Varför bjuder du till grillfest på bokbål?

I Vladimir Sorokins dystopiska nya roman Maranaga. Mästerkockens dagbok reduceras de sällsynta pappersböckerna en efter en till grillved. För Biblioteksbladet berättar han om sina känslor kring den tryckta litteraturens försvinnande.

I den ryske författaren Vladimir Sorokins nya framtidsroman Manaraga. Mästerkockens dagbok, översatt av Ben Hellman, har de fysiska böckerna slängts på tippen för att spara dyrbart utrymme. Endast några få exemplar finns kvar. De är mycket värdefulla – och kulinariska. En underjordisk rörelse använder dem som grillved i en exklusiv matlagningstrend kallad book´n´grill. 

Att ”läsa” böckerna – det vill säga att elda dem – är en konstform i sig. Det gäller att anpassa sig till sådant som bindning och papperskvalitet, och för den oerfarne kan resultatet förstöras av allt ifrån bokloppor till lim och torkade blommor.

Vladimir Sorokin berättar att romanen är ett försök att övervinna den skräck han som författare känner inför den tryckta litteraturens försvinnande.

– Möjligen är det också en senkommen kärleksförklaring till detta förunderliga föremål mänskligheten skapat – boken, som likt en gammal sockerbit nu är i färd med att lösas upp i de elektroniska blixtarnas ocean.

Huvudpersonen i manaraga, ”kocken” Geza, är expert på klassikerna. Gogols Döda själar i gult velängpapper är, får läsaren veta, en ”vedklabb idealisk för entrecote och all slags fisk”. Annars är Tjechov en favorit. Hans novellsamlingar, som trycktes ”på mellantjockt papper av den billigare sorten”, brinner lagom snabbt och passar till grodlår och grisöron, och romanen Stäppen glömmer han aldrig med dess doft av rötskadad mahogny, piprök, blånor, fotogen, lakrits, vax och … torkad haj.

För Geze är bokens materialitet en hel värld. ”I det avseendet är jag en romantiker”, slår han fast. Gäller samma sak för Vladimir Sorokin? Nja, han är ingen bibliofil, svarar han.

– Jag är inte den som ständigt ränner på antikvariat på jakt efter gamla utgåvor eller som står och smeker ryggen på förstautgåvor samtidigt som jag viskar namnen på deras författare. Men jag kan uppskatta den magi som boken som ting kan utöva, och som kan ruska om en en gång för alla. Jag kommer aldrig att glömma doften av en amerikansk utgåva av Lolita som jag inandades en morgon i SSSR i mitten av sjuttiotalet.

Vad tror du kommer att hända med pappersboken?

– Jag tror att pappersboken kommer att bli mindre och mindre, likt ett chagrängskinn, och efterhand försvinna helt från bokhandlare, förlag, hemmabibliotek … Den kommer att bli mindre och mindre, krympa samman och dra ihop sig tills det enda som finns kvar är en Pappersböckernas ö. Den kommer att hålla stånd i den digitala oceanen, och inga virtuella tsunamier i världen kommer att kunna skölja bort den. Och den ön kommer man alltid att kunna segla till och bli kvar på. Utan visum.

Det verkar som om inte bara pappersbokens utan också själva litteraturens utrymme krymper i vår tid. Vad kommer det att få för konsekvenser? 

– Trots att litteraturen varit hårt trängd under det senaste årtiondet är den fortfarande vid liv. Människor kommer alltid att ha ett behov av att läsa andras fantasier, för att kompensera för bristen på egna, eller för att inte dö av livets grå rutin. Och till och med om de föredrar att titta på dessa fantasier, istället för att läsa dem (som fallet är med teveserierna), kommer det att behövas någon som först tänker ut dessa fantasier och sedan skriver ner dem. Och denna någon kommer också i fortsättningen att kallas för författare.