Inte tid att läsa?

Bibliotekarier förväntas leda andra till litteraturen, men själva ges de sällan möjlighet att läsa på jobbet. Handlar det bara om tid och resurser? Eller också om oro över att böcker ska skicka fel signaler om vad ett folkbibliotek är?

Artikeln är publicerad i Biblioteksbladet 3/2026, ”Numret om böcker”

Det är en torsdag i augusti och klockan är snart ett på Höganäs bibliotek och kulturhus. I lånedisken står Martin Axelsson som är ansvarig för skönlitteratur för vuxna. I vanliga fall skulle han strax vara på väg upp på den lilla scenen i andra änden av lokalen för att läsa dagens dikt. Det är något han gör varje vardag året om, men inte under sommaren.

– Jag köper in böcker och håller koll på det, och är ansvarig för arrangemang som har skönlitterär koppling, alltså bokcirklar, författaraftnar och allt sånt där.

Rollen skiljer sig från det han förbereddes för under utbildningen i Lund för snart två decennier sedan. Där hörde han sällan något om att hans blivande yrke skulle kunna ha med litteratur att göra.

– De ville gärna vara i framkant och det var väldigt akademiskt inriktat på forskning inom biblioteks- och informationsvetenskap. Man skulle också visa att bibliotekarier kan vara så mycket mer.

Det som framhölls mest var möjligheten att göra karriär på storföretag som Astra Zeneca eller Volvo för att hantera deras informationsflöden. 

– Budskapet var att folkbibliotek bara utgör en liten del av det här stora informationsmäklandet som sker i världen. Men de flesta i min klass blev folkbibliotekarier. 

I Höganäs finns det ett stort intresse för läsning, säger Martin Axelsson. Ett författarbesök som drar färre än 200 personer även om entréavgiften brukar ligga på en hundralapp, beskriver han nästan som en besvikelse. 

Trots litteraturens ställning har biblioteket inga fastslagna principer för personalens läsning. Men Martin Axelsson säger att han inte har problem att få lästid när han behöver det. Dessutom är det inget som formellt hindrar personalen från att läsa ute i biblioteket när övrig arbete tillåter det.

– Om jag förbereder ett författarsamtal eller en bokcirkel kan det ju vara så att jag står här i disken och läser tio sidor.

Hur vanligt är det att kunna läsa på arbetstid? Biblioteksbladet gjorde en undersökning 2022 men presenterade aldrig resultatet på grund av för få svar. Det som framgick var ändå intressant:

Drygt hälften uppgav att de inte hade någon tid alls för läsning.

Nästan lika många kunde ägna mellan noll och fem arbetstimmar per vecka åt läsning.

Åtta av tio ansåg att de inte hade tid att hålla sig ajour med aktuell bokutgivning.

Traditionellt jobbar biblioteken kanske inte så jättemycket med litteraturen, utan mer med boken som artefakt

I Biblioteksbladets temanummer om läsning i september det året skrev jag om enkäten och konstaterade det absurda i att en yrkesgrupp, vars betydelse för att stimulera svenskarna till läsning ständigt lyfts fram, inte ges någon eller försvinnande lite arbetstid åt att ägna sig åt den omvärldsbevakning som borde vara central för dem.

En läsare hörde nyligen av sig och påminde om artikeln:

”Det krävs fortfarande självuppoffring genom att tillbringa fritiden med att läsa, framför allt barnlitteratur för att kunna leverera bokprat.”

Men det här var alltså en enda person – dessutom anonym. Litteraturens ställning på bibliotek tycks vara något en del personal talar om med försiktighet. 

Efter nordvästra Skåne landar vi på Medborgarplatsen i Stockholm hos Max Edenborg på Tranströmerbiblioteket. Han är inte utbildad bibliotekarie utan har en litteraturvetenskaplig bakgrund och började på Stockholms stadsbibliotek för tolv år sedan för att arbeta med programverksamhet. Idag har han titeln samordnare och jobbar fortfarande med bland annat program.

Inte heller Stockholms stadsbibliotek har bestämt när och var personalen kan läsa. Att som i Höganäs sitta med en bok i lånedisken är dock inte att tänka på.

– Det är hela tiden mycket folk så det skulle inte fungera, säger Max Edenborg som i rollen som ordförande i Augustjuryn för skönlitteratur plöjer 80–90 romaner mellan februari och september.

Han framhåller att bibliotekets kärnuppdrag kring böcker historiskt inte främst har handlat om läsning, språk och litterärt innehåll.

– Traditionellt jobbar biblioteken kanske inte så jättemycket med litteraturen, utan mer med boken som artefakt. Det är det som egentligen är kärnan, och det ägnar man sig allt mindre åt. Det gäller nog inte bara den här organisationen, jag tror att det är en generell utveckling. 

Det han syftar på är till exempel teknik i form av sorteringsrobotar och centrala inköpsavdelningar, alltså sådant som generellt innebär en allt större distans till böckerna.

– När man jobbar med beståndet och hanterar böckerna, då finns det ett lärande i det. Man kanske inte läser från pärm till pärm men man umgås med böckerna, och risken är att man tappar kunnande när saker i allt högre utsträckning sker någon annanstans. 

Folkbiblioteken måste fundera på varifrån kunskapen ska komma när den hanteringen rationaliseras bort, anser Max Edenborg.

Om vi hade mer tid skulle vi varje dag kunna ha ett litet litteraturmöte. Folk kunde prata om vad de läst senast och om hur beståndet ser ut

Och vad ska bibliotekspersonal ägna sig åt när de sysslar allt mindre med böcker?

– Då kanske vi borde hålla på med litteratur!

Han återkommer till läsning på arbetstid och tycker att det låter lockande men svårt att genomföra. 

– Det är tidskrävande, och hur får man in det i allt annat? Jag har inget bra svar, men vi måste hitta andra sätt – för vi måste absolut jobba med litteraturen, och nära den.

Ett annat sätt än lästid skulle kunna vara att ge möjlighet till diskussioner och utbyte av kunskap, menar han

– Om vi hade mer tid skulle vi varje dag kunna ha ett litet litteraturmöte. Folk kunde prata om vad de läst senast och om hur beståndet ser ut. Vi borde diskutera vår litteratursmak mer. Det hade kunnat vara meningsfullt, för då hade vi också övat oss inför mötena med våra låntagare. 

När den regionala biblioteksutvecklingsverksamheten i Halland undersökte bibliotekariers läsning för drygt tio år sedan blev en av slutsatserna inte helt förvånande att läsningen i huvudsak görs på fritiden. Nina Ström, som vid den tidpunkten hade efternamnet Frid och var verksam som utvecklingsledare på biblioteken i Huddinge, skrev en krönika i Biblioteksbladet efter att ha läst rapporten:

”Det som slår mig är att det man möts av i biblioteksrummet faktiskt inte är bokläsande vuxna. Nästan utan undantag har bibliotekarierna blicken vänd mot en datorskärm. Jag har faktiskt mött fler läsande bland spärrvakterna på tunnelbanan än bland personalen på biblioteken. Till och med sommarjobbare i glasskiosken har jag sett med näsan i en bok mellan kunderna, men aldrig en bibliotekarie!”

Hennes uppmaning till personalen på landets folkbibliotek var att vända datorn ryggen och våga vara läsande förebilder i praktiken: 

”Se där, så löste vi samtidigt problemet med att få lästid på jobbet!”

Texten fick flera kommentarer. ”Jag är skolbibliotekarie”, skrev till exempel Sofia Malmberg, ”men när jag arbetade på folkbibliotek fick vi tydliga uppmaningar från chefen om att inte sitta och läsa skönlitteratur i informationsdisken. Det gav ’fel signaler till allmänheten’, sas det. Det skulle bekräfta människors bild av att vi bara satt och läste romaner hela dagarna på jobbet.”

Jag tror att de är rädda att det ska bekräfta en traditionell bild av bibliotek; att man inte är så produktiv

Nina Ström har avböjt medverkan i den här artikeln med hänvisning till sitt nuvarande jobb som processledare för läsfrämjande på Kulturrådet, men Sofia Malmberg minns krönikan och sin kommentar och har inget emot att pratas vid. 

Lever attityden hon beskrev för drygt tio år sedan fortfarande kvar? 

Hon svarar försiktigt att hon i sin roll som produktansvarig för skolbibliotekstjänster på BTJ uppfattar att läget till viss del är oförändrat: chefer kan fortsatt oroas över intrycket som läsande personal i informationsdisken skulle ge.

– Jag tror att de är rädda att det ska bekräfta en traditionell bild av bibliotek; att man inte är så produktiv, att det är ett arbete där man får betalt för att göra det man gillar bäst – sitta och läsa.

Istället vill man ge intrycket av en intensiv verksamhet med mycket på gång, tror Sofia Malmberg.

– I många kommuner skärs det ned på kulturen och man är mån om att sända signaler till politiker och allmänhet om att biblioteket är en aktiv och angelägen verksamhet.

Regionbibliotekets undersökning påvisade betydelsen av personalens förhållande till litteratur och läsning. Detta var också ämne för en essäuppsats som Sofie Samuelsson skrev häromåret på masterprogrammet vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Uppsatsen, som ligger till grund för Digitekets artikel Med blicken på bibliotekariens egen läsning, bygger på djupintervjuer med fyra personer. En av dem är bibliotekarien Charlie som säger så här:

”Jag tror man har saknat litteraturens roll och funktion i biblioteksvärlden, det har länge varit vi ska inte hålla på med det där riktigt.”

Sofie Samuelsson beskriver hur hon som bibliotekskonsulent i Region Stockholm ibland stöter på liknande resonemang. 

– Litteraturförmedling och litteratur i förhållande till bibliotek är lite styvmoderligt behandlat. Man ska jobba med det, det tror jag alla tycker, men man behöver inte fundera på hur. Det ska bara gå av sig själv. 

När hon utbildade sig till bibliotekarie för drygt 15 år sedan gjorde hon det, precis som Martin Axelsson i Höganäs, med en känsla av att yrket inte hade med litteratur att göra. 

– Om man tänkte att man skulle jobba med böcker, då var man gammaldags.

I hennes nya yrke skulle litteraturen vara något hon ägnade sig åt på fritiden, för biblioteket var något annat. Med tiden insåg hon att hon haft fel: en del av bibliotekets verksamhet handlade faktiskt om böcker! 

Även Sofie Samuelsson efterlyser ett levande samtal om litteratur.

– Man måste diskutera – och göra det professionellt.

Hon framhåller också följden av de rationaliseringar som innebär allt mindre hanterande av böcker.

– Man måste få umgås med litteratur om man ska förmedla litteratur. Man måste få kunskap om vilket bestånd man har på biblioteket, ha en relation till litteraturen. För hur ska man annars kunna jobba med det här?

Jag kontaktar några folkbibliotek i kommuner i Stockholmsregionen där jag vet att personalen faktiskt har lästid. Från ett får jag svar med vändande mejl att det är något man undviker att tala högt om av rädsla för att kommunpolitiker ska uppfatta att det finns dödkött att skära bort.

Anna Edquist, chef för biblioteket i Sollentuna, har däremot inget emot att prata. Hon understryker att friheten att läsa kommer med ett krav på motprestation.

– De som använder sin lästid förväntas till exempel bokprata när vi har bok-kaféer, eller ta emot skolklasser.

Varje anställd kan ta ut fyra timmar per månad, tid som förvaltas fritt. Tidigare omfattades endast barnbibliotekarier men sedan ett par år gäller det alla bibliotekarier.

– De som jobbar mot vuxna, seniorer eller andra grupper förväntas ju också prata om ny litteratur och kunna boktipsa, säger hon.

Om tillfället tillåter är det inget som hindrar personalen att läsa när de sitter i informationsdisken, men Anna Edquist ser det ändå som något sällsynt.

– Det kan kanske hända vid något tillfälle, men generellt läser vi inte i informationsdiskarna. Utan då har vi fokus på besökarna och ser till att ha ett välkomnande bemötande. Och det finns ju alltid annat att göra, vi sitter inte och väntar på att besökarna ska komma till oss. Då får vi sätta upp böcker eller skylta eller arbeta proaktivt.

Tyresö är en annan kommun i Stockholmsregionen där folkbibliotekets personal läser på jobbet. Det kunde förverkligas tack vare medel från Läsfrämjandelyftet, Kulturrådets satsning på folkbibliotekspersonalens läsande som genomfördes 2021–2023 på uppdrag av regeringen.
Efter projektets avslutande har det blivit permanent och idag kan personalen läsa en timme per vecka ute i biblioteket – dock inte i informationsdisken. 

Syftet är dubbelt, förklarar bibliotekschefen Petra Rolfsdotter Ericsson:

– Naturligtvis behöver vi som jobbar med böcker och läsfrämjande kunna litteratur. Samtidigt ger det en signal när man ser läsande förebilder överallt.

Biblioteket i Tyresö har också temabokträffar för personalen en gång i månaden. Petra Rolfsdotter Ericsson beskriver dem som litterära samtal där deltagarna tipsar varandra.

– Läser jag två bilderböcker så kanske mina kollegor tillsammans läser 20 bilderböcker som vi diskuterar och då kan tipsa om ute i biblioteket.

Ytterst handlar det om att kunna litteraturen, menar hon.

– Det är ju vår uppgift. Jag kan inte tänka mig att som besökare komma in och möta en bibliotekarie som rycker på axlarna och inte har en aning om något att tipsa om.