Annons

"Vi måste prata mer om litteratur"

19 nov 2026 • 3 min

Bibliotek får inte bli distributionscentraler för böcker, utan också platser där de diskuteras och får betydelse. Det skriver Tommy Bildström. ”Vi måste ge bibliotekarierna möjlighet att vara läsare, tänkare och kritiker.”

I skrivande stund har den nya tillgänglighetslagen varit i kraft i drygt ett år. Tanken är att tillgänglighet inte längre ska vara något som samhället kompenserar för i efterhand, utan något som finns med redan när böcker produceras och distribueras.

Det är en utveckling som i grunden borde välkomnas. Men den väcker också en obekväm fråga: Vad händer med Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, när den ordinarie bokmarknaden förväntas göra det arbete som myndigheten historiskt har behövt utföra?

Det liknar på många sätt diskussionen som fördes när e-böckerna kom och förväntades ersätta den fysiska boken. Då pratades det mycket om bibliotekens vara eller icke vara och vi som var engagerade menade att vi på biblioteken, precis som MTM, inte får förväxla teknisk tillgänglighet med faktisk tillgänglighet.

”Någonstans finns en risk att vi börjar förväxla det som är lätt att mäta med det som faktiskt är värdefullt.”

Vi får inte låta tillgängligheten bli en fråga som lämnas vind för våg, där marknadens lönsamhetskalkyler avgör vilka läsare som får sina behov tillgodosedda.

För att stå upp för intentionen av både litteratur och tillgänglighet måste man utveckla verksamheten och ta vara på kunskap, de pedagogiska möjligheterna. Det är kärnan i verksamheten.

När Magnus William-Olsson i Biblioteksbladet hävdar att den utvecklingen (på den litterära fronten) oftast hindras av chefer och bibliotekens hierarkier så känns det lite tungt i hjärtat att ge honom medhåll.

Men det är tyvärr min absoluta uppfattning och jag hoppas att det leder till en diskussion kring vi organiserar och värderar kulturverksamhet.

Jag har ju själv blivit chef av misstag och som chef förväntas jag redovisa resultat. Vi chefer ska formulera mål, följa upp verksamheten, motivera resurser och visa att skattemedlen används på ett ansvarsfullt sätt. Det är i grunden både rimligt och, antar jag, nödvändigt.

Men någonstans finns en risk att vi börjar förväxla det som är lätt att mäta med det som faktiskt är värdefullt.

Vi kan mäta utlån, besökare, reservationer och genomförda aktiviteter. Det är betydligt svårare att mäta värdet av att en bibliotekarie har läst en bok, reflekterat över den och förmedlat sina tankar till andra.

Hjärtat i verksamheten låter sig inte så gärna mätas.

Det är ungefär som att konstatera att fler människor använder entrédörren till ett museum än läser utställningstexterna, och därför besluta att museet borde lägga mer resurser på dörrar.

Det är också här som hierarkierna blir särskilt problematiska.

Jag tog mig igenom biblioteksutbildningen med drömmen om att arbeta med litteratur, information och kunskapsförmedling. Men grunden var en önskan om att hålla det litterära samtalet levande, att dela med mig av någon sorts genuin existentiell livserfarenhet.

Jag blev ärligt talat lite chockad när jag förstod att bibliotek är mer snack om katalogposter och var man ska ställa vad, och mycket mindre om professionellt kunnande.

”Om vi menar allvar med att bibliotek ska vara platser för litteratur och bildning måste vi också ge bibliotekarierna möjlighet att vara läsare, tänkare och kritiker.”

Det är svårt att inte dra paralleller till Magasin K:s rapportering om att anställda vid Världskulturmuseerna upplever att deras professionella kompetens åsidosätts av ledningen. Jag tror att det finns en gemensam nämnare i de här berättelserna: en kultursektor där administrativ kompetens riskerar att värderas högre än den sakkunskap som verksamheten bygger på. Den värderas ofta mer eftersom cheferna ofta kommer utifrån, ibland kanske med en förhoppning om ett trevligt jobb på exempelvis ett lugnt museum.

Jag tror fortfarande att MTM och biblioteken har ett viktigt uppdrag och möjligen en ljus framtid om det förvaltas väl. Kritiklabbet är ett lysande exempel på hur utveckling kan ske, där man utgår ifrån att bibliotekariernas litterära kompetens är värdefull i sig. Att deras läsning, analyser och omdömen förtjänar en plats i det offentliga samtalet. Att bibliotekarier inte bara ska tillhandahålla litteratur, utan också vara aktiva deltagare i samtalet om den.

Vi talar ofta om vikten av läsfrämjande arbete. Men om vi menar allvar med att bibliotek ska vara platser för litteratur och bildning måste vi också ge bibliotekarierna möjlighet att vara läsare, tänkare och kritiker.

Jag tror att biblioteken behöver den riktningen mer än någonsin.

För framtidens bibliotek kan inte nöja sig med att vara effektiva distributionscentraler för böcker. De måste också vara platser där litteraturen diskuteras, ifrågasätts, tolkas och får betydelse.

Och om vi som chefer inte klarar av att skapa utrymme för det, då är det kanske inte bibliotekarierna som behöver förändras.

Då är det vi chefer.

0 kommentarer

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till redaktion@biblioteksbladet.se.