Kritik på bibliotek: "Fråga inte så mycket uppåt, utan sätt i gång bara"

Bibliotekarier borde ta över när kritiken alltmer försvinner från kultursidorna, anser Magnus William-Olsson, initiativtagare till Kritiklabbet. Men han ser bibliotekens hierarki som ett hinder: "Förslag från golvet får nästan alltid nej."

Kritiken har tynat bort från tidningarnas kultursidor sedan alltmer finkalibrerade mätinstrument avslöjat den som en bromskloss i den digitala uppmärksamhetsekonomin. För få läser kritik. Därmed dör inte bara recensionen och essän som form, utan också litteraturen själv – åtminstone till hälften.

Det menar poeten och kritikern Magnus William-Olsson.

– Det finns två sätt på vilka litteratur blir till litteratur i ens liv. Det ena är genom att man läser en bok och tycker om den och får någonting ut av mötet, det privata mötet. Det andra är att man samtalar om den. Den privata relationen är väl ungefär som den alltid varit, men när det gäller litteraturens samhälleliga funktion ser vi en radikal förändring.

Så om kritikerna tvingas abdikera i takt med att deras spalter fylls med kulturkrigsdebatter och kåserier, vem ska axla deras uppdrag?

Magnus William-Olsson har ett förslag: bibliotekarierna.

– De vet ju enormt mycket om litteratur. De lever med litteraturen på ett annat sätt än folk som är litteraturvetare eller kritiker, vilket syns i deras texter.

”Att skriva kritik innebär att ställa sig själv i centrum, ta ställning och formulera egna omdömen.”

Bibliotekarierna vore inte bara en nödlösning när de ”riktiga” kritikerna berövas sina uppdrag. Enligt Magnus William-Olsson har de goda förutsättningar att tillföra samtalet unika perspektiv.

– Deras erfarenhet av att stå i disken och ge råd gör att de läser så mycket litteratur som litteraturkritiker aldrig läser. Genrelitteratur, som romance och fantasy, till exempel. Och barnlitteratur – det existerar ju i stort sett ingen barnlitteraturkritik i Sverige i dag, så där finns ett enormt behov.

Magnus William-Olsson är initiativtagare, medgrundare och chefredaktör för Kritiklabbet, ett redaktionellt forum som startade 2016 för att undersöka, diskutera och pröva hur kritiken ska kunna fortleva i den nya offentligheten. En del av verksamheten handlar om att utbilda bibliotekarier till kritiker.

Utbildningen bygger på en redaktionell modell. Deltagarna skriver recensioner, men får också läsa och redigera varandras. Var och en är redaktör för någon annan. Med jämna mellanrum hålls redaktionsmöten där gruppen diskuterar vad som ska produceras och hur recensionerna kan utvecklas.

– Alla blir gemensamt ansvariga för texterna, som går fram och tillbaka mellan medlemmarna och på det sättet snabbt blir väldigt, väldigt bra.

En av dem som har gått utbildningen är Malin Hilmersson, gymnasiebibliotekarie i Alingsås. Hon sökte den genom Västra Götalandsregionens fortbildningsutbud.

– Jag hade sedan tidigare tyckt om att skriva och arbeta med recensioner, men såg det här som en möjlighet att ägna sig mer åt det – och att få göra det inom ramen för arbetet.

Visst fanns det utmanande delar, berättar hon, som att lämna ifrån sig texter som inte var färdiga och få feedback på dem. Men hon upplevde arbetet som utvecklande, både på ett professionellt och personligt plan, och gruppen har jobbat vidare efter att utbildningen avslutats.

Malin Hilmersson ser ingen motsättning mellan bibliotekarierollen och kritikuppdraget, säger hon.

– Snarare tycker jag att det är konstigt att kopplingen inte är självklar.

Att den inte är det vet Magnus William-Olsson, som har mött en del motstånd från bibliotekshåll. Redan när han för runt femton sedan skrev en debattartikel i SvD och presenterade idén om kritikbibliotekarier – motsvarande de då nyligen etablerade programbibliotekarierna –hördes protester: kritiken hörde hemma i pressen, hette det, och där skulle den förbli.

Han tror att en orsak till reaktionerna är att kritikerpositionen delvis krockar med professionens självbild.

– Att skriva kritik innebär att ställa sig själv i centrum, ta ställning och formulera egna omdömen – något som inte alltid ligger nära bibliotekariens traditionella yrkesroll. Vi har sett i utvärderingar att det också ofta väcker avund hos kollegor.

Ett annat och djupare motstånd är av organisatorisk karaktär. Magnus William-Olsson talar om ”Orban-liknande strukturer” på kommunala bibliotek. Han har arbetat med teatrar, förlag och tidningar, men aldrig mött en lika rigid och hierarkisk struktur.

– Det är alltid någon mellanchef och en chef som man måste fråga, och förslag från golvet får nästan alltid nej.

Han berättar om bibliotekarier som skriver recensioner på fritiden, utan ersättning, men som ändå inte får dela sina texter på sina privata Facebooksidor.

– Argumentet är att ingenting ska komma ut från organisationen som inte har passerat alla grindvakter.

Malin Hilmersson lyfter ytterligare en aspekt. Hon menar att det finns en ängslighet på biblioteken kring litteraturen som sådan, om den är tillräcklig för att göra biblioteket attraktivt.

”Det är alltid någon mellanchef och en chef som man måste fråga, och förslag från golvet får nästan alltid nej.”

Visst sker det kompetensutveckling på området, men hennes erfarenhet är att det förs få djuplodande samtal om litteratur på arbetstid, något Biblioteksbladet nyligen har skrivit om.

– Åtminstone på ett formaliserat sätt, där man samlas som man gör när man ska tala om sådant som arbetet med MIK eller ungdomar som vill spela spel. Hur ofta sätter vi oss några timmar och talar om litteratur och hur referenssamtalen med låntagare fungerar? Vi vill ju att folk ska komma till oss för att utveckla sitt läsande, men jag tycker nog inte att det alltid är vårt huvudfokus.

Så hur ser hon själv på idén om att göra biblioteken till kritiska noder i en återupprättad litterär infrastruktur? Att det skulle rädda kritiken är en sak, men hon är framförallt intresserad av vad det skulle innebära för bibliotekens roll och kompetens, och där ser hon uppenbara vinster.

– Som besökare tror jag att man skulle möta en mer kompetent bibliotekariekår som stod stadigare i sin roll som litteraturförmedlare. Jag känner själv att jag blir bättre på att prata om litteraturen när jag får tid att tänka ordentligt kring den.

– Nu hör det till saken att jag jobbar på ett gymnasiebibliotek, med den kanske svåraste målgruppen av alla att få intresserad av litteratur.

”Stridsropet bland dem som håller på nu är att samla ihop dem som vill: Fråga inte så mycket uppåt, utan sätt i gång bara.”

Hon menar att kritikuppdraget skulle kunna öka respekten för professionen.

– Och självrespekten hos oss själva! Det skulle visa: Vi tar det här med litteratur på allvar.

Magnus William-Olsson argumenterar på ungefär samma sätt. Han har sett hur deltagarna i Kritiklabbets utbildningar utvecklas, både som skribenter och i sina ordinarie arbeten. De blir bättre på att få igång djuplodande diskussioner om litteratur.

– De är så jävla avancerade när de leder författarsamtal nu. Babel och sådant är ingenting i jämförelse. Det är helt enkelt kompetensutvecklande.

Kritiklabbets arbete fortsätter, trots motstånd från mellanchefer och ekonomiska kalkyler. Visionen – kanske storslagen, men enligt Magnus William-Olsson realistisk – är en kritikansvarig bibliotekarie på varje folkbibliotek, med ansvar för kritik i en bredare mening: litteraturkritik, källkritik och kritiskt tänkande.

– Jag tänker mig en gemensam sajt där alla recensioner publiceras, och att de här bibliotekarierna skulle bli självklara röster i det offentliga litteratursamtalet, till exempel som gäster i Sveriges Radios litteraturdebatter.

För att allt detta ska bli verklighet måste kritiken dock få en tydligare hemvist i det politiska systemet, menar han. I dag faller den mellan stolarna: den räknas varken till kultur- eller mediepolitiken.

Samtidigt vill han inte vänta på att alla organisatoriska hinder ska undanröjas. Arbetet måste också växa underifrån, genom att bibliotekarier som vill skriva och diskutera litteratur hittar varandra och börjar samarbeta.

– Stridsropet bland dem som håller på nu är att samla ihop dem som vill: Fråga inte så mycket uppåt, utan sätt i gång bara.