Replik till Hermanssons utspel i DN

Hoppfullt skrivet för våra barn! Självklart ska inga barn behövas mötas av rasism på biblioteken eller förskolan (som ofta lånar böcker från biblioteken).

Tack Anna-Stina att du står upp för barnens rätt att inte möta rasismen i biblioteket.

Barn har inte vårt historiska sammanhang och kan inte förväntas känna till rasistiska nidbilder, eller sätta dem i sitt rättmätiga sammanhang. Barn tar däremot till sig och har ett bildminne som sällan är oss vuxna förunnat. Testa att visa en logga för ett barn och benämn loggan som ”hamburgare”/”tuggummi”/”barnfilm” eller något annat och visa sedan loggan efter en vecka och fråga vad de relaterar loggan till och barnet kommer med största säkerhet att svara det ord som du relaterade när du visade barnet loggan första gången.

Att pränta in rasistiska nidbilder på barn är därför något man bör ifrågasätta starkt innan man gör. Det är inte censur att skydda våra barn från rasistiska nidbilder, i alla fall tills de är vuxna nog att sätta dem in i ett historisk sammanhang.

För oss som har afrosvenska barn blir det en förminskning och förlöjligande av våra barn som de kanske kommer att bära med sig hela livet, på ett eller annat sätt!

Om det offentligt finansierade folkbiblioteket, som Hermansson pratar om, ska stå för en kompetens att göra urval och prioriteringar, förstår jag inte varför han blir ”orolig” när samma kompetens föreslår att rasism i litteratur för barn inte bör prioriteras. Vilken annan grund för urval tycker han verkar mer relevant? Vilken slags läsning eller upplysning vill Hermansson använda sina ”intellektuella muskler” till att främja? Det känns fantastiskt betryggande att det finns andra röster, TACK Anna-Stina!

Ordet stereotyp är hämtat från tryckkonstens historia där stereotypen är den mall som gör det enkelt att mångfaldiga typer för tryck. Ordet används idag som begrepp för gestaltningar som reducerar och reproducera karaktärsdrag utifrån föreställningar kring den specifika grupp som individen representerar.

Gemensamt för rasistiska stereotyper är att de understryker kontrasten mellan ett ‘vi’ och ‘dem’. Den rasistiska stereotypen formas i ett etnocentriskt rum, där den egna gruppen ger sig själva privilegiet att tolka de grupper som avviker från den egna. Den stereotypa bildens funktion är att skapa maximal kontrast till ett ”vi”. Liksom den ursprungliga stereotypen som användes för att låsa fast och fixera typerna i tryckprocessen är den stereotypa bilden en mall, en låst bild av ”den andre”.

Genom att i någon mån likna dem den karikerar får stereotyper oss att uppmärksamma vissa drag och bortse från andra.

En svart människa eller figur kan precis som en vit, gestaltas på ett oändligt antal sätt, utom just som stereotypen.

I Sverige finns en större kunskap om hur nidbilder av judar ser ut och hur de fungerat historiskt. Att bilder av pickaninnys och golliwogs ”ser söta ut” för vita betraktare som inte känner till stereotypers funktion och historia förändrar inte det faktum att detta är bilder skapade av vita för att främmandegöra svarta människor. Stereotyper kan inte användas som positiv identifikation och stereotyper kan inte ”fyllas med nytt innehåll” just eftersom stereotypens funktionen är att få oss att uppmärksamma vissa drag hos en grupp människor och bortse från andra.

Vanliga argument som används som försvar för att fortsätta använda stereotyper av svarta och andra grupper är t ex att en stereotyp bild (eller en stereotyp beskrivning i text) är bättre än att som minoriteten inte bli representerad alls.

Svar: En stereotyp bild eller en stereotyp textmässig framställning är inte bättre än inga bilder eller texter alls eftersom stereotypa bilder inte skapar identifikation utan tvärtom förstärker idén om skillnaden mellan ett ”oss” och ”de andra”.

Här kan man läsa de vanligaste argumenten för att försvara användandet av stereotypa bilder:
http://www.authentichistory.com/diversity/commonexcuses.html

Här kan man läsa den ursprungliga tråden som startade debatten om Lilla Hjärtat, där bland andra svarta i Sverige och föräldrar till svarta barn kunnigt och initierat förklarar vad en pickaninny är och varför den inte kan användas som identifikation för svarta barn 2012:

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=438299179541655&set=a.141931915845051.18844.102627866442123&type=1&theater

Tacksam för dig och Nick Jones som vågar utmana yttrandesfrihetsfundamentalism och tänka även på etik och ansvar för barn.

Vet man för lite om hur det känns att inte vara representerad av nåt schysst (inte gamla nidbilder som ska ”fyllas med nytt innehåll”) och att inte ses som hemmahörande i ett land på grund av sin färg rekommenderar jag denna video

http://www.youtube.com/watch?v=drOnY2k-SGw&feature=youtube_gdata_player

Tack Anna-Stina! Du ger mig hopp och jag önskar fler bibliotekarier tar sitt ansvar och visar i handling att biblioteket är en plats för alla!

Tack Anna-Stina för detta.
Jag blir alltid lika förundrad när äldre män anser sig ha mandat i hur det ska vara och hur det ska tolkas.
Att barn faktiskt reflekterar och ser färg på sig är ett faktum.
Detta ser och lever jag med i vardagslivet med mina killar och deras kompisar. (2 o 4 år).
Tack igen!!!

Tack för din artikel Åsa!
Det är jätteviktigt att skapa bibliotek dit ALLA barn kan gå och mötas av böcker som innehåller positiva bilder av barn och vuxna som liknar dem själva, böcker som hjälper dem att bygga en god självkänsla. Jag vill inte att mina barn redan på dagis ska konfronteras med böcker som tydligt signalerar att flickor inte är lika mycket värda som pojkar, eller att människor med mörkare hudfärg inte är lika mycket värda som vita, eller där bilden av dem själva är underordnad.
Sluta inte slåss för detta, tack!!!

Instämmer helt med vad Anna-Stina skriver! Det är tragiskt, men vi måste orka svara på den här typen av uttalanden ett tag till. Och vi orkar, det är jag säker på!

Hej igen!

Jag vill också passa på att dela med mig av en länk med en otroligt inspirerande kvinna som här tar upp problemet med ensidiga berättelser. Hon beskriver krocken som uppstår i identitetsskapandet när de berättelser som finns tillgängliga inte är giltiga, inte går att spegla sig i. Fritt översatt menar hon att problemet inte är att stereotyper är felaktiga utan att de är ofullständiga. Tänkvärt!

http://www.ted.com/talks/chimamanda_adichie_the_danger_of_a_single_story.html

Viktigt det du skriver Anna-Stina. Undrar varför inte fler av oss inom biblioteksvärlden tar chansen att delta i det offentliga samtalet.

Något som är oerhört viktigt att komma ihåg när det gäller just ”Lilla hjärtat”-figuren, är att det är en nyproducerad rasistisk stereotyp med barn som målgrupp. När det gäller nyproduktion med just barn som konsumenter har vuxenvärlden ett ansvar som inte kan bortförklaras med att bibliotek har en demokratisk funktion.

Vad som får eller inte får finnas på ett bibliotek är en helt annan fråga än vad som bör finnas på en barnavdelning inom ett bibliotek.