När skönlitteraturen har fått ett uppsving igen på folkbiblioteken återkommer också en fråga som det har varit tyst om ganska...

När skönlitteraturen har fått ett uppsving igen på folkbiblioteken återkommer också en fråga som det har varit tyst om ganska länge. Borde inte en bibliotekarie som arbetar med läsfrämjande för vuxna få läsa romaner på arbetstid?

Är det verkligen rimligt att all den tid som krävs för att få litteraturkännedom och kunna förmedla böcker till andra förväntas gå av sig självt, på fritiden? Inga problem, tycks det. Alla bibliotekarier är ändå läsare, och de flesta har skrivit en C-uppsats i litteraturvetenskap, väl?

Förundersökningen Synen på skönlitteratur för vuxna på svenska folkbibliotek (Regionbibliotek Halland) som ska följas av Fördjupad syn på skönlitteratur visar att bibliotekarier verkligen är läsare. Undersökningen visar också att bibliotekarier inte endast läser för eget nöje, utan för att hänga med i utgivningen och kunna uttala sig om det som efterfrågas av låntagare på biblioteken. Inte nog med att fritiden alltså ägnas åt den nödvändiga läsningen, man väljer dessutom vad man läser utifrån sitt arbete. På fritiden!

Haha, skrattar ni som vet att tiden är så pressad att till och med sambindningslistan får turnera mellan personalen som kvällslektyr. När skulle det finnas lästid på jobbet? Skönlitteraturen må vara viktig, men tidseffektiv är den sannerligen inte och vi måste ju bemanna informationsdisken. Alla skriver vi under på hur viktig läsningen är för demokrati, för lärande och för att utjämna klassklyftor. Vi önskar oss läsande förebilder och suckar över att det offentliga läsandet allt mer ersätts av knappande på mobiltelefoner. Hur ska vi få barn och ungdomar att läsa om vi inte upprätthåller en läsande kultur hos vuxna?

Precis som så många andra bibliotekarier kan jag nästan inte besöka en för mig ny stad utan att leta efter biblioteket. Jag vet inte vad jag hoppas hitta där, några nya idéer kanske, överraskande temaskyltningar, men framför allt är det nog ett sätt att känna sig hemma oavsett plats. Det som slår mig är att det man möts av i biblioteksrummet faktiskt inte är bokläsande vuxna. Nästan utan undantag har bibliotekarierna blicken vänd mot en datorskärm. Jag har faktiskt mött fler läsande bland spärrvakterna på tunnelbanan än bland personalen på biblioteken. Till och med sommarjobbare i glasskiosken har jag sett med näsan i en bok mellan kunderna, men aldrig en bibliotekarie!

Det är väl de där bemötandekursernas fel. De där som lärde oss att inte ta med inre arbete ut till informationsdisken och istället sitta sysslolösa och le inbjudande i väntan på frågor. Men vore det inte roligare och mer läsfrämjande att mötas av frågan: ”Vad läser du?” istället för den vanliga ”Jobbar du här?” Det är inte böcker som inspirerar till läsning, det är läsare! Jag vill veta vad spärrvakten läser när jag passerar och jag frågar efter titeln på boken när jag köper glass av sommarjobbaren. Betyder det att jag har fått fler lästips på tunnelbanan än på biblioteket?

Jag föreslår att samtliga som arbetar på bibliotek placerar sökdatorn bakom ryggen och uppmuntras att läsa skönlitteratur mellan frågorna. Inte bara säga att det är angeläget att läsa böcker utan också visa att det är det. Vara vuxna läsande förebilder i praktiken!

Se där, så löste vi samtidigt problemet med att få lästid på jobbet!