”Man kan ju inte lära ut informationskunskap och sen skicka mordhot till folk"

Vad har bibliotekssektorn lärt sig av orosanmälan i Strömstad? Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson samtalade med Erik Rimsten, bibliotekssocionom i Örebro, Hanna Carlsson, docent på Linnéuniversitetet samt debattören och skolbibliotekarien Magdalena Ivarsson om händelser så starka att de lett till polisanmälningar.

Historien om hur en bibliotekarie gör en orosanmälan efter att en elvaårig flicka lånat en dark romance-bok väckte reaktioner som jag inte tidigare kunde föreställa mig.

Hos mig själv: Utan närmare eftertanke kring barns bästa intog jag reflexmässigt positionen att orosanmälan var fel, en uppfattning jag senare reviderade.

Hos andra: Att döma av sociala medier och artikelkommentarer verkar en stor del av en yrkeskår bestående av informationsspecialister och experter på källkritik enig om att orosanmälan ska fördömas, trots att hela bilden av det som hänt i Strömstad inte är känd.

Under snart sju år som redaktör för Biblioteksbladet har jag aldrig upplevt något liknande.

Delar ni min bild av att det här är en händelse utan tidigare motsvarigheter?  

Magdalena Ivarsson: Jag har jobbat lite på folkbibliotek i början av mitt arbetsliv, men sen har jag varit inom skolbiblioteken, och jag ser att det finns en klyfta.

När jag tittar i mina sociala medier så ser jag att skolbibliotekarierna inte tar lika hårt på det och det har nog att göra med att vi i skolans värld ofta har varit med om orosanmälningar och inte tar så hårt på det. De är lite mjukare i vad de tycker och verkar fundera lite försiktigare innan de uttrycker sig.

Medan från folkbibliotekets håll så har jag upplevt rent hat och hot för det jag skrev i MagasinK. Och då skrev jag ju det med mitt skolbiblioteksperspektiv, och det var jag tyvärr inte jättetydlig med så det har jag fått lite på flabben för, med all rätt.

Men det förvånade mig att bibliotekarier som ändå är så i själen väldigt demokratiska och väldigt noggranna, hur hårt de kan gå på. Hur de uttrycker sig. Det har chockat mig de sista dagarna.

Hanna Carlsson: Jag har inte heller stött på det här scenariot tidigare. Men vi får skilja på det som faktiskt har hänt, och som det har presenterats i media: att en bibliotekarie orosanmäler efter att ett barn har efterfrågat en bok som har ett innehåll som kan anses omdiskuterat på olika sätt. Det scenariot har jag aldrig stött på tidigare.

Erik Rimsten: Nej, jag har inte heller stött på det i verksamheten.

Det här linjära sambandet du beskriver, Hanna – ett barn lånar en bok, bibliotekarien reagerar och därför görs en orosanmälan – är den historia som har etablerats trots att vi nog kan utgå från att det i själva verket handlar om något mer komplext än så. Många verkar ändå vara benägna att köpa den enkla berättelsen. Varför är det så?

Hanna: Vi är alla människor och reagerar affektivt på viss typ av information. I din artikel, Magdalena, går du till botten med olika resonemang, men den tiden är det inte många som tar sig innan de ger ett svar, utan man går på en gut feeling om vad som är rätt och fel.

Det tangerar många andra debatter – till exempel om book bans och drag story hour – och det gör att man som bibliotekarie och förespråkare för yttrandefrihet och fri kunskapstillgång reagerar starkt negativt. Många ställer sig snabbt på barrikaden för att försvara barns rättigheter att läsa vad de vill.

Erik: Jag är inte särskilt insatt i det här ärendet, men av det lilla som framgått är ju berättelsen att det står en rätt oförstående elvaårig tjej ensam hemma och öppnar det här brevet och blir skiträdd. Om situationen är den så har det brustit, då har inte kommunikationen gått rätt till. Det är inte biblioteket utan socialtjänsten som har den direkta kontakten med familjen, så mitt fokus hamnar där.

Hur vanligt är det att man diskuterar orosanmälningar på ett folkbibliotek?

Erik: På ett allmänt plan är det väldigt viktigt att biblioteket dels har kännedom om att man, i och med att man möter barn och unga i tjänsten, har anmälningsskyldighet. Det måste naturligtvis finnas en diskussion kring rekvisit för orosanmälan: beteendefall, miljöfall, finns det omsorgsbrister i hemma, är barnet utåtagerande, vad har vi för information? Det är superviktigt.

Jag har ju formulerat dokumentet för hur vi ska förhålla oss till orosanmälningar. Det har diskuterats väldigt mycket och det har förekommit att vi har gjort ett antal orosanmälningar. Men i det här sammanhanget är det just relationen till bibliotekssekretessen, antar jag, som har väckt mycket reaktioner i bibliotekarieskrået.

Magdalena: Jag upplever snarare att frågan om sekretessen kom långt senare än de andra frågorna. Det har känts som att vissa har skyllt på sekretessen för att kunna vara riktigt arga. Det låter hemskt, men det är sant. När debatten blossade upp och jag först kom ut och sa att en orosanmälan inte är samma sak som att censurera – för jag menade att barnet ändå fick med sig lånet – fick jag ofta tillbaka att det ändå är någon som har gjort fel. Sen tog det en liten stund och så kom det att de i alla fall hade brutit mot bibliotekssekretessen. Och det kan ju också stämma, men det har i vissa fall känts som att den frågan kom efter frågan om det andra.

Olika principer och lagstiftningar har hamnat i konflikt. Å ena sidan idén om vad ett folkbibliotek är i fråga om tillgänglighet och sekretess, och å andra sidan om barnets bästa. Finns den konflikten? Eller är det precis nu vi har sett den uppstå?

Magdalena: I min värld är det två separata frågor som man klyddar ihop. Många gör det så enkelt som att biblioteken står för frihet och godhet och socialtjänsten för ondska och fängelse. Man får inte stå som jag, lite med ett ben på varje sida och tänka att bägge har en roll att spela, utan man måste välja. Och väljer man inte den goda sidan så får man höra det.

Erik. Egentligen är det inte så komplicerat: det finns olika myndigheter som ska samverka och i den processen måste vi naturligtvis vara varsamma med medborgarna så att det inte blir snett på sista raden. Om en bibliotekarie känner oro är det bättre att anmäla en gång för mycket än att anmäla en gång för lite. Det är ju självklart. Bibliotekarier är inte experter på det här området.

Magdalena: Ordet anmälan är ju väldigt starkt i den här debatten. Människor blir rasande bara de hör ordet. Men en orosanmälan är ju inte så mycket en anmälan som en signal om oro, att man berättar för någon som är bättre lämpad än en själv att göra en bedömning.

Det verkar finnas en uppfattning om att folkbibliotek inte kan anmäla en låntagare. Jag tänker på dig Hanna – i din forskning är du mycket inne på folkbibliotek och demokrati. Skär detta i dig?

Hanna: Nej, men jag tänker återigen att det handlar om hur det har presenterats. Om det handlar om att jag lånar en bok och att jag därför blir anmäld till en myndighet – den korrelationen gör ju att man är inne på min yttrandefrihet och att min fria åsiktsbildning inskränks, att det blir en repressalie för att jag har tagit del av viss information eller uttryckt intresse för en viss typ av litteratur. Det för tankarna till en annan typ av styrelseskick än det demokratiska och jag tror att det är där det skaver.

Motståndet mot att anmäla är alltså mindre om det inte handlar om medier?

Hanna: Jag kan inte föreställa mig att någon vuxen som arbetar på ett bibliotek inte skulle göra en orosanmälan om ett barn for illa. Men detta har presenterats – nu upprepar jag mig – på ett sätt som leder tankarna till book bans, att barn läser fel litteratur, att det måste åtgärdas och att man därför går på föräldrar och bibliotekarier som tillhandahåller den här felaktiga litteraturen.

Magdalena, ditt försvar av orosanmälan har gjort att människor gått ganska hårt åt dig, något du också har skrivit om i Biblioteksbladet. Vad har du upplevt?

Magdalena: Det var ju en otrolig anstormning. Majoriteten verkade omedelbart ge mig rollen att jag tycker att vi ska orosanmäla ungar för det de lånar, eller att jag skulle vägra att låna ut vissa böcker, och det är ju precis motsatsen till hur jag jobbar. Det överraskade mig hur många det var och att det främst var bibliotekarier. Jag kände att jag antingen hade formulerat mig slarvigt, eller att de valde att misstolka det jag skrivit. Sedan kom det ett par rena hotmejl. Det chockade mig att de kom från bibliotekarier.

Du vet att det var bibliotekarier?

Magdalena: Jag är inte bättre än att jag polisanmäler rena hot från människor som har sina namn offentligt.

Så du har gjort en polisanmälan?

Jag har gjort två polisanmälningar. Bägge rör bibliotekarier som jobbar på bibliotek i Mellansverige, vilket ju är pinsamt. Det är kanske fånigt av mig för bibliotekarier är också människor, men vi väljer ju inte yrket för pengarna. Vi gör det av en annan anledning. Och då tycker jag att man ska kunna bättre. Vi ska ju ändå stå i frontlinjen i kampen mot fake news, lära ut källkritik och informationskunskap. Men att lära ut informationskunskap och sen sitta på Facebook och skicka mordhot till folk, det kan man ju inte göra. Det är ju jättekonstigt. Så därför känner jag mig besviken.

Vad säger Hanna och Erik om att det urartar på det här viset?

Hanna: Det är ju först och främst otroligt ledsamt. Jag hoppas att du ändå känner dig okej, Magdalena, för det är ju inte på något sätt rimligt. Samtidigt är jag inte förvånad över att reaktionerna tar sig de här uttrycken. Just debatten om yttrandefrihet har under senare år blivit så otroligt infekterad, detta har kommit att bli ett slagfält på många sätt.

Bibliotekarier är en yrkeskår som har hamnat under press när det gäller yttrandefrihetsfrågan. Det finns ingenting som ursäktar, men jag tänker att de snabba reaktionerna, det snabba sättet att dra slutsatser beror på att man kopplar händelsen till en annan diskussion, till en annan press som man har på sig som kår. Det gör att man direkt tänker att någon vill inskränka våra möjligheter att låna ut litteratur till barn och vår rätt att verka för yttrandefrihet, även om det inte alls är på det viset. Men det är den snabba kopplingen som görs.

Många har sett filmen The Librarians och översätter detta till en annan kontext och då blir det så att den här bibliotekarien som orosanmäler ställer sig på fel sida i kampen. Hon blir en av dem som inskränker, istället för att vara en av dem som tillhandahåller. Jag får en känsla av att det bland annat är därför som det här väcker så starka reaktioner.

Hur tänker du kring att försvaret av orosanmälan till och med lett till hot, Erik?

Erik: Det vi fått höra nu låter ju fasansfullt, obegripligt och oproportionerligt. Hanna, du är inne på att det finns en slags spänning i bibliotekens självförståelse, och det är väl så att precis som alla andra politiskt styrda organisationer så rör sig biblioteket inom en juridisk axel där vi har en massa saker som ska efterlevas och fullföljas.

Sen finns det ju också en ideologisk axel och tillsammans blir det ett spänningsfält som det gäller att orientera sig i. I grunden är det väldigt viktiga diskussioner att försöka hålla levande inom en personalgrupp – men också på nationell nivå. Sen tänker jag att om man känner oro är det alltid bra att slå en signal till socialtjänstens mottagningsgrupp. Man kan ju prata i ganska allmänna termer med dem: ”Vi har det här fenomenet, det väckte min oro. Känner ni att det är befogat? Hur ska jag tänka kring det?”

En bibliotekarie med kunskap om litteratur och en socionom från socialtjänsten kan prata med ett barns föräldrar utifrån sina respektive professioner. En bibliotekarie som är bra på böcker och barns läsning, en socionom som kan socialt arbete och föräldrar – det är i den bästa av världar tre oerhört viktiga komponenter i ett barns liv naturligtvis.

Har ni haft diskussioner på era arbetsplatser om händelsen i Strömstad?

Magdalena: Skolorna och skolbiblioteken har det enkelt i det här sammanhanget för vi pratar ofta om barn och barns situation, eller barns rätt och barns trygghet – trygghet är en så himla stor grej på skolan. Vi har det liksom pågående konstant, så jag tror inte att det kommer innebära några förändringar för oss alls.

Hanna: Det här är frågor som har blivit mycket mer aktuella för oss på utbildningen, och som också kommer från våra studenter. De funderar över hur de behöver agera i vissa situationer när de kommer ut och jobbar. Det kan vara allt ifrån att möta hat och hot till att jobba inkluderande. Det här kommer med största sannolikhet också att bli en fråga som vi kommer att prata om: hur möter jag barn som kanske far illa?

Vi har en socionomutbildning på Linnéuniversitetet och det är mycket möjligt att vi tar in någon därifrån som får prata med våra studenter om de här frågorna i relation till just orosanmälan, befogad oro och hur man kan hantera det.

När det gäller professionsetiska frågor upplever jag att de har dykt upp jättemycket inom sektorn under senare år. Man har ställts inför olika dilemman i sitt yrkesliv som handlar om att fler och fler som kanske har svårigheter kommer till biblioteken, eller att man ställs inför fler situationer där den här typen av reflektion och diskussion behövs. Så jag uppfattar att samtalet finns där, att det finns en stor medvetenhet och att studenterna intresserar sig väldigt mycket och tänker på de här frågorna.

Kommer den här historien att påverka den allmänna benägenheten att göra orosanmälningar på folkbibliotek?

Erik: Det hoppas jag inte, utan det är klart att om ärenden som ska till socialtjänsten dyker upp på biblioteket, då är det ju bra om socialtjänsten får vetskap om det, naturligtvis. Det är ju utgångspunkten.

Hanna:  Jag hoppas verkligen inte att detta på något vis påverkar. Precis som Erik säger så tänker jag att de flesta gör anmälan vid befogad oro.

Magdalena: Det är många som har ropat att barn inte längre kommer att våga gå till biblioteket, som om det vore en sanning för framtiden. Det känns lite konstigt att säga att tiden läker alla sår, men så kommer det ju att bli här också. Säkert kommer man att prata om det här ärendet på alla APT:er på alla folkbibliotek i landet under de nästkommande tre fyra veckorna. Därefter återgår de till sitt arbete och gör det bästa de kan.

Inom bibliotekssektorn finns det starka principiella ideal kring vad bibliotek ska vara. Är reaktionerna på orosanmälan i Strömstad tecken på att vissa har tappat kontakten med verksamheternas vardag?

Hanna: Nej, det tycker jag inte, men om man mordhotar sin kollega har man definitivt tappat kompassen och koncepten. Dels har det med bibliotekets demokratiska uppdrag att göra, att man tänker att det finns ett slags brott mot det.

Men jag tänker också att det handlar om en profession som har varit mer fostrande och har haft ett uppdrag i relation till barns läsning som man har jobbat ganska starkt för att göra upp med. Man har gått från en tydlig tanke om att barn ska läsa en viss typ av god litteratur, till att jobba läsfrämjande och att det är bra att barn läser. Man vill inte vill ha någon förmyndarroll överhuvudtaget – och vad kan vara mer förmyndarroll än att orosanmäla någon på grund av lån av en viss typ av bok?

Vad tar vi med oss för lärdom från den senaste veckan?

Magdalena: Jag kan motsäga mig själv lite grann och säga att bland det bästa med bibliotekarier är hur hårt vi reagerar när vi upplever att någon inskränker någon annans frihet. Jag tycker att det är beundransvärt, även om jag ibland önskar att det skulle ta en annan form.

Hanna: Jag tror att jag fortfarande behöver smälta stormen av reaktioner. Men någonting att ta med sig är väl att läsa, andas, betänka och begrunda innan man ger in i diskussion och debatt.

Erik: Biblioteket är en öppen och tillgänglig plats där många viljor och erfarenheter och livsöden möts. Det gör att målkonflikter förr eller senare uppstår. Här finns å ena sidan omsorg för ett barn och oro och å andra sidan fri tillgång till information och att det är bra att unga läser. Det är goda saker båda. Jag håller med om att det är bättre att backa ett steg och titta på den här målkonflikten och försöka analysera den och söka konstruktiva lösningar.