Ministern vill öppna för fler

Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson ­drömmer om en framstående kunskapsnation. Här spelar forskningsbiblioteken en avgörande roll. Men stora hinder finns på vägen.

– Jag brukar skoja med min stab och säga att jag skulle kunna stanna här på Kungliga biblioteket i några dagar, så får ni komma och hämta mig sedan. När jag kommer hit får jag lust att bara djupdyka i något, det är en perfekt miljö för det, säger Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

Solen lyser upp KB:s ljusgula fasad och Helene Hellmark Knutsson kommer upp för de anrika trapporna. Men det har inte alltid varit lika lätt för henne att komma in här. Som 19-åring gick hon helklassisk humanistisk linje på Östra Reals och ägnade sitt specialarbete i latin åt den romerska skalden Sextus Propertius och hans kärleksdikter. Problemet var att de enbart fanns översatta till svenska på Kungliga biblioteket, och dit hade bara högskolestudenter tillgång.

– Min studierektor fick skriva ett särskilt brev om att jag var en skötsam person som inte skulle stjäla några böcker eller bete mig illa. Översättningarna var från slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal, ålderstigna böcker som jag förstår att de var försiktiga med, säger hon och skrattar.

[fakta id=”15186″]

I dag är Helene Hellmark Knutsson minister för högre utbildning och forskning, och den som riksbibliotekarien rapporterar till. Det är hennes ansvar att göra Sverige till en framstående kunskapsnation. Det betyder att landet ska klara sina samhällsutmaningar och vara konkurrenskraftigt genom en välutbildad befolkning. Nu står både riksbibliotekarien och hennes biträdande riksbibliotekarie i KB:s entré och hälsar forskningsministern hjärtligt välkommen.

Det är några veckor innan den forskningspolitiska propositionen ska presenteras. Många forskningsbibliotek är nyfikna på vad proppen ska säga i frågor som öppen tillgång till vetenskapliga publikationer, digitaliseringen, pliktlagstiftningen, upphovsrätt och forskningsbibliotekens roll i forskningsinfrastrukturen.

Många har hoppats på tydlighet kring just öppen tillgång. Bland annat Svensk biblioteksförening har ropat efter skarpa förslag. Men så värst skarpt verkar det inte bli i forskningspropositionen, det är mer ett inriktningsbeslut, enligt Helene Hellmark Knutsson; regeringen vill gå åt det hållet.

– Den mesta forskningen är offentligt finansierad och därför ska allmänhet och forskare kunna ta del av den kunskap som produceras. Genom att få tillgång till andras publikationer och data, kan forskare dels kritiskt granska materialet och dels använda kunskapen för att själva komma vidare, säger Helene Hellmark Knutsson.

Samtidigt är öppen tillgång kostsam på grund av vetenskapsförlagens författar- och licensavgifter. 2016 stod elektroniska resurser för 85 procent av de totala förvärvskostnaderna för forskningsbiblioteken, enligt Svensk biblioteksförening. Det leder till ojämlik tillgång till publikationer mellan lärosätena.

Det som gör det komplicerat, tycker Helene Hellmark Knutsson, är att forskarna äger sitt material och deras upphovsrätt behöver skyddas. Vi måste också hitta ett regelverk där alla är med och bidrar till finansieringen. Dessutom ska arbetet med öppen tillgång samordnas med EU och andra länder.

– Det gäller att våra forskare inte förfördelas genom att vi skyndar på det här för mycket. Vi kan inte gå före eftersom de måste ha samma spelregler som forskare i andra länder.

Stegen från den lilla gruppen med forskningsminister, riksbibliotekarie och biträdande riksbibliotekarie ekar i KB:s stora, ljusa lokaler. Nerför en trappa, förbi ett konstverk i golvet som föreställer ett blixtnedslag, och så in till databaserna med digitaliserade dagstidningar. Sedan mitten på 1700-talet har det producerats 130 miljoner tidningssidor i Sverige. KB har digitaliserat 13,6 miljoner av dem.

– Det är förmodligen mest i världen. Det är mer än vad The Library of Congress, världens största bibliotek, har gjort i alla fall, säger Lars Ilshammar, som är biträdande riksbibliotekarie på KB.

Sidorna är nu sökbara i en databas. Han går  fram till datorn och söker på ”forskningspolitik”. Ordet visar sig ha dykt upp första gången 1928 i Svenska dagbladet. Men nej, vänta, det står ju ”försoningspolitik”.

– Det är en bugg! utropar Lars Ilshammar glatt. Här har OCR-tolkningen gjort fel. Sådant händer, precis när man ska demonstrera.

Lars Ilshammar blir allvarlig igen och säger att det som är frustrerande är att inte kunna låsa upp allt material så forskare och allmänheten får tillgång till det. Tidningssidorna fram till år 1900 finns tillgängligt för alla, senare bilder och texter kan vara skyddade av upphovsrätten och därför måste de som vill se det komma till KB:s lokaler. Det känns omodernt, tycker han. Riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg håller med.

– Dagstidningarna är kanske vårt viktigaste tidsdokument. Vi ska sätta oss i förhandlingar nu, vi hade hoppas att upphovsmännen skulle släppa materialet till fyra lärosätesbibliotek, men det gick inte. Det känns så där. Ingen vet heller vad det här kommer att kosta, eftersom det är så nytt med kollektiva avtalslicenser, säger hon.

– Men då måste vi hitta ett säkerhetssystem där forskare kan få tillgång till det här materialet, svarar Helene Hellmark Knutsson.

Forskningsministern berättar att hon var med i våras när Kungliga biblioteket avslutade digitaliseringen av alla tryckta Statens offentliga utredningar, SOU, från 1920-talet till 1990-talet. Hon fick digitalisera den sista, och tycker att det är spännande att se hur de olika SOU:erna hänvisar till varandra, vilka som många refererar till och som därmed troligtvis har haft stor betydelse.

– Det här kommer att lyfta nivån både för humanisterna och samhällsvetarna, de får nya forskningsfält eftersom de har möjlighet att se nya samband och ställa helt andra frågor.

Hon konstaterar att särskilt humanioran behöver bättre självförtroende. I forskningspropositionen skriver regeringen att Sverige måste bli mer framstående när det gäller forskning inom samhällsvetenskap och humaniora för att hantera de stora samhällsutmaningarna. Därför överför regeringen 40 miljoner kronor till Vetenskapsrådet under perioden 2018–2020 för att bygga upp digital infrastruktur som stödjer datadriven forskning. Den största delen handlar om att digitalisera material från kulturinstitutionernas arkiv, samlingar och bibliotek. Det kan till exempel handla om material från de statliga museerna, Riksarkivet eller KB.

Klackarna ekar när Helene Hellmark Knutsson kommer ut i entrén. Hon väntar framför de höga dörrarna med bilder av Strindberg och Beskow medan pressekreteraren hämtar hennes jacka.

Två dagar senare står Helene Hellmark Knutsson utanför en konferenssal på Sheraton Hotel. Hon har precis hållit öppningstalet för en konferens om akademiker på flykt, och plockar åt sig en frukostmacka. Drar med en skeptisk min bort salladsbladet och håller det ifrån sig mellan tummen och pekfingret.

– Det smakar ju ingenting. Tomater är goda, säger hon.

Pressekreteraren Kristian Brangenfeldt flikar in att rucola är värre än isbergssallad, påminner om maskrosblad.

– Ja, det har en ogräskänsla, svarar ministern.

Helene Hellmark Knutsson är imponerad av den enorma service som forskningsbiblioteken bistår forskare och studenter med, kompetensen hos personalen. Men hon skulle gärna se en ökad samverkan med samhället och breddad rekrytering. Att biblioteken jobbar ännu mer för att bjuda in och väcka intresse, inte minst hos unga som inte själva kommer från akademiska hem.

– De skulle våga bjuda in barn och unga ännu mer och kittla intresset genom att visa spännande material och vad som är möjligt att ta reda på.

Hennes eget intresse kittlades nog den där gången med gymnasiearbetet om Propertius dikter på KB. Helene Hellmark Knutsson drar handen genom den blonda luggen och säger att specialarbetet var den första undersökande uppgiften hon fick göra i skolan.

– Mycket av skolarbetet på min tid handlade om att lära sig saker utantill från färdiga skolböcker. Det var inte så mycket problemlösning och att själv leta reda på saker, det här var första gången vi gjorde så och jag gillade det mycket.

Nu har hon snart varit runt på alla högskolor i landet. Fascinerats av det stora ljusa forskningsbiblioteket i Gävle och lyssnat på föredrag om digitaliseringen på Uppsala universitetsbibliotek. Helene Hellmark Knutsson tycker att det svåraste med att vara minister är att styra på ett sätt som skapar långsiktighet och tillit. Det kräver att hon hela tiden berättar vad som händer och varför det händer, men också lyssnar in hur lärosätena tänker.

– Det var viktigt att det var just jag som minister som kom ut och lyssnade på deras berättelse och det de ville visa upp. Jag bjuder också in dem en gång om året för att lyssna på dem, och så har vi massa dialog där emellan.

Själv har hon bara gått ett år på universitet och läste kurser i historia, nationalekonomi och statistik. Men det har inte varit något hinder i den annars så meritfokuserade akademin.

– Det har alltid varit en diskussion, eftersom jag själv inte kommer från sektorn. Men som politiker är det inte mitt uppdrag att vara specialist utan att stå för allmänhetens och mitt partis intresse. Det är klart att det har varit en inlärningsprocess för mig, men det är jag van vid. I huvudsak har jag mötts av respekt.

Mest spännande tycker hon att bibliotekens dubbla roll är. Samtidigt som de samlar tryckt material och har det tillgängligt, behöver de också jobba med digitalt material, digitalisera äldre fysiskt material och göra det sökbart.

– Det är stora kostnader kopplade till det här, så man får göra det i takt med att resurserna tillåter och utifrån en behovsanalys. Men att vi måste göra det är givet. Det kommer att utveckla forskningen väldigt mycket.

Hon tar också upp problemet med hur sociala medier ska bevaras för framtiden, de ingår inte i e-plikten i dag. Men Helene Hellmark Knutsson vill inte göra någon översyn av pliktlagstiftningen. Digitalt material är viktigt, men får inte blir för ohanterligt och dyrt, säger hon.

– Samtidigt vill jag inte göra felgissningar, att vi ändrar saker för att vi tror att det ska bli på ett visst sätt i framtiden. För tio år sedan trodde vi till exempel att det digitala skulle slå ut fysiskt material. Många var övertygade att vi skulle få papperslösa kontor, men det blev tvärtom, nu har vi mer papper än någonsin.