den 22 oktober var hon sjukskriven i nästan tre månader och har nyligen börjat arbeta igen. Hon är fortfarande orolig för hur det kommer att bli och kännas. Om hon kommer att kunna gå vidare här. Varje gång hon går i korridoren där gärningsmannen högg ner sina offer tänker hon på det. När hon kör in på parkeringen där Nazir föll ihop ser hon det framför sig.

– Det känns som att vi står på någon sorts frontlinje. Skolan ska byggas in i en glasborg och det pratas mycket om skydd.  När jag hör om stök och bråk på bibliotek nu påverkar det mig på ett helt annat sätt. Men samtidigt är bibliotek något av det mest öppna vi har och så ska det vara, säger Christine Karlsson.

Hennes kollegor Pia Keränen Larsen och Talin Banous instämmer. De var inte på Kronan den 22 oktober men har ändå påverkats starkt av attacken och deltagit i samtal om den. Vad gäller det dagliga arbetet är det fortfarande inte sig likt. Skolan har en väktare på plats vid entrén som även håller koll på bibliotekets besökare. Biblioteket är stängt för besökare fram till klockan tre varje dag, då skoleleverna går hem. Besökare som kommer tidigare under dagen får komma tillbaka senare eller boka besök för att bli insläppta. Hela dagarna är biblioteket så gott som tomt för att sedan ta emot alla dagens besökare inom loppet av tre timmar. Tiden som de nu har under dagarna gick i början åt till att prata om attacken och känslorna kring den. Efter julledigheten har de försökt använda den tiden till utvecklingsarbete som de annars inte hinner med. Det är positivt att de har frigjort tid till att förbättra verksamheten, ett arbete som ofta fick prioriteras bort tidigare. Men nu längtar de alla tills ombyggnationen, som ska separera skolan från husets andra verksamheter, är klar och de kan börja arbeta som vanligt igen – utan låsta dörrar och väktare. Tidigast efter sportlovet kommer det att ske.

– Vi har stannat på något sätt. Man blir påmind hela tiden. Flera gånger om dagen får jag upprepa för folk som har kommit hit varför jag inte kan släppa in dem. Vi kommer inte vidare när inget är normalt, säger Talin Banous, biblioteksassistent.

Biblioteket kommer inte att ha väktare på plats efter ombyggnationen. Det är skolan som önskar det nu. Men säkerheten har setts över och medvetenheten och beredskapen är en annan i dag.

– Jag vill inte ha en uniformerad vakt eller metalldetektorer. Det håller oss fast i det som hänt och ger en falsk trygghet. Men vi har rutiner för att alla ska känna sig trygga ändå.

Biblioteket har bland annat sett över arbetstiderna så att ingen arbetar ensam i bokhallen. De kommer att installera fler larmknappar och se till att all personal vet hur larmutrustningen fungerar. Alla ska också känna till nödutgångarna och veta var lösa handtag till dörrar och fönster finns. Innan attacken var de beredda på hot, brand eller möjligtvis stöld. Men att det skulle ske en svärdattack på deras arbetsplats fanns inte i deras föreställningsvärld.

– Förut när vår säkerhetsansvarige påpekade något så kanske vi sköt upp det och tänkte att det kan vi ta sen. Så är det inte längre.

Tidigare försökte Inger Brodin och hennes kollegor pussla ihop det så att deras verksamhet och samarbetet med de andra verksamheterna i huset – däribland skolan, medborgarservice och kulturarrangemang – skulle fungera på de resurser de hade. Nu är det tryggheten och säkerheten som går först.

– Vi hade ett stålmannenschema och jag var inställd på att det skulle gå ihop, räknade ofta på när det bara kunde vara en i bokhallen så att den andra personen kunde användas till annat. Det har vi ändrat på. Inte heller lokalvårdarna ska vara här ensamma längre.

I rapporteringen efter attacken har det handlat mycket om ”skolan Kronan”. Det har glömts bort att byggnaden är ett kulturhus med flera verksamheter – att hela huset är traumatiserat. Det har varit stort fokus på att skilja skolan från allmänheten och övrig verksamhet medan grundidén med hela byggnaden är samverkan, förklarar Inger Brodin. Även om skolan nu blir något mer fysiskt åtskild från övrig verksamhet, med egen ingång och glasvägg mot kaféet och biblioteket så hoppas Inger Brodin och hennes kollegor att det i slutänden kan föra något gott med sig.

– När det här är över hoppas jag att vi kan öppna oss och titta på varandra. Vi är ju ett skolbibliotek också – hur kan vi använda de här verksamheterna på bästa sätt för både allmänheten och skolbarnen? Det vill jag fokusera på nu!

Text: Sally Henriksson