Högtryck och lågtryck på Bibliotekshögskolan

Artikeln är publicerad i Biblioteksbladet 2/2026, Numret om utbildning.

I Bibliotekshögskolans personalrum är det eftermiddagsfika med tårta när vi träffar Karen Nowé Hedvall där. Hon är prefekt och berättar att högskolan tar in ungefär tio studenter färre på varje utbildning det här året. Samtidigt är det minst 1 000 personer som varje år söker till deras kandidatutbildning på distans. När en ny kull studenter började i januari var det 1 617 sökande till de 125 platserna. 

– Det är viktigt att vi har en vision om vad vi ska göra och varför vi finns. Vi finns för att vi ser de yrken vi utbildar i som centrala för att stärka och upprätthålla det demokratiska samhället, för att stärka och utveckla alla människor att kunna fatta välgrundade beslut, säger Karen Nowé Hedvall. 

Hon har höga tankar om utbildningen och dess betydelse. Hit kommer människor med en vision, och Bibliotekshögskolan formar dem för yrket. 

– Här ger vi dem verktyg för att kunna gå ut i världen, för att de ska kunna hjälpa människor att navigera i det stora flödet av information. Studenterna som kommer till oss har en dröm, de vill bidra, de vill förändra, de vill hjälpa folk. 

Biblioteksbladet har varit i kontakt med samtliga svenska lärosäten med utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, och de är alla redo att ta emot fler studenter. Men, som Maria Ringbo på Bibliotekshögskolan uttrycker det: de måste få betalt. Regeringen måste ge anslag till utbildningarna. 

Men några pengar har inte kommit, trots den nya skolbibliotekslagen som snart har varit i kraft i ett år. Maria Ringbo ser behovet av det snabbspår som lärosätena tillsammans tagit fram, för att kunna utbilda fler. 

Redan i dag är det många lärare som går distansutbildningen, på halvfart. Då kan de jobba kvar på skolan samtidigt som de studerar. Men vad händer med professionen om lärare plötsligt kan bli bibliotekarier på ett år? 

– Det behöver man också fundera på, så att det inte blir ett A- och ett B-lag, säger Maria Ringbo.

Precis som Bibliotekshögskolan har Linnéuniversitetet ett minskande antal platser på sina utbildningar. Samtidigt ökar intresset för biblioteks- och informationsvetenskap. 

– Detta beror ytterst på de successiva neddragningarna på universiteten som gjorts från regeringen. De medvetna nedskärningarna inom humaniora och samhällsvetenskap har påverkat biblioteks- och informationsvetenskap, likväl som andra ämnen. Antalet studenter som söker sig till våra utbildningar har stigit stadigt i fem år, säger Charlie Järpvall, som är lektor och studierektor vid institutionen för kulturvetenskaper. Han poängterar att han hoppas att det blir en omsvängning i politiken så att neddragningarna i offentlig sektor minskar. Han förklarar att de ständigt arbetar med att utveckla sina kurser och program och att innehållet anpassas efter både nya forskningsrön och en förändrad omvärld.

Andelen platser på utbildningarna bestäms inte av de enskilda lärosätena utan av den ekonomiska tilldelningen på olika nivåer.

Jenny Johannisson är docent och universitetslektor på Bibliotekshögskolan. Rubriken på hennes föreläsning den här dagen är: Från student till tjänsteperson: bibliotekarien i en politiskt styrd organisation. Studenterna i klassrummet går sin sista termin på utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap och Jenny Johannisson inleder med en fråga: Hur många av er tänker jobba på bibliotek när ni är klara?

De flesta räcker upp handen.

En stund senare konstaterar föreläsaren att biblioteksverksamheten blir allt mer differentierad och komplex.

”När jag började jobba på Bibliotekshögskolan på 1990-talet var det väldigt olika förväntningar på de som skulle arbeta på lärosätesbibliotek och de som skulle jobba på folkbibliotek.”

Jenny Johannisson förklarar att man då valde inriktning redan som student. Folkbiblioteken var redan präglade av det användarorienterade bemötandet, bilden av bibliotekarien som en auktoritet som bestämmer över användarna var på väg bort. I stället skulle bibliotekarien stötta användaren i att tillgodose sina önskningar och behov, det förhållningssätt som nu präglar utbildningen och yrket.

Vi lämnar föreläsningssalen och går till ett mötesrum i samma hus. Där sitter Erik Joelsson och Maria Ringbo som är programansvariga för bibliotekarieprogrammen, campus och distans. Båda har gått på Bibliotekshögskolan och arbetat här länge.

– För min del är det en jätteskillnad jämfört när jag själv studerade här. Då pratade man inte om att man skulle bli bibliotekarie utan man skulle bli informationsspecialist. Det var nästan förbjudet att säga att man faktiskt tänkte jobba som bibliotekarie. Det var som om det inte var fint nog, säger Maria Ringbo.

Hon talar om slutet av 1990-talet, internet var hett och informationsbegreppet lockade. Då var Borås och Umeå de enda lärosätena som utbildade bibliotekarier. Nu ser det annorlunda ut, konkurrensen är stor och bibliotekarieprofessionen har uppvärderats, menar Maria Ringbo. 

Själv ville hon verkligen jobba på bibliotek och har också gjort det i många år innan hon hamnade på Bibliotekshögskolan igen. Hon tycker att det är sunt att utbildningen numera finns på fler orter. Det är bra med konkurrens och det är bra att lärosätena kan utforma utbildningarna på olika sätt, menar hon. 

Hon jobbar mycket med skolbiblioteksfrågor och pratar ibland om det med blivande lärare på lärarprogrammet. Det Maria Ringbo ser är att lärarutbildningarna är hårt styrda och ramarna väldigt tydliga. Så ser det inte ut för biblioteksutbildningarna som skiljer sig mer åt. 

Även Erik Joelsson poängterar att mycket har hänt sedan han själv studerade här i Borås. Forskningsmiljön var stor redan då, men den är än starkare i dag.

– Vi har en väldigt internationell miljö där vi tittar mycket på internationell forskning och vi har täta kopplingar mellan forskning, profession och utbildning, säger Erik Joelsson. 

Samtidigt understryker han att strukturerna har blivit stramare sedan den så kallade Bolognaprocessen under 00-talet. Den innebar att all utbildning skulle harmoniseras inom Europa. Kursplanerna har standardiserats mer och det märks i allt från målstyrning och lärandemål till hur studenterna ska examineras. Erik Joelsson menar också att utbildningen i sig har blivit mer professionaliserad med tydliga pedagogiska upplägg. 

En annan sak som också har förändrats är studenternas bakgrund och studievana. Tidigare hade många studerat innan, hade kanske till och med en examen med sig. Nu, särskilt på campusprogrammet, kommer många direkt från gymnasiet. 

De båda är överens om att utbildningen är mer professionsnära i dag, även om Borås är det enda lärosätet som inte har praktik. En av anledningarna till det är att det handlar om för många studenter som ska hitta praktikplatser. När Maria Ringbo gick här var det långt över 100 studenter, nu rör det sig om 60 som går campusutbildningen och ungefär 100 som går distansutbildningen. 

– Vi är fortfarande störst och tar in flest. Vi har också ifrågasatt vad en praktikplats faktiskt ger, och vi har själva känt att tre år här egentligen är för lite. Så hur kvalificerad är praktikplatsen där studenten hamnar? Får hen verkligen göra något? undrar Maria Ringbo utan att förvänta sig svar. 

I stället har man valt att studenterna ska göra en auskultationsrapport. Under några veckor ska de vara på fältet och iaktta innan de skriver en rapport. Är du då en, som Maria Ringbo uttrycker saken, driven student, så kanske du nyttjar det som en praktikperiod. 

– Men det står inte i några papper så det är lite upp till studenten också. Vi har ju berättelser om studenter som har gått till stadsbibblan redan dag ett: ”Hej, jag skulle vilja starta en läsecirkel här. Är det okej om jag sätter upp mina lappar här och använder era lokaler?” Efter tre år är man attraktiv på arbetsmarknaden. Sedan kan det också finnas studenter som tycker att det är läskigt att möta låntagare. Det är människor vi jobbar med, och vi är olika, säger Maria Ringbo.

Kollegan Erik Joelsson påpekar att arbetsmarknaden har varit relativt god ett tag och studenterna har blivit anställda även utan praktikperioder i ryggen. 

– Praktikplatser kan förstås vara ett argument för att få studenterna anställningsbara. Men det handlar också om att prova på: Är det här något för mig överhuvudtaget? undrar Erik Joelsson som talesperson för en fiktiv student. 

Visst förs det diskussioner kring praktikplatsers vara eller icke vara. Maria Ringbo nämner ett frivilligt mentorsprogram som drar igång i januari varje år där studenter följer bibliotekarier och lär sig om en arbetsplats och dess arbetsuppgifter.

Det finns utmaningar för alla utbildningarna. Studenterna är en ganska homogen grupp. 

– Vi skulle önska, nu när vi ligger i Borås som har två utsatta områden, att många av våra studenter hade en annan bakgrund. Vi får studenter från hela landet men utbildningen är inte alls så mångkulturell som vi eller branschen skulle vilja, säger Maria Ringbo. 

Ett sätt att nå nya målgrupper skulle kunna vara att rikta in sig på studie- och yrkesvägledarna på gymnasieskolorna. Det är oftast de som möter de blivande studenterna. Men det gäller att vägledarna förstår vad det innebär att vara bibliotekarie. 

– Där kan det finnas uppfattningar som inte stämmer så bra med verkligheten. Det kan fortfarande finnas en bild av att bibliotekarieyrket lugnt och att man kan vara i fred och jobba i sin egen takt. Men det är i stort sett tvärtom på de flesta allmänna bibliotek, säger Erik Joelsson. 

Det gäller att kommunicera att det är ett serviceyrke, och det är också en utmaning. Maria Ringbo fyller i att lönen för utbildade bibliotekarier spelar in och missgynnar utbildningarna, men att det ser väldigt olika ut och att den informationen inte heller når varken studie- och yrkesvägledarna eller studenterna. 

Väl på utbildningen handlar introduktionskursen om de fem fälten: folkbiblioteken, lärosätena, specialbiblioteken, den regionala verksamheten och skolbiblioteken. Men Erik Joelsson menar att det alltid har funnits en slitning mellan professionen och akademin. Arbetsgivarna vill ha en anställningsbar person med social kompetens. Mot det står en i mångt och mycket teoretisk utbildning som måste kompletteras med andra kunskaper när den före detta studenten kommer ut på fältet.

Maria Ringbo berättar om samtal hon har haft med rektorer om att anställa nya skolbibliotekarier. Hon brukar förklara för rektorerna att de på utbildningen inte har pratat om till exempel inköpsrutiner. På utbildningen handlar det snarare om hur man utvecklar ett bibliotek. Vilka metoder kan man använda? Hur hittar du forskningen? Det är helt andra frågor än att gå in i Adlibris system och klicka hem böcker. De rutinerna kommer studenterna inte att ha några problem att komma in i. 

– Men professionen har väl alltid velat att vi ska vara mer professionsnära. Vi vill få ut tänkande individer. Men jag anser också att man kan vara utbildningsbar men kanske inte lika lätt yrkesbar. Det handlar om den sociala kompetensen och det är svårt att få till den i akademiska poäng. Även om vi förstås diskuterar etiska dilemman och analyserar och reflekterar, säger Maria Ringbo. 

När hon blickar framåt och gör just det, reflekterar över bibliotekarieyrket och över utbildningen, ser hon att bibliotekariekåren blir viktigare och viktigare, inte minst med tanke på all AI-information som skapas. Vem har sagt vad? Hur vet vi att det är sant? Bibliotekarien behövs för att hjälpa oss att hitta information som faktiskt har en avsändare och för att vi ska kunna ta ställning till olika frågor med hjälp av korrekt information. 

– Jag tror inte att vi står fria från att teknik och annat kan ta över bibliotekariens arbetsuppgifter. Men det är svårt att sia om hur långt det kommer att gå. Samtidigt kan det öppna sig andra möjligheter för bibliotekarien att utöva sitt yrke. Men hur får vi folk att vända sig till biblioteket när de behöver tänka över vilken källa de ska använda? En stor del av befolkningen nås inte av biblioteken, konstaterar Erik Joelsson. 

Maria Ringbo lägger till att det är en fördel med skolbibliotekarierna, de kan ta sig in i klassrummen så att eleverna får med sig kunskap om vad ett bibliotek kan vara och erbjuda. Hon menar att det personliga mötet kommer att bli allt viktigare. Den tanken går hand i hand med att det blir allt viktigare att arbeta läsfrämjande. Även Erik Joelsson ser att professionen kommer att behöva jobba mer uppsökande och aktivt mot olika grupper. Det ställer nya krav på kompetens hos medarbetare. 

De två programansvariga ser också risken att vissa inriktningar, till exempel naturvetenskapliga ämnen på lärosätesbibliotek, osynliggörs när så mycket handlar om skolbibliotek och läsfrämjande. Men hur anpassningsbar är egentligen utbildningen, eller utbildningarna, när omvärlden förändras så snabbt?

– Vi har ett kontinuerligt utvecklingsarbete. Det ingår i vårt uppdrag att ha örat mot rälsen. Vi har olika sammanhang där vi träffar företrädare för professionen och för forskningen. Många av oss forskar ju själva och är ute på konferenser. Vi tar in vad som händer just nu, säger Erik Joelsson och fortsätter:

– Vi håller också på med ett större förändringsarbete i våra två program. Det är dags att se över både struktur och innehåll efter fem, sex år med en viss utbildningsplan och struktur. 

Rutinerna för utbildningarnas kursplaner förändrades för några år sedan och Maria Ringbo menar att de nu har möjlighet att vara lite mer snabbfotade och flexibla. De kan ta in en aktuell debatt eller ny litteratur i undervisningen och hon tror att utbildningen därför känns mer framåtlutad än den gjorde tidigare. Vad förändringsarbetet kommer att resultera i vet de inte ännu, men nog blir det mer om läsfrämjande och nog kommer AI att både diskuteras, analyseras och användas i utbildningen.