Jag vet att du är duktig, men på vad?

Det händer ofta att diskussioner om bibliotek och bibliotekens framtid avslutas med en uppmaning  att gå ut och marknadsföra verksamheten....

Det händer ofta att diskussioner om bibliotek och bibliotekens framtid avslutas med en uppmaning  att gå ut och marknadsföra verksamheten. Vi ska förmedla en positiv bild av det moderna biblioteket och bibliotekariekompetensen.

Problemet är vår osynlighet, menar man. Var inte rädda för att synas, får vi höra. Visa vad ni kan. Saken är ju den att folkbiblioteken redan har ett positivt rykte, är en samhällsinstitution med mycket högt förtroende hos allmänheten. Alla är överens om att vi är duktiga, även om de flesta har en ganska vag uppfattning om vad vi är duktiga på.

Vi ojjar oss i förfäran när någon undrar varför man behöver fyra års akademisk utbildning för att stämpla böcker, men undrar emellanåt i smyg samma sak när de kvalificerade referensfrågorna uteblir och inköpen blir alltmer efterfrågestyrda. Vi ropar demokrati och yttrandefrihet men undviker ändå debatter och blir nervösa när vårt urval ifrågasätts.

Tänk om det inte alls är ödmjukhet som hindrar oss från att ta plats och med en hjältes övertygelse och mod rädda landet från en allvarlig läskris. Tänk om det är osäkerhet. Att arbeta läsfrämjande för vuxna har återigen blivit ett viktigt samhällsuppdrag. Det är inte längre endast en kulturfråga utan en demokratifråga. Nu pratar vi inte bara om riktade insatser till specifika grupper av lässvaga vuxna. Det gäller alla. Skönlitteraturen ska lyftas och det livslånga läsandet stimuleras brett men när fick vi den där utbildningen som berättar hur man gör och varför?

Vi försöker balansera mellan den närmast uppgivna låt-gå-mentaliteten att ge det som efterfrågas och den lite stränga kampen för den smala kvalitetslitteraturen medan vi i själva verket kanske borde välja en tredje väg, som inte sätter boken i fokus utan läsupplevelsen och läsarsamtalet. En gemensam litteratursyn saknas. I uppsatsen ”Skönlitteraturens budbärare” (2011) konstaterar Annelie Lind att det arbete som utförs ofta saknar teoretisk grund och att bibliotekarierna i sitt läsfrämjande arbete för vuxna i så hög grad får förlita sig på sin egen privata läsning att gränsen mellan profession och privat tid suddas ut. Jobbet som ”en livsstil”. Känns det igen?

Vari ligger i så fall den specifika bibliotekariekompetensen? På vilket sätt kan vi hävda att vår yrkeskompetens skiljer sig från bokhandlarens, eller för den delen bokbloggarens eller vilken storläsares som helst utan B&I-examen? Bibliotekarier är duktiga, men på vad? Kanhända på att vara reflekterande praktiker. På att utbyta kunskap med varandra och förhålla sig kritiska. På att våga prova nya metoder, utvärdera och utvecklas i sin yrkesroll. Någon nytta har vi kanske trots allt av den där akademiska utbildningen.

Och så måste vi förstås ha en övertygelse om att läsa har ett värde. Om inte vi tror det, hur ska vi kunna få någon annan att tro på det.

”Mais ne lisez pas, ` comme les enfants lisent, pour vous amuser, ni – comme les ambitieux lisent, pour vous instruire. A Non, lisez pour vivre” med Gustave Flauberts ord. Eller för er som behärskar franska ungefär lika dåligt som jag: ”Läs inte som barnen för att roa dig själv, eller som de ambitiösa för att lära, nej, läs för att leva”.

Läs för att leva. Vad säger ni om en sådan litteratursyn på biblioteken? Någon?