Integritet och ansvarskänsla som inger respekt – trots allt
19 okt 2026 • 3 min
Om anmälaren i Strömstad som kanske hade fel – men ändå gjorde rätt. Och en dröm om Oslo.
Att låna ut – och sen göra en orosanmälan på grund av låntagarens val av bok.
Historien om elvaåringen som var på Strömstads stadsbibliotek med sin pappa och lånade boken Haunting Adeline har engagerat många. Jag har sett oräkneliga uttryck för att orosanmälan är oförenlig med folkbibliotekens principer om tillgänglighet, och att den till och med kan strida mot bibliotekslagens skrivningar om fri åsiktsbildning och offentlighets- och sekretesslagens avsnitt om bibliotek. Indignerat har jag själv stämt in i kören.
Under helgen har jag haft svårt att släppa historien.
Själva orosanmälan har jag fortfarande inte läst – såvitt jag känner till har ingen journalist gjort det – men i kommunens yttrande till Justitieombudsmannen beskrivs den så här:
Medarbetarens oro växte då barnet vid ett flertal tillfällen lånade en specifik bok av den aktuella bibliotekarien. Boken är en bok för vuxna på engelska med grovt sadistiskt innehåll, bdsm samt skildringar av flertalet våldtäkter. Barnet har besökt biblioteket ensam eller tillsammans med kompis och även efterfrågat andra böcker som har ett grovt innehåll.
Medarbetaren har, vid kontakt med barnet, berättat att detta är en vuxenbok på engelska som innehåller mycket grovt innehåll och försökt visa på andra alternativ som är riktat mot målgruppen. Flera varningsklockor ringde och till slut blev oron stor att ett barn som läser den här typen av litteratur letar efter trauman som skulle kunna ha hänt via exempelvis internet, skola eller fritid. Bibliotekarien ville inte vara den vuxna som inte gjorde något då oron växte.
Beskrivningen ger intrycket att bibliotekarien – min gissning: ung och oerfaren i yrket såväl som i livet – har drabbats av moralpanik över ett barns fascination för det icke sedelärande.
Men detta är bara mina helt subjektiva antaganden.
Egentligen är bara en mening i partiet ovan av verklig betydelse:
Bibliotekarien ville inte vara den vuxna som inte gjorde något då oron växte.
Kanske insåg han eller hon att en anmälan skulle kränka principer och till och med kanske vara ett lagbrott, men gjorde ändå sin obekväma prioritering.
Jag är fortfarande övertygad om att historien kunde ha skötts på ett annat sätt men känner ändå respekt för integriteten och ansvarskänslan – trots att han eller hon förmodligen hade fel.
En anmälan som visar sig obefogad vållar knappast någon skada.
En befogad anmälan som inte görs kan vara ödesdiger.
Magdalena Ivarsson skrev redan i fredags insiktsfullt om detta i en debattartikel i MagasinK:
”Jag tycker att diskussionen riskerar att hamna snett om vi fokuserar på boklånet och glömmer frågan om varför bibliotekarien blev orolig.”
***
Norges nationalbibliotekarie Aslak Sira Myhre visade mig för några år sedan den långa bardisken i biblioteksbyggnaden vid Solli Plass i Oslo. Den var nyss iordningställd men nästan oanvänd på grund av pandemin. Något år tidigare hade han rekryterats från Oslos litteraturhus på andra sidan Slottsparken med uppdraget att göra biblioteket till en social mötesplats.
Jag vet inte om baren har blivit någon succé men kommer att tänka på den när jag får inbjudan till bibliotekets musikfestival om någon vecka. Diskoteket:En festival om musikk bjuder bland annat på ett uruppförande av ett beställningsverk av Geir Jenssen, baserat på ljud från bibliotekets samlingar. Dessutom utlovas föredrag, utställning och dans till folkmusik, jazz, punk och jojk.
Jag önskar att det kunde var lika festligt på Kungliga biblioteket i Stockholm.
Jag vet att KB redan har ett mastigt uppdrag och att lokalerna är sprängfulla efter att kontorssatelliten på Karlavägen utrymts. Men inspiration från Oslo (och för all del också från Den Sorte Diamant i Köpenhamn) är ändå motiverad. Inte bara för att det vore kul och att det är synd att inte utnyttja ett av huvudstadens bästa lägen, utan också för att ett mer publikt KB skulle kunna bli ett skyltfönster för hela bibliotekssektorn.
1 kommentarer
Tack, Thord. Det är en stor och svår fråga. Debatten om orosanmälningar och tilliten till socialtjänsten har blivit en del av den här händelsen, och det är egentligen en större fråga än vad jag tycker att vi kan förväntas bära.
Jag oroar mig för att fler ska låta bli att anmäla när de känner oro, och för att tilliten till biblioteken ska skadas. Men jag oroar mig också för debattklimatet i vår egen bransch.
Jag har fått kritik för att jag utgår från att de inblandade har velat göra sitt bästa och försökt följa de regler som gäller. Det betyder förstås inte att allt har blivit rätt. Bibliotekssekretessen kan absolut ha brutits, men annars verkar ju alla ha följt regelverken vi har (i mina ögon då, jag är ju inte jurist).
Det som bekymrar mig är hur snabbt vi går från att försöka förstå till att anklaga, hata och hota. Själv har jag fått ta emot hot och kallats totalitär för mina reflektioner.
Vi bibliotekarier är ofta stolta över vårt bemötande, vår förmåga att möta människor med respekt och att inte döma dem på förhand. Men här tycks vi ha vänt en kollega ryggen och bestämt oss för att denne är en ond människa. Jag tycker att det är värt att fundera över. Att försöka förstå någons avsikter är inte detsamma som att försvara allt någon gör. Vi måste kunna bättre än så här.