Demokratins väktare på villovägar

Diskussionen om orosanmälan i Strömstad har gått från kritik av en handling till fördömanden av en människa, skriver Magdalena Ivarsson som själv har tagit emot hot och personangrepp när hon reflekterat kring frågan.

Vi bibliotekarier talar gärna om demokrati, tolerans och allas rätt att bli bemötta med respekt. Men hur bra är vi egentligen på att leva upp till de idealen?

Det som bekymrar mig i den pågående debatten om orosanmälan på biblioteket i Strömstad är inte att en kollegas agerande kritiseras. Självklart ska vi kunna diskutera vad som hänt, ifrågasätta beslut och granska konsekvenser. Det som bekymrar mig är hur snabbt diskussionen har gått från kritik av en handling till fördömanden av en människa. Det delas ut etiketter, tillskrivs avsikter och dras långtgående slutsatser. Utrymmet för att försöka förstå hur någon har resonerat tycks vara väldigt litet.

Just nu används en enskild händelse för att dra stora slutsatser om bibliotekens roll och framtid. Det talas om moralpanik och om bibliotek som blivit kontrollerande. Självklart behöver vi diskutera risken att barn och unga blir rädda för att låna den litteratur de vill. Men vi behöver också skilja mellan vad vi vet, vad vi befarar och vilka slutsatser vi faktiskt kan dra.

Jag funderar på vad det är som gör att den här frågan väcker så starka känslor. Kanske handlar det om att flera grundläggande värden kolliderar. Vi vill värna barns trygghet, människors integritet, yttrandefriheten och rätten att läsa utan att bli ifrågasatt. Vi vill att biblioteken ska vara öppna rum där människor kan finnas utan att känna sig övervakade. När vi upplever de värdena hotas kan reaktionen bli stark. Men det är just då vi behöver vara som mest noggranna med hur vi resonerar.

Jag funderar också på varför socialtjänsten tycks väcka så starka känslor i vår yrkesgrupp. Handlar det om en genuin oro för människors integritet och rättssäkerhet? Om osäkerhet kring vårt eget ansvar och vad som händer när vi gör en orosanmälan? Eller finns det en djupare misstro mot myndigheters möjlighet att ingripa i människors liv? Kanske handlar det om en kombination av allt detta.

Bibliotekarier värnar ofta individens frihet och rätten att söka information utan att bli granskad. Socialtjänsten förknippas samtidigt med myndighetsutövning, utredningar och i vissa fall tvångsingripanden. Det kan skapa en upplevelse av att vi måste välja sida: antingen står vi upp för individens frihet eller så ställer vi oss bakom ett system som riskerar att kränka den.

Men är det verkligen så enkelt? Vi lever ju inte i en sci-fi-roman där man kan dela in världen i tydliga kategorier och sedan luta sig tillbaka i förvissning om att ha förstått allt. Kan vi värna människors integritet och samtidigt erkänna att socialtjänsten har ett viktigt uppdrag att skydda barn som far illa? Kan vi vara kritiska till myndighetsutövning och kräva rättssäkerhet utan att betrakta socialtjänsten som en motståndare?

Socialtjänsten är inte ofelbar. Myndigheter ska kunna granskas, beslut ifrågasättas och felaktigheter kritiseras. Men en sund skepsis får inte övergå i en reflexmässig misstro där själva kontakten med socialtjänsten betraktas som ett svek. Om vi känner oro för ett barn måste vi kunna diskutera vilket ansvar vi har och hur vi agerar på ett ansvarsfullt sätt. Det samtalet blir knappast bättre av att vi på förhand bestämmer oss för att en viss aktör alltid har fel eller alltid har rätt.

Jag tror också att vi behöver fundera över vad som händer när en enskild händelse får representera något mycket större. En orosanmälan blir plötsligt en symbol för censur, kontroll eller ett hot mot bibliotekens demokratiska uppdrag. Då riskerar vi att sluta diskutera det konkreta fallet och i stället börja kämpa mot det vi upplever att det representerar. Och när frågan blir en kamp om våra grundläggande värderingar blir det förstås svårare att ompröva sin ståndpunkt eller försöka förstå någon som tänker annorlunda.

Vi bibliotekarier ska stå upp för källkritik och främja det demokratiska samtalet. Då måste vi också tillämpa de principerna på oss själva. Vi behöver kunna skilja mellan fakta och antaganden, granska information innan vi drar slutsatser och vara beredda att ompröva våra uppfattningar. Det kan inte bara vara principer vi kräver av andra.

Jag säger inte att kollegan i Strömstad gjorde rätt. Jag säger inte heller att kritiken är obefogad eller att ingen ska behöva ta ansvar för sina handlingar. Men ansvar kan utkrävas utan att medmänskligheten går förlorad. Vi måste kunna kritisera det någon har gjort utan att för den skull döma ut hela människan bakom handlingen.

Jag har själv fått ta emot hot och grova personangrepp för att jag lyft de här perspektiven. Det gör mig uppriktigt bekymrad. Att kritisera mina resonemang är en sak. Att hota och gå till personangrepp är något helt annat.

Om vi vill att biblioteken ska vara demokratiska rum där människor möts trots sina olikheter måste vi också kunna skapa det utrymmet i våra egna yrkesforum. Vi kan inte försvara öppenhet, respekt och tolerans som demokratiska ideal och sedan överge dem när en kollega gör något vi anser är fel.

Att försöka förstå är inte att försvara. Att visa medmänsklighet är inte att friskriva någon från ansvar.

Vi måste kunna kritisera utan att förlora respekten för varandra.