Replik: Våga vara stolt över huset med böcker

Vi ska vara försiktiga med att göra "huset med böcker" till en förlegad bild av biblioteket. Det riskerar att osynliggöra något av det som gör biblioteken unika, skriver Eva Fred.

Jag lyssnade också på Kristoffer Leandoers sommarprat. Det var ren och skär glädje att höra en så innerlig hyllning till litteraturen, läsandet och biblioteken. Hans beskrivning av hur vägen till världen går genom boken påminde om något som ibland riskerar att hamna i skymundan i diskussionen om bibliotekens uppdrag.

Det ligger något i Thord Erikssons fråga om att biblioteken ibland lider av ett identitetsproblem. Inte för att det saknas ett viktigt uppdrag, utan för att det verkar finnas en tvekan inför vad som faktiskt är kärnan i verksamheten.

Ja, bibliotek är hus med böcker. Det är det verkligen inget fel i. Tvärtom.

I dessa hus bedrivs en fantastisk verksamhet som gör biblioteken till några av våra mest besökta och uppskattade samhällsinstitutioner. Uppdraget är stort och omfattande. Biblioteken ska bidra till demokrati, fri åsiktsbildning, bildning, läsfrämjande, digital delaktighet och mycket annat. Det ställer höga krav på verksamheten. Men jag tror inte att bredden i uppdraget behöver innebära att vi tonar ner litteraturens betydelse.

Catarina Isberg skriver att bibliotekens kärna är att bidra till en stark demokrati och fri åsiktsbildning. Det håller jag helt med om. Men jag ser ingen motsättning mellan det och att låta litteraturen vara central för bibliotekets verksamhet. Tvärtom är litteraturen ett av de viktigaste verktygen för att upprätthålla just demokrati och fri åsiktsbildning.

När bibliotekslagen citeras lyfts ofta den första meningen fram:

”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.”

Betydligt mer sällan citeras fortsättningen:

”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt.”

Det är värt att påminna om att det inte finns någon annan samhällsinstitution eller myndighet som enligt lag har ett så tydligt ansvar för att främja litteraturens ställning. Samtidigt upplever jag ibland ett glapp mellan biblioteksfältet och litteraturfältet. Inom litteraturens ekosystem ses biblioteken ofta som en av de viktigaste aktörerna för att litteraturen ska nå läsare och leva vidare. Men i samtalet om biblioteksuppdraget hamnar litteraturen som konstform och författarskapen ibland i bakgrunden.

Som litteraturkonsulent möter jag många bibliotekarier som längtar efter mer samtal om litteratur och mer fördjupning i det litterära arbetet. Nyligen startade vi ett regionalt nätverk för litteraturfrågor på folkbibliotek och intresset visade sig vara enormt. Det säger något om det engagemang och den kompetens som finns. För att ta tillvara den fullt ut behövs också tid och utrymme för fördjupning. Att följa litteraturen, läsa och reflektera över den är inte något som sker vid sidan av uppdraget, utan som en del av det. Där har chefer och huvudmän en viktig roll i att skapa förutsättningar för ett långsiktigt litteraturarbete.

Ingen läser så mycket som bibliotekarier. Få yrkesgrupper har samma överblick över utgivningen, samma kunskap om läsare eller samma förmåga att förmedla litteratur. Men tas verkligen denna kompetens tillvara fullt ut? Jag skulle vilja se bibliotekens litteraturarbete ta en större plats i offentligheten. Fler bibliotekarier borde skriva om litteratur, uttrycka sina perspektiv och delta i kulturdebatten. Deras röster saknas alltför ofta i mediernas samtal om böcker och läsning, trots att de ofta besitter en både bredare och djupare litterär kunskap än många av de röster som dominerar det offentliga samtalet.

Isberg lyfter i sitt svar fram allt det läsfrämjande och uppsökande arbete som biblioteken bedriver. Det är viktigt och självklart en central del av uppdraget. Men det står inte i motsättning till bilden av biblioteket som ett hus med böcker. Snarare är det därifrån allt utgår. Biblioteksbussen, verksamheten på äldreboenden, besöken i skolor, bokcirklarna och programverksamheten bygger ytterst på litteraturen, berättelserna och bibliotekariens kunskap om dem.

Därför tror jag att vi ska vara försiktiga med att göra ”huset med böcker” till en förlegad bild av biblioteket. Det riskerar att osynliggöra något av det som gör biblioteken unika.

Våga vara stolt över huset med böcker. Lyft litteraturen, författarskapen och bibliotekariens litterära kompetens. Ge professionen tid och utrymme att utveckla den kompetensen. Det är inte hela bibliotekets uppdrag, men det är fortfarande en av de viktigaste grunder som allt det andra vilar på.

Eva Fred
Konsulent litteratur, kulturförvaltningen i Västra Götalandsregionen