Trivs i förändringens korsdrag

För Lars Burman, som tillträdde som överbibliotekarie vid Uppsala universitet i höstas, är det väsentligt med en tydlig koppling mellan...

För Lars Burman, som tillträdde som överbibliotekarie vid Uppsala universitet i höstas, är det väsentligt med en tydlig koppling mellan det fysiska biblioteket och det digitala. 

 Det är betydelsefullt att brukare av det digitala biblioteket vet att det är ett bibliotek, vet att det finns många som arbetar med att köpa in, katalogisera och tillgängliggöra. Frågan är hur man bättre synliggör de digitala hyllorna.

– För de flesta är ju fortfarande ett bibliotek lika med en boksamling, i ett h u s, precis som man med ”bok” tänker kodex-formen, säger Lars Burman.

Den fysiska biblioteksbyggnad som man främst förknippar med universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva är nu inte heller vilket ”hus” som helst. Universitetsbiblioteket i Uppsala grundades 1620 och man flyttade in i nuvarande Carolinabyggnaden 1841. Lars Burman leder alltså en verksamhet som påtagligt signalerar historia och tradition. Han kom själv till universitetet 1979 och minns de första besöken på Carolina.

– Som ny student kände jag nog en viss darrning, salar och samlingar imponerade. Då satt humsam-forskarna på Carolina. Alla – studenterna, doktoranderna och forskarna – fanns i den miljön.

Han beskriver det han kallar ”lite romantiska bilder” från den tiden, hur studenter kunde träffa och lära känna de stora, namnkunniga forskarna. Idag när forskarnas arbetsplats oftare är lika med respektive institution är biblioteket inte längre någon självklar plats för möten mellan student och professor eller över ämnesgränserna. Under de första månaderna som överbibliotekarie har han också fått en del nya insikter om biblioteksverksamhetens vardag.

– Jag har i praktiken fått klart för mig vilken stark samverkanskultur det finns i bibliotekssfären. Det är också väldigt roligt att inse vilken stor kompetens som finns, inte minst digital kompetens.

Han talar om ”en gutenbergsk revolution” gällande den vetenskapliga informationsförsörjningen, en pågående och oundviklig utveckling.

– Naturvetarna har gått före, men numera vet vi poängerna också för humanioraforskningen. På min tid, när jag skrev min avhandling kunde man möjligen för dyra pengar beställa en mikrofilmad doktorsavhandling från exempelvis USA och få den i stencilform. De digitala resurserna är överlägsna, det är himmelskt för forskarna.

Läs mer i BBL nr 1