Replik: Ett uppdrag, många hus med böcker

Mycket klokt har redan sagts om bibliotekets identitet, om böckerna och om bibliotekets roll som demokratisk kraft, skriver Magdalena Ivarsson. Från skolbibliotekshåll vill hon lägga till en sak: läsningen.

Jag gillar debatten om ”huset med böcker”.

Ur mitt eget perspektiv så har böcker, källkritik, databaser, informationssökning och AI länge funnits sida vid sida. Det ena har aldrig ersatt det andra. För eleverna så hänger allt ihop.

Och jag ser min chans: kanske kan folkbiblioteken ta lite rygg på skolbiblioteken här?

I skolbiblioteksvärlden talar vi ofta om källkritik, informationssökning och medie- och informationskunnighet. Det är viktiga uppdrag. Men ibland glömmer vi vad allt detta vilar på.

Den viktigaste källkritiska verktyget vi har är vår läsförmåga. Att kunna förstå vad vi läser. Att läsa så mycket att vi byggt sunt förnuft och en magkänsla för när något inte stämmer.

Därför är läsfrämjande arbete en demokratisk kärnverksamhet.

Men det räcker inte att människor kan läsa. De måste också vilja läsa.

Skolan kan lära alla barn att avkoda text. Men ett demokratiskt samhälle behöver mer än läsförmåga. Det behöver läshunger.

Läshunger är viljan att läsa även när det inte längre finns någon lärare som kräver det. Den uppstår inte av sig själv. Den behöver böcker, berättelser och ett genomtänkt urval.

I en tid när allt mer styrs av algoritmer är bibliotekets kanske viktigaste uppgift att hjälpa människor att upptäcka sådant de inte redan letar efter. Och det är sådant som sker i hus med böcker. Fria från filterbubblor och flöden. Mindre algoritmer och rekommendationsmotorer. Mer mänskligt urval.

I debatten om bibliotekens identitet vill jag lägga till en tanke. Kanske är skillnaderna mellan folkbibliotek och skolbibliotek mindre än vi tror. Vi arbetar trots allt mot samma mål: ett läsande demokratiskt samhälle.

Skolbiblioteket hjälper barn och unga att utveckla läsförmåga, språk och informationskompetens. Folkbiblioteket hjälper människor att fortsätta vara läsare genom livet. Om vi vill bygga ett läsande samhälle behöver båda delarna fungera – och fungera tillsammans.

Vi har saker vi kan lära av varandra.

Skolbiblioteken har under lång tid arbetat mitt i digitaliseringen, tillsammans med lärplattformar, databaser, digitala läromedel och nu även AI. Den erfarenheten kan vara värdefull för folkbiblioteken.

Samtidigt har folkbiblioteken en lång tradition av att nå människor bortom utbildningssystemet och skapa frivilliga möten med litteratur och kunskap. Det behöver skolbiblioteken inspireras av.

Bibliotekens historia är inte en historia om ersättning. Den är en historia om tillägg. Från lertavlor till bokrullar, från tryckpressar till databaser har verktygen förändrats, men uppdraget varit detsamma: att hjälpa människor att hitta, förstå och använda kunskap.

Därför behöver vi inte välja mellan böcker, databaser, digitala resurser eller AI. Vi behöver alltihop och vi får inte tro att det nya gör det gamla överflödigt.

Böckerna är inte hela biblioteket. Men de är fortfarande en av de viktigaste vägarna in i det som biblioteket ytterst handlar om.

Därför är jag stolt över huset med böcker.

Inte för att böckerna i sig är heliga.

Utan för att läsningen fortfarande är en av våra starkaste vägar till kunskap, kritiskt tänkande och delaktighet i samhället.

Och för att ett samhälle som vill ha källkritiska medborgare först måste skapa läsande medborgare.