Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Används bibliotekens potential som läsfrämjare? Knappast.
19 sep 2022 • 2 min
Det talas mycket om bibliotekens viktiga roll för att främja läsandet i Sverige. Men bibliotekspersonalen ges ingen eller väldigt lite tid för egen läsning. Och allra konstigast är att de inte ens pratar om det själva, skriver Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson.
Chefredaktör Thord Eriksson
Svenskarna ska bli ett mer läsande folk. Därför pågår Läslyftet i skolan, regeringen har nyss skapat ett läsråd och för att folkbiblioteken ska vässa sitt strategiska arbete och få en personal som är professionellt stärkt finns det treåriga projektet Läsfrämjandelyftet.
I det aktuella numret av Biblioteksbladet tittar vi bland annat på den politiska viljan bakom dessa satsningar. Varför är läsning politiskt?
Trots allt bekymrat utredande genom åren, alla propositioner och projektmedel som mödosamt administreras av Statens kulturråd kan jag inte frigöra mig från känslan att statsmakterna samtidigt hindrar olika bibliotekstyper från att fullt ut ha betydelse för läsningen i Sverige.
Det är naturligtvis absurt.
Att skolbibliotekens potential inte nyttjas effektivt vet alla. Den avgående skolministern Lina Axelsson Kihlblom sa i vintras till Biblioteksbladet att hon bar Gustav Fridolins förslag om bemanning i sin handväska – och där har det uppenbarligen blivit liggande sedan dess. Drygt ett och ett halvt år efter att betänkandet lades fram lyser de skarpa beskeden med sin frånvaro.
Att inget händer trotsar allt förnuft.
Att politiker samtidigt är angelägna om att alltid förklara bibliotek sin kärlek får alltihop att framstå som direkt bisarrt.
Det är inte bara i skolan som biblioteken inte ges förutsättningar att bidra med hela sin potential. Inför det senaste numret skickade Biblioteksbladet ut en enkät med frågor om hur mycket folkbibliotekens personal kan läsa på sin arbetstid. Det kom tyvärr så få svar att det inte går att dra stora växlar på enkäten, men resultatet är ändå intressant:
Drygt hälften att de som svarade uppgav att de inte har någon tid alls för läsning under sina ordinarie arbetsdagar.
Nästan lika många kan ägna mellan noll och fem arbetstimmar per vecka åt läsning.
Åtta av tio som svarade på enkäten anser att de inte har tid att hålla sig ajour med aktuell bokutgivning.
Här är alltså en allmänt omhuldad yrkesgrupp – vem älskar inte bibliotekarier? – vars betydelse för att stimulera svenskarna till mer läsning ständigt lyfts fram. Men själva ges de ingen eller försvinnande lite arbetstid åt att ägna sig åt den omvärlds-bevakning som borde vara central i deras uppdrag.
Konstigast av allt är nog att jag nästan aldrig har hört bibliotekspersonal beklaga sig över detta. Återstår att begripa om det är mina föreställningar om yrkets innehåll som inte stämmer, eller om tystnaden är ett utslag av resignation. Jag blir tacksam om ni hör av er till mig på thord@biblioteksbladet.se och berättar.
Tills vidare tillåter jag mig att tvivla på att folkbibliotekens läsfrämjande potential utnyttjas fullt ut.
Vi har pratat om detta väldigt mycket på jobbet och det är två saker som jag skulle vilja dela med mig av.
Den första är att man kommer väldigt långt bara genom att i arbetsgruppen prata om att vi prioriterar läsning. Det kan vara så att man vet att det uppmuntras att det läses om det skulle råka vara lugnt under diskpasset. Det är viktigt att ge läsningen prioritet. Det kan betyda att städning av magasin kan bortprioriteras.
Den andra saken är att vi har en läsvecka där personalen läser på arbetstid. Jag tycker den har gett otroligt mycket och är numera till och med fastslagen i vår biblioteksplan (och har i och med det också politiskt stöd).
Låter bra! Bra prioritering! Att man kan läsa när man sitter i disken borde vara en självklarhet när det är lugnt. I stället ses det tydligen ofta som en självklarhet att personalen ska läsa in sig på sitt område på sin fritid. Vore intressant att veta vilket bibliotek du arbetar på så att man kan hänvisa till det om man vill förhandla lästidsfrågor. Med vänliga hälsningar Viktoria
Håller med Thord. Biblioteken skulle absolut kunna ha en mycket mer läsfrämjande roll för olika målgrupper. Det behövs mer kreativitet och chefer som uppmuntrar nya idéer.
/Viktoria
Ett problem är också, enligt min erfarenhet i alla fall, att det på dagens bibliotek arbetar ganska många med ett väldigt begränsat litteraturintresse. De läser knappt några böcker alls, eller så bara en viss specifik typ av böcker (varvid det ur ett rent biblioteksperspektiv förstås är precis lika illa om de snöar in på rumänsk avantgardepoesi som om de snöar in på deckare). Själv tog jag för några år sedan initiativ till ett timslångt litteraturmöte en gång i veckan, där jag gick igenom lite om den nyinköpta litteraturen och alla hade möjlighet att tipsa kollegorna om bra böcker de läst sedan senast, men även om några få verkligen tycktes uppskatta det så var flertalet väldigt ljumma och några direkt fientliga, varför det hela rann ut i sanden. (Jag har även förgäves propagerat för att vi ska få läsa i disken. Nu sitter alla istället och slösurfar på aftonbladet.se o.dyl. vid de tillfällen då det inte finns några låntagare eller annat som pockar på vår uppmärksamhet…)
Jag svarar både Viktoria och Magnus.
Jag jobbar som bibliotekschef i Nordmaling. Konstigt nog så har jag inte fått annat än medhåll och uppmuntran från både politiker och dåvarande kommunchef.
Magnus: Vi jobbar med riktad läsning för att bli bredare. Oavsett vad man jobbar med ska man tillexempel ha koll på barn och ungdomslitteratur. Förra året fick jag själv en läsupplevelse när jag läste kapten kalsong och skrattade så högt att mina grannar trodde jag fått nippran. Läsveckan är alltså ett strategiskt vertyg för att bli bredare, öka kompetens och läsa litteratur som man inte läser själva.