Även om begrepp som "vit skörhet" är onödigt konfrontativt, håller Einar Ehn-Briem med om grundtesen i Milia Rahman Olssons krönika. "Om medarbetarna inte utgör ett tvärsnitt av befolkningen så ska det åtminstone finnas en öppen och självkritisk diskussion kring detta."

Jag sympatiserar med Milia Rahman Olssons grundtes, som jag förstår den. Det vill säga att den annars så progressiva svenska biblioteksvärlden har en blind fläck när det kommer till hur inkluderande man egentligen är inför medarbetare och andra som avviker.

Vad jag vänder mig emot i hennes resonemang är, förutom det onödigt konfrontativa och polariserande begreppet ”vit skörhet”, att hon ställer politiskt avvikande bibliotekariers erfarenheter mot berättelser från anställda som rasifieras som icke-vita. Varför denna falska dikotomi? Ingenstans i Oscarsons text eller vad jag vet i den efterföljande debatten har någon ifrågasatt att det finns rasism i biblioteksvärlden.

Varför denna falska dikotomi? Ingenstans i Oscarsons text eller vad jag vet i den efterföljande debatten har någon ifrågasatt att det finns rasism i biblioteksvärlden

Läs också ›› Samtal om färgblindhet viktigare än prat med nazister

När nu yrkeskåren är så homogen som den är uppstår ibland situationer när den egna självbilden krockar med verkligheten

När nu yrkeskåren är så homogen som den är, och det ofta finns höga tankar bland personal om såväl uppdraget som den egna moraliska och politiska hållningen, uppstår ibland situationer när den egna självbilden – individuell såväl som organisatorisk – krockar med verkligheten. Därför önskar jag att de av oss som på olika vis inte är del i majoriteten skulle göra gemensam sak av att försöka bryta de hegemonier som finns, och inte i onödan ifrågasätta och misstänkliggöra varann.

Einar Ehn-Briem
Bibliotekarie på Vällingby bibliotek i Stockholm