Det talas mycket om bibliotekens viktiga roll för att främja läsandet i Sverige. Men bibliotekspersonalen ges ingen eller väldigt lite tid för egen läsning. Och allra konstigast är att de inte ens pratar om det själva, skriver Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

Svenskarna ska bli ett mer läsande folk. Därför pågår Läslyftet i skolan, regeringen har nyss skapat ett läsråd och för att folkbiblioteken ska vässa sitt strategiska arbete och få en personal som är professionellt stärkt finns det treåriga projektet Läsfrämjandelyftet.

I det aktuella numret av Biblioteksbladet tittar vi bland annat på den politiska viljan bakom dessa satsningar. Varför är läsning politiskt?

Trots allt bekymrat utredande genom åren, alla propositioner och projektmedel som mödosamt administreras av Statens kulturråd kan jag inte frigöra mig från känslan att statsmakterna samtidigt hindrar olika bibliotekstyper från att fullt ut ha betydelse för läsningen i Sverige.

Det är naturligtvis absurt.

Att skolbibliotekens potential inte nyttjas effektivt vet alla. Den avgående skolministern Lina Axelsson Kihlblom sa i vintras till Biblioteksbladet att hon bar Gustav Fridolins förslag om bemanning i sin handväska – och där har det uppenbarligen blivit liggande sedan dess. Drygt ett och ett halvt år efter att betänkandet lades fram lyser de skarpa beskeden med sin frånvaro.

Att inget händer trotsar allt förnuft.

Att politiker samtidigt är angelägna om att alltid förklara bibliotek sin kärlek får alltihop att framstå som direkt bisarrt.

Det är inte bara i skolan som biblioteken inte ges förutsättningar att bidra med hela sin potential. Inför det senaste numret skickade Biblioteksbladet ut en enkät med frågor om hur mycket folkbibliotekens personal kan läsa på sin arbetstid. Det kom tyvärr så få svar att det inte går att dra stora växlar på enkäten, men resultatet är ändå intressant:

Drygt hälften att de som svarade uppgav att de inte har någon tid alls för läsning under sina ordinarie arbetsdagar.

Nästan lika många kan ägna mellan noll och fem arbetstimmar per vecka åt läsning.

Åtta av tio som svarade på enkäten anser att de inte har tid att hålla sig ajour med aktuell bokutgivning.

Här är alltså en allmänt omhuldad yrkesgrupp – vem älskar inte bibliotekarier? – vars betydelse för att stimulera svenskarna till mer läsning ständigt lyfts fram. Men själva ges de ingen eller försvinnande lite arbetstid åt att ägna sig åt den omvärlds-bevakning som borde vara central i deras uppdrag.

Konstigast av allt är nog att jag nästan aldrig har hört bibliotekspersonal beklaga sig över detta. Återstår att begripa om det är mina föreställningar om yrkets innehåll som inte stämmer, eller om tystnaden är ett utslag av resignation. Jag blir tacksam om ni hör av er till mig på thord@biblioteksbladet.se och berättar.

Tills vidare tillåter jag mig att tvivla på att folkbibliotekens läsfrämjande potential utnyttjas fullt ut.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

4

Skriv ut