Replik: "Tycker Ehn-Briem det är rimligt att kalla människor för röstboskap?"

Soledad Cartagena om Einar Ehn-Briems kritik av debattartikeln om hur hennes elever använder sin demokratiska röst och pekas ut som röstboskap.

Einar Ehn-Briem har i flera inlägg – senast det här – kritiserat bibliotekarier som problematiserar den systematiska rasismen som finns i vår yrkeskår.

Surrah al-Himidy skrev i ett inlägg att om vi vill ”ha fler icke-vita bibliotekarier så behöver vi prata om rasism”. Istället för att ta till sig al-Himidys budskap och visa solidaritet mot en kollega replikerade han genom att snöa in på diskussioner om färgskala på vithet.

Mila Rahman Olssons ville i sin krönika ”Samtal om färgblindhet viktigare än prat med nazister” få bibliotekssektorn att rikta blicken inåt och göra upp med sin egen färgblindhet och vithetsnorm. Repliken från Einar Ehn-Briem var en utredning om hegemoni (ett begrepp han verkar ha noll koll på) utan förmåga att uppfattta vad skribenten satte fingret på.

Samma visa med mitt debattinlägg. Så fort rasism nämns i samband med bibliotek spetsar Ehn-Briem öronen, blundar för verkligheten och gör samma konklusion som i de andra texterna: Allt handlar om vänsteraktivism.

Har Einar Ehn-Briem ens läst min text? Den handlar nämligen inte om mitt starka engagemang i mina vuxna komvuxelevers politiska ställningstaganden. Utan om besvikelse och känsla av svek efter valet. Trots att valdeltagandet ökade i socioekonomiskt utsatta områden präglades efterdebatten av misstänkliggörande, konspirationsteorier och rasism. Tycker Ehn-Briem att det är rimligt att kalla människor som använder sin demokratiska röst för röstboskap? Det kommenterar han inte.

Han menar att jag ”förfäras” av elevernas åsikter och att jag ”menar att dessa bygger på bristande kunskap. Kunskap som hon då beredvilligt bistår med”. Naturligtvis gjorde jag det. Informationen hämtade jag från Dags att rösta. Valskola 2026. Går att ladda ner gratis från nätet.

Som jag skriver hoppas jag att människor som inte brukar rösta gjorde det nu. Valdeltagandet har varit betydligt lägre bland personer som bor i socioekonomiskt utsatta områden och utrikesfödda medborgare. Forskning och SCB pekar på några huvudsakliga orsaker till att det sker. Brist på tid, information eller kunskap om hur det politiska systemet fungerar. Personer med svagare förankring i samhället (utan arbete, utanför föreningslivet eller boende i områden med låg tillit) påverkas mindre av det sociala trycket att rösta.

Här kommer biblioteken och bibliotekarierna in som viktiga aktörer i den demokratiska valprocessen.

Ehn-Briem frågar sig också om det kan ”vara så att det lätt blir så här när man är omgiven av människor som liknar en själv, åsiktsmässigt?”. Vilka är de personerna? De vita homogena bibliotekarierna som är i majoritet? Eller de rasifierade bibliotekarierna som är i minoritet?

Han får intrycket av att jag är ”en person som inte är rustad för sitt uppdrag som tjänsteperson i en verksamhet som lyder under bibliotekslagen”. Det får mig att tänka på ett kinesiskt ordspråk:

”När ilskan kommer, tänk på konsekvenserna. När dumheten talar, tänk på vem som lyssnar.”