Kriget försvårar skrivandet för Ukrainas mest kända författare
30 maj 2025 • 6 min

Kriget mot den ukrainska identiteten började 1720, när Peter den Store undertecknade den första lagen som förbjöd religiösa skrifter på ukrainska, berättar Andrej Kurkov.
Andrej Kurkov är Ukrainas internationellt mest kända samtida författare. Rysslands invasion fick honom att sluta skriva. När han nu börjat igen söker han ögonblicken då det inte känns omoraliskt att ägna sig åt fiktion.
Andrej Kurkov bor i Kyivs Golden gate-kvarter, intill Norges ambassad. Lägenhetens fönster är täckta med tejp i rutmönster, för att minska mängden glassplitter om rutorna skulle krossas av tryckvågen från en explosion.
I Dagbok från en invasion, den enda nya bok av honom som har publicerats i Sverige under kriget, skriver han att den dummaste fråga journalister ofta ställde i början av den fullskaliga invasionen, var om han var redo att dö för Ukraina. (”Ukrainare är redo att dö för Ukraina. Ukrainare dör varje dag för Ukraina.”)
Vilka andra dumma frågor har du fått sedan dess?
– Faktiskt nästan inga alls under de senaste 18 månaderna.
Hänger det ihop med en växande kunskap om Ukraina och kriget?
– Absolut. Tidigare förstod människor, inklusive journalister, sällan bakgrunden eftersom de inte visste något om de rysk-ukrainska relationerna under de senaste 300 åren. Jag ägnade nästan hela 2022 och 2023 åt att förklara att det här är ett nytt krig mot ukrainskt territorium, men ett gammalt krig mot ukrainsk identitet. Kriget mot identiteten började 1720, när Peter den Store undertecknade den första lagen som förbjöd religiösa skrifter på ukrainska.

Hans beslut att tvärt sluta skriva skönlitteratur innebar att en påbörjad roman blev lagd på is. Förra sommaren tog han dock upp arbetat med den igen och i november skickade han manuset till sitt förlag.
Du tvingade dig att skriva?
– Ja, och det finns förstås flera skäl. Jag hade skrivit kontrakt med förlaget innan kriget startade och när det bröt ut sa de att det inte spelade någon roll att jag gjorde ett uppehåll och att det kunde få vara hur länge som helst. Men sedan började det komma artiga mejl där de undrade om de ändå kunde hoppas på ett manus. Ett annat skäl var att jag började känna mig ständigt arg och insåg att vreden till stor hängde ihop med att jag bara uppehöll mig vid kriget. Att skriva om annat är inte alltid ett nöje, men det är mer avslappnande.
Den nyss avslutade boken är tredje delen i en serie historiska kriminalromaner som utspelar sig i Kyiv under tidigt 1900-tal – den första boken, Silver Bone, kom på engelska förra året men är inte utgiven på svenska. Projektet började av en slump 2017 när en vän till Andrej Kurkov skickade honom en låda med dokument – förhörsprotokoll, anmälningar – upprättade av KGB:s föregångare Tjekan och daterade 1917–1921.
Hade kriget ändrat dina perspektiv när du väl började skriva igen?
– Det som faktiskt hände var att jag, som tidigare inte tolererat våld i mina texter och till exempel aldrig ser våldsamma filmer, plötsligt skrev ett slut på boken som var väldigt brutalt på ett sätt som inte skulle ha förekommit tidigare. Om jag skrivit klart boken före kriget skulle den inte ha fått ett så blodigt slut.
Varför var detta oundvikligt?
– Boken handlar bolsjevikernas ockupation av Kyiv 1918, så det förekommer mord som begås av dem och deras säkerhetstjänst. I de två första böckerna var det mer kaos än blod, när jag skrev dem undvek jag att ge en realistisk bild av vad som faktiskt hände trots att jag hade gjort en grundlig research och hade bra kännedom om det. Nu har jag inte längre den tröskeln.

Dagen före intervjun har en missil slagit ner på en lekplats i staden Kryvyj Rih och dödat minst 20 personer, varav nästan hälften barn. Andrej Kurkov säger att han förstås chockades, men att ständiga nyheter om liknande händelser också påverkar hur han tar emot en sådan nyhet.
– Man förstår att man själv och ens familj och vänner också kan bli siffror i statistiken, det är något man tvingas acceptera för det är så livet ser ut i krigstid. Men denna acceptans av ens egen och andras potentiella död gör en också halvblind och mindre känslomässig.
Många här tycks ha en fatalistisk attityd till risken att själva drabbas…
– Det är vad Ryssland vill, det är faktiskt den största skillnaden mellan rysk och ukrainsk mentalitet. Fatalism är ett ryskt fenomen, det är inte ukrainskt. Ukrainare utstår helvetet och skrattar om de har överlevt. I Ryssland har människor fatalismen i blodet och det starkaste bidraget till det kommer från Dostojevskiv. Man kan faktiskt säga att klassisk rysk litteratur är upphov till detta, den har influerat ryssarna till att aldrig protestera.
Det är alltså inte fatalism när ukrainare låter bli att söka skydd när det kommer larm om luftangrepp?
– Man kan se det som fatalism, eller som att de inser hur verkligheten ser ut. Det är inte möjligt att springa till ett skyddsrum dag efter dag i drygt tre år. I början gjorde alla det, men sen blev de trötta och en del blev kanske till och med fatalister medan andra helt enkelt sa: ”Låt oss ta reda på varför vi hör sirenerna; är det drönare på väg, eller är det en missil? Och kommer de i så fall att landa på vårt hus?” Vi tillbringade nyårsafton på golvet här i hallen, vi har sovit där många gånger och jag har haft ett skrivbord där så att jag kunnat sitta och jobba. Man vänjer sig, ukrainare är ganska bra på det.
För att återvända till våldet som du tidigare undvikit i dina böcker. Har du också, på ett personligt plan, ändrat uppfattning om att bruka våld?
– Vi har mycket fake news här, ibland med ursprung i Ryssland. Det var en grej jag först inte förstod var fake, en nyhet om att mobiliseringsåldern skulle höjas till 65 år. Jag är 63 och läste det där och tänkte att, okej, det är väl logiskt att armén behöver folk. Jag hade inga negativa känslor kring det.

Du var inställd på att rycka in?
– Ja, absolut. Det finns alltid en diskussion här om patriotism som jag hatar eftersom det oftast är riggat för att det ska gå att säga att en människa är patriot och att en annan inte är det. Det finns ett annat ord som är mer betydelsefullt, och det är lojalitet. Jag anser att man ska vara lojal mot sitt land, lyda dess lagar – och blir man inkallad ska man ställa upp för armén. Det är inte patriotism, utan en del av livet. Så jag är lojal med Ukraina – jag älskar det här landet och jag älskar Kyiv.
Vad händer med litteraturen här – det publiceras många böcker om kriget?
– Ja, men det är inte många som läser dessa böcker – de säljs, men blir inte lästa. De böcker som i stället blir lästa är översatta thrillers och kärleksromaner. Läsarnas smak ändras också regelbundet; under det första året efter den fullskaliga invasionen var det sakprosa om ukrainsk historia som sålde bäst, och naturligtvis poesi, favoritgenren. Och efter de historiska böckerna var det dagböcker skrivna av soldater vid fronten, men det intresset har också falnat.
Vad ligger bakom de här trenderna?
– Jag tror att sakprosan om historia framför allt blev viktig för soldater och för de som förstod att vi faktiskt kan förlora det här landet. Många soldater bad sina vänner att leta rätt på dessa böcker och skicka dem till fronten, de verkade vilja veta vad de försvarade. Alla säger att de försvarar sin familj, sitt hus, sin stad eller by, men i själva verket handlar det om att försvara något mycket större: sitt land. Och för att försvara det väl måste man också känna till det väl.
– Poesi var viktigt, och fortsätter att vara det för många, eftersom varje dikt är som en injektion av energi. Jag minns när poeter läste dikter vid fronten i Donbas 2005; soldaterna grät av rörelse och applåderade som om det var en rockkonsert.
Romanen som Andrej Kurkov avslutade i höstas kommer ut på ukrainska i sommar och på tyska till hösten. Han har ännu inte börjat skriva på något nytt, men säger att det är något han tänker på, rent av drömmer om.
Kommer du att kunna skriva om något annat än kriget?
– Under lång tid, kanske aldrig någonsin, kommer jag inte att kunna skriva fiktion om det som händer nu. Jag har en blockering som gör det omöjligt. Men jag kommer att fortsätta skriva min dagbok – bok nummer tre kommer ut på engelska i sommar. (I Sverige finns endast den första dagboken utgiven. Att det inte blivit fler beror på svagt läsarintresse, enligt Andrej Kurkovs svenska förlag Natur & Kultur.) Och i huvudet har jag hela första kapitlet till en ny roman, men jag behöver tvinga mig att sitta och skriva i några dagar. När jag väl har ett första kapitel kommer jag att få skuldkänslor om jag inte fortsätter – det är verkligen en drivkraft för mig.
Att koncentrera sig på skrivandet måste vara svårt under krigstid?
– Det är väldigt svårt.
Så hur klarar du av det?
– Jag klarar inte av det, utan söker rätt tillfälle. Jag behöver en period utan alltför dåliga nyheter för att slappna av och känna att det är mindre omoraliskt att skriva fiktion.

Intervjun publicerades i Biblioteksbladet nummer 2, 2025, Numret om Ukraina.
Senaste nytt

Hat och hot, AI och skolbibliotek – se samtalen från Almedalen
Nu går det att se ett urval av paneldiskussionerna på Biblioteksarenan, scenen för biblioteksfrågor under årets Almedalsvecka. Med det önskar vi trevlig sommar!
3 jul 2025 • < 1 min

Samtal om samhälle, demokrati och bibliotek i Visby
Hur påverkas demokratin när studieförbunden måste dra ner på en tredjedel av verksamheten? Och är det okej att förolämpa varandra på nätet? Det och många fler frågor debatterades på Biblioteksarenan i Almedalen.
27 jun 2025 • 4 min

Stockholms satsning – frö till nationell e-plattform?
Biblioteket Play startades för att Stockholms stadsbiblioteks program skulle nå utanför det fysiska rummet. Målet är att det ska bli en gemensam plattform för biblioteken i Sverige.
27 jun 2025 • 4 min

Små resurser för att skydda kulturarvet
Underhållet är eftersatt på Ukrainas ledande nationalbibliotek. Behovet av digitalt bevarande är stort, men det stöd som har getts hittills är som droppar i havet.
25 jun 2025 • 5 min

Lag om säkerhet kan försvåra för bibliotek
2024 fanns det 342 integrerade folk- och skolbibliotek i Sverige. Frågan är hur många av dessa som påverkas när den nya lagen om säker skola börjar gälla den 1 juli.
24 jun 2025 • 3 min

Biblioteket öppet när campus stänger till följd av demonstrationer
Campus Blåsenhus på Uppsala universitet har flera gånger stängt för allmänheten på grund av att demonstranter tagit sig in. Då har biblioteket behövt påminna om att bibliotek ska vara öppna för alla.
23 jun 2025 • 3 min

Rysk litteratur förbjuds i Ukraina
Nästan 600 böcker i Ukraina har förbjudits för att de anses innehålla rysk propaganda. ”Syftar till att likvidera Ukrainas självständighet.”
19 jun 2025 • 2 min

Subtil underbemanning hotar tryggheten
För många symboliserar bibliotek det goda samhället. Men för att det ska fortsätta vara så måste all bibliotekspersonal arbeta under rimliga villkor, skriver Leodan Rodriguez.
18 jun 2025 • 3 min

En hel dag om bibliotek på Almedalens finaste scen
Biblioteksarenan är politikerveckans plats för samtal om bibliotek och frågor som rör dem. Notera onsdagen den 25 juni på Almedalsbibliotekets barnavdelning.
17 jun 2025 • < 1 min

Föreningen: Stora luckor i AI-kommissionens förslag
Svensk biblioteksförening uppskattar att AI-kommissionen ser bibliotekens potential när Sveriges befolkning ska folkbildas om AI. Men viktiga behov och utmaningar nämns inte ens i förslaget, skriver föreningen i sitt remissyttrande.
16 jun 2025 • 2 min

Bokprat ger hopp och känsla av normalitet
Ukrainska författare åker med böcker till bibliotek på krigshärjade och tidigare ockuperade platser. Biblioteksbladet var med på en resa i Tjernihiv-regionen.
16 jun 2025 • 11 min

Prisas för uppsats om skolbibliotek – ”Finns stora luckor”
Skolbibliotekarien och studenten Peter Frövik gick bort 2024. Till hans minne har nu ett uppsatspris instiftats. Lovisa Thelander är den första mottagaren.
13 jun 2025 • 2 min
0 kommentarer