Spänning i sjukhuskulvert

Sagovandringar med mysterier att lösa bryter vårdvardagen för barn på Västerbottens tre största sjukhus. ”Det är viktigt att barnen får tänka på något annat än sin vård”, säger kultursamordnaren Ann Helen Littbrand.

I kulverten på Norrlands universitetssjukhus i Umeå hänger det kladdiga skelett och spindelväv. I hörnen lurar mjukisråttor. Ett gäng barn smyger sig förbi under tystnad. De är på väg till blodcentralen för att lösa ett mysterium som de läst om i en bok där en sjuksköterska tagit blod från ett barn på natten.

Det här är en av äventyrsvandringarna som arrangeras flera gånger per år vid Umeå universitetssjukhus och sjukhusen i Skellefteå och Lycksele. Vandringarna är en del av ett läs- och litteraturfrämjande projekt som biblioteken vid de tre sjukhusen har dragit i gång. Tanken är att barnen ska få en mer positiv upplevelse av sjukhustiden.

Vad betyder kultur för barnen på sjukhuset? 

– Det är viktigt att barnen får använda sin fantasi och tänka på något annat än sin vård. Vi vill lyfta fram deras personligheter eftersom det många gånger är så mycket kroppsligt som sätter stopp för dem, säger Eva Salqvist.

Eva Salqvist är lekterapeut och författare till böckerna om Rex och Rut, två syskon som befinner sig på sjukhus för att lösa olika mysterier. Det är dessa böcker som vandringarna har skapats utifrån.

– Det här är ett sätt för barnen att lära känna sitt sjukhus och få göra roliga saker så att sjukhusvistelsen också blir något de minns som kul och spännande, säger Eva Salqvist som ingår i projektgruppen tillsammans med Ann Helen Littbrand, kultursamordnare vid Norrlands universitetssjukhus och flera andra.

Vandringarna inleds alltid med högläsning, efter det vecklas en stor skattkarta ut med ett mål inritat. Målet kan vara blodcentralen eller röntgenavdelningen. Men för att ta sig dit – och lösa mysteriet i boken de just läst – måste barnen gå på äventyr genom sjukhuset. När de sedan kommer fram till exempelvis blodcentralen får de möta en sjuksköterska som svarar på frågor om blod, och efter det blir det bullar och saft.

Vilka barn kan vara med? 

– Alla som inte är smittsamma och som inte har inplanerade behandlingar när vandringen sker. Men personalen är helt fantastisk, de brukar fixa med droppställningar eller flytta behandlingar så att barnen kan vara med. Alla från fyra år och uppåt är välkomna. Det kan vara sjuka barn, deras syskon eller barn vars föräldrar är på sjukhuset, säger Ann Helen Littbrand.

– Vi har också mer stilla vandringar för de som inte har så lätt att röra sig. Då brukar vi läsa boken Rex och Rut – sjukhustjuven. Efter högläsningen får barnen pyssla ihop en tjuvfälla. Fällan är en mjölpåse som vi hänger upp i taket och när tjuven går i fällan får hen mjölet i huvudet. Det har varit både sjukhuslärare och klinikchefer som fått agera tjuv, och sen när mjölet faller ner rakt på tjuven tycker både vi och barnen att det är mycket roligt, säger Eva Salqvist.

Hur har gensvaret varit bland kollegorna på sjukhuset? 

– En fantastisk sak med detta är att så många engagerar sig och vill vara med. Vi har personal som kommit in på sina lediga dagar för att köra barnen med truck till röntgenavdelningen. Personalen på avdelningarna vi besöker har läst böckerna i förväg och är förberedda när vi kommer. Det blir ett fint möte mellan vård och kultur, säger Ann Helen Littbrand.

En del av projektet är också en bokvagnsrond, berätta!

– Det var faktiskt det första vi startade upp. Vi köpte in böcker på olika språk eftersom vi möter många som inte har svenska som modersmål. Nu turas vi om att gå runt med vagnen drygt en gång i veckan och har även en anteckningsbok där vi skriver ner praktiska detaljer och reflektioner, exempelvis om det behövs en till återlämningslåda. Innan vi går ronden besöker vi också avdelningarna i förväg för att höra med personalen om det är något speciellt vi ska tänka på, exempelvis om någon är extra infektionskänslig och vilka språkområden som är aktuella, säger Ann Helen Littbrand.

Vad händer när projektet avslutas? 

– Projektet har pågått i tre år och avslutas i november. Vi ska då fortsätta men i mindre omfattning, säger Ann Helen Littbrand.

[fakta id=”18645″]