Ett språk – ett bibliotek

Medan svenska bibliotek försöker tillhandahålla böcker på varje efterfrågat språk gör de belgiska tvärtom. Nederländskt för sig, franskt för sig....

Medan svenska bibliotek försöker tillhandahålla böcker på varje efterfrågat språk gör de belgiska tvärtom. Nederländskt för sig, franskt för sig. Bibliotekarien Sebastian Lönnlöv i Botkyrka reste till Bryssel för att lära sig mer om segregation.   

Dammet ligger tungt i luften på biblioteksfilialen Adolphe Max, döpt efter en av Bryssels borgmästare. Hyllorna svämmar över av slitna böcker. Jag närmar mig barnbibliotekarien, som ser ut att ha tråkigt vid sin disk.

Har ni böcker på nederländska?

– Några få.

Men de familjer som är tvåspråkiga?

– De får gå till olika bibliotek.

På flygplatsen konkurrerade den engelskspråkiga reklamen om att locka turister till antingen Vallonien eller Flandern. Den reklam som inte riktade sig till tillfälliga besökare var däremot antingen på franska eller nederländska, trots att tvåspråkigheten officiellt är stark. Staden heter både Brussel och Bruxelles och dess gator har dubbla namn, vilket inte underlättar kartläsande.

Jag jobbar till vardags i Botkyrka där över hundra modersmål finns representerade och där vi aldrig säger till någon besökare att vi saknar böcker på ett visst språk. Har vi det inte just nu så får vi se till att skaffa det, eftersom varje språk en person behärskar är något som å ena sidan berikar livet, å andra sidan måste hållas vid liv.

Men hur ser situationen för bibliotek ut i ett land med flera officiella språk – som dessutom befinner sig i konflikt med varandra?

Belgien är uppdelat i tre regioner: Bryssel, Vallonien och Flandern, som i stor utsträckning är självstyrande. Flanderns officiella språk är nederländska, Valloniens är franska och i några vallonska kommuner är tyska officiellt språk – men att det ena språket är officiellt i en region innebär inte att det är första språk för alla regionens invånare.

De flesta belgare lär sig både nederländska och franska i skolan, men en del vallonska skolor väljer att inte lära ut nederländska – något som ger bränsle åt den flamländska separatiströrelse som vill göra Flandern till ett eget land.

Språkgruppernas intressen tillvaratas av olika instanser. Det innebär att folkbiblioteken är antingen fransk- eller nederländskspråkiga.

Men strax norr om Bryssels centrum, i kommunen Saint-Josse-ten-Noode eller Sint-Joost-ten-Node, ligger något så ovanligt som ett franskspråkigt och ett nederländskspråkigt bibliotek i samma hus, om än på olika våningsplan. De har till och med samarbeten några gånger per år.

”Vad tycker du om att det finns ett nederländskt bibliotek i samma hus?”, frågar jag bibliotekarien på den franskspråkiga nedervåningen. Han lägger in andra nyanser i frågan än vad jag är beredd på.

”Jag vet att media framställer det som problematiskt, men vi har faktiskt inte haft några problem med biblioteket där uppe.”

Den nederländska gemenskapen i Belgien har mer pengar än den franska – och det märks på biblioteken. Till och med det franskspråkiga huvudbiblioteket vid Riches Claires ser nedgånget ut med sina uppradade bokhyllor. Här har inga arkitekter lekt på länge.

De nederländskspråkiga bibliotek jag besöker är däremot nybyggda, färggranna och innovativt skyltade. De har inte bara böcker utan också filmer och andra medier. Muntpunt, ett centralt beläget kulturhus i fyra våningar, har till och med självbetjäning – men eftersom lån inte är gratis för vuxna måste bibliotekskortet först laddas med pengar i en automat.

På Muntpunt finns det ett visst fransk-språkigt utbud och på Riches Claires ett visst nederländskt, men det är inga mängder – och volymerna är placerade på ”främmande språk”. En flamländsk bibliotekarie berättar att de franskspråkiga biblioteken vägrar köpa in böcker på turkiska och arabiska. När jag kollar i katalogerna visar det sig vara precis tvärtom. Även om volymerna är små har de franskspråkiga biblioteken fler böcker på minoritetsspråk än de nederländska. Snarare handlar påståendet om fördomar och rykten.

Både bibliotekarier och andra belgare gav olika varianter av samma svar när jag frågade om bibliotekens uppdelning: ”Det är så det är.” ”Det är politik.” ”Det beror på vår historia.” Ingen verkade hoppas på förändring.

En bibliotekarie tyckte att stämningen har förvärrats av den misstänksamhet som terroristjakterna har fört med sig.

Samma dag som jag skulle ha flugit hem skedde terrordåden på Bryssels flygplats och tunnelbana. Jag lyckades ta tåg till Düsseldorf och flyga hem därifrån. När jag, några dagar försenad, kom tillbaka till min arbetsplats kände jag mig lättad över att arbeta i en miljö där mångspråk är självklart. Där biblioteken inte spelar en aktiv roll i upprätthållandet av gränser mellan människor inom samma land.

Text: Sebastian Lönnlöv, bibliotekarie i Botkyrka