Samtal om färgblindhet viktigare än prat med nazister
25 jan 2022 • 3 min
Skribenten Stina Oscarson frågade nyligen om takhöjden för debatt på Stockholms stadsbibliotek. Bibliotekarien Milia Rahman Olssons svarar: taket är ofattbart lågt i hela sektorn – men inte av de skäl som Stina Oscarson anger.

2022 börjar med ett lågvattenmärke från biblioteksvärlden, den 7 januari publicerar Svenska Dagbladet en artikel av Stina Oscarson som är en stilstudie i vit skörhet.
Artikeln tar avstamp i en händelse 2018 när Hornstulls bibliotek skapade ett program under rubriken “All makt utgår från folket. Eller?”. Syftet var att utforma en debattscen för kontroversiella tänkare, en ökänd antisemit hade bjudits in och presenterades som fritänkare. I sista stund ersattes han med Patrik Forsén, en av grundarna till det nazistiska partiet Nordisk ungdom. Stina Oscarson agerade moderator.
Efteråt fick hon och alla medverkande kritik, arrangemangets lämplighet ifrågasattes.
Startskottet för hennes artikel är att hon intervjuas av ”Peter”, en anställd på Stockholms stadsbibliotek som vill skriva om händelsen. Senare får hon besked om att han förbjudits av sina överordnade att skriva texten. Hon tar då fajten åt honom och ställer själv frågan: ”hur högt i tak är det på landets mest inflytelserika bibliotek?”
Jag vet inte hur det ser ut i Stockholm specifikt, men i stort är taket ofattbart lågt i den svenska bibliotekssektorn. Dock inte av de skäl som Stina Oscarson anger.
Vi behöver bemöta inskränktheten och tystnaden som redan finns i vår kår för där kan vi tala om verkligt lågt i tak. När jag själv ville skriva en kandidatuppsats om hur vithetsnormen på biblioteken påverkar bibliotekarier som rasifieras som annat än vita, fylldes min inkorg med otrevliga och obehagliga meddelanden och efter ett reportage i Biblioteksbladet om mitt arbete skickades brev hem till mig med uppmaning om att jag skulle lämna landet.
Den personliga kostnaden för att lyfta detta har varit – och är – hög. Min framtid i denna bransch är för alltid förändrad, på både gott och ont.
Den personliga kostnaden för att lyfta detta har varit – och är – hög. Min framtid i denna bransch är för alltid förändrad
Detta är också vittnesmål jag känner igen från intervjuerna med deltagarna i min studie, men vad var dessa informanters stora misstag? De är födda i kroppar som inte anses vara menade att ta plats på ett bibliotek, åtminstone inte bakom disken.
Vi rör oss sannerligen i olika världar.
Det som framträder i Stina Oscarsons artikel är att det finns en vänsterliberal tendens när det kommer till politisk åskådning inom biblioteksvärlden – Peter själv anses tillhöra kulturvänstern. Jag upplever att det snarare är färgblindhet som präglar gruppen. Det är det som är kärnan här: den homosociala reproduktionen som råder inom kåren – i stort – skapar en ohälsosam grogrund för inskränkthet utan självdistans, och det är den som akut behöver synliggöras.
Med tanke på hur vardagen är för minoritetsgrupper som arbetar på biblioteken, så känns det överflödigt att öppna upp för högerextrema grupper på våra arbetsplatser. Inte minst om man tar en titt på bibliotekslagen och Iflas mångkulturella biblioteksmanifest, för att inte tala om de sju diskrimineringsgrunderna.
Som exempel kan jag nämna att jag genomförde 16 intervjuer för min studie för att få ihop 8 personer som vågade delta i den. Huvudorsaken till detta bortfall? En genomgående rädsla för att bli bestraffade för deltagandet i en studentuppsats om hur vithetsnormen påverkar arbetsmiljön. Sex av de kvarvarande deltagarna hade tidigare erfarenheter av dubbelbestraffning när de påtalat rasism på sina arbetsplatser.
Hur hade det sett ut om Muslimska Brödraskapet i stället bjudits in som “fritänkare”?
Jag kommer osökt att tänka på filosofen Karl Poppers toleransparadox. Den lyder i korthet: om vi i sanning ska vara toleranta måste vi begränsa de intoleranta. Får intolerans härja fritt, leder det till slutet på tolerans. Och handen på hjärtat, rasism och nazism får ta plats i offentligheten och diskuteras dessutom flitigt. Allt annat är, i bästa fall, en modifierad sanning. Vi har sett dem ta plats i Almedalen, vi har sett dem ta plats på bokmässor, det finns offentliga plattformar där de problematiseras. Jag skulle gärna vilja se att bibliotekssektorn tog tillfället i akt för introspektion och vände blicken inåt för att på riktigt problematisera vithetsnormen som råder där. Okunskapen om dess konsekvenser är utbredd.
Ta den debatten och lyft varför det är lågt i tak i den frågan. Jag förstår poängen med Stina Oscarsons ståndpunkt, men jag förstår inte varför det finns dubbla måttstockar när det kommer till demokratifrågor.
Milia Rahman Olsson
Bibliotekarie och föreläsare
10 kommentarer
Senaste nytt
Biblioteken på svältkur – vem bryr sig?
Varannan svensk besöker aldrig ett bibliotek. När de saknar relevans för så många borde ingen bli förvånad över krympta budgetar.
8 feb 2023 • < 1 min

Varnar biblioteken för Tiktok
Stadsbibliotekarien i Stockholm, Daniel Forsman, uppmanar sina kollegor i Bibliotekssverige att fundera över hur man använder den kinesiska plattformen Tiktok.
7 feb 2023 • 3 min

Höga elpriser leder till färre turer för bokbussen
De höga elkostnaderna tvingar kultur- och fritidsförvaltningen i Malung-Sälen till stora besparingar. För biblioteket leder det till strypt vikariepott och färre turer för bokbussen.
7 feb 2023 • 2 min

SKR: ”Tuffa år framför oss”
Liksom all kommunal verksamhet drabbas även biblioteken i det svåra ekonomiska läget, säger SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog. "Det är så här det ser ut just nu."
7 feb 2023 • 3 min

2023 ett magert år för folkbiblioteken
Resurserna för nästan 90 procent av landets folkbibliotek har krympt 2023, visar Biblioteksbladets årliga enkätundersökning. Skälet är nedskurna budgetar, hög inflation eller både och.
6 feb 2023 • 2 min

Använder spel för att nå biblioteksmålen
Spel- och spelkultur står i fokus för ett nytt expertnätverk. Målet är att höja kunskapsnivån på medlemmarna i Svensk biblioteksförening.
2 feb 2023 • 2 min

Iflas ordförande skjuter på budbäraren
Avslöjandena om rötan inom Ifla fortsätter att ge eko. Den tyska tidningen BuB ägnar sin senaste utgåva åt historien och publicerar en intervju där Ifla-ordföranden Barbara Lison både bekräftar viktiga uppgifter och försöker undergräva Biblioteksbladets trovärdighet.
1 feb 2023 • 3 min
”Vi blev förvånade över Lotta Edholms svala intresse”
”Vi måste prata om skolbibliotek”, skriver 1613 personer i ett öppet brev till Lotta Edholm. Igår träffade brevets initiativtagare skolministern. De är frågande över bemötandet de fick.
31 jan 2023 • 3 min

Författare varnas för BTJ-tjänst
I höstas lanserade BTJ sin nya tjänst för författarbesök på bibliotek. Nu varnar Författarcentrum sina medlemmar för att använda den. ”Vi oroar oss för en urholkning av arvodesnivåerna.”
31 jan 2023 • 3 min

Öppet brev till Lotta Edholm: Vi måste prata om skolbiblioteken!
1613 personer från förlag, bibliotek, akademi och fackförbund skriver till skolministern: "En skola är en skola först när alla elever har ett skolbibliotek som är bemannat med en utbildad skolbibliotekarie."
30 jan 2023 • 2 min
Snart dags att söka Stärkta bibliotek – för sista gången
Alla landets kommuner har någon gång sökt bidrag från Stärkta bibliotek. När det snart är dags att söka igen är det för sista gången. Men nya stöd ska utredas.
27 jan 2023 • 2 min

Ny uppgörelse i Sölvesborg
Sölvesborgs kommunledning har slutit ännu en uppgörelse med chefen för biblioteket. Denna gång är det Anders Nylander som avslutar sin anställning.
26 jan 2023 • 2 min
Bra text! Och så viktigt!
Vad finns det för forskning som stöder Milias tes? Och var kan jag läsa uppsatsen som hon säger sig ha skrivit?
Mycket bra skrivet!
Återigen ska alltså bibliotekspersonalen svartmålas som intolerant… Och nej, jag köper det inte för en sekund. Kalla det sedan ”vit skörhet” den som vill, att jag reagerar på detta. Faktum förblir att nästan alla jag någonsin jobbat med på bibliotek har varit väldigt toleranta människor (utom möjligen i sin syn på personer vilka politiskt står till höger om Moderaternas mittfåra…) och bortsett från Rahman Olssons uppsats har jag inte sett någon som helst forskning som tyder på annat än att tolerans är normen.
Om det sedan ändå finns ”rasifierade” inom biblioteksvärlden som upplever sig vara diskriminerade på sina arbetsplatser kan det givetvis bero på att de hamnat på ett av få bibliotek där gentemot sådana verkligt fördomsfulla människor faktiskt huserar. Men mer troligt är förklaringen en annan. För vi har tveklöst en situation i den moderna västvärlden där hotet från rasismen överdrivs å det grövsta, och att ”rasifierade”, och även andra, då tolkar in rasism i situationer där ingen rasism egentligen existerar är ju förståeligt, om än på flera sätt djupt olyckligt. (Det kan väl här nämnas att jag hört flera personer vilka själva är ”rasifierade” tala om just detta, om hur lätt det är att tolka ett otrevligt beteende som ett utslag av rasism, och hur fel det kan leda.)
För övrigt är jag ganska säker på att organisationer med kopplingar till Muslimska Brödraskapet redan vid flera tillfällen varit inbjudna till olika evenemang på svenska bibliotek.
Tycker Olsson gör obehagliga antaganden. Vad vet hon egentligen om hudfärgen på de medverkande i artikeln? Jag själv och många andra rasifierade kollegor i min kommun delar Stina Oscarssons uppfattning. Och vi vill inte se att Biblioteksbladet eldar på konflikter som inte finns.
Men vilka är de här nazisterna? Förmodligen ganska unga män (många av dem) som hänger på forum som bekräftar deras åsikter. Det de behöver är ju inte ett samhälle som tystar och ignorerar dem. De behöver ju ett samhälle som lyssnar, bemöter och samtalar med dem. På så sätt får de en möjlighet att reflektera och kanske justera och revidera sina åsikter.
Vi behöver ett samhälle där människor i utkanterna, vare sig det är vänsterextremister, högerextremister, antivaxxers eller vad det nu handlar om, får en chans att realitetspröva sina tankar. Vi behöver inte ett samhälle som stänger ute dem.
Vi behöver spräcka våra internetbubblor och prata mer med varandra. Inte bara skrika ut åsikter, utan lyssna, reflektera, samtala.
En gång nazist är inte alltid en nazist. I ett välfungerande samhälle får alla människor en chans att testa åsikter mot andra, att växa upp och mogna.
Bra text. Tack för att du tar upp problematiken.
Det är så otroligt talande att Biblioteksbladet ger så mycket uppmärksamhet i denna fråga till en student som haft en idé till en uppsats som hen inte ens färdigställt. Säger så mycket om vilken politisk hållning ni vill inta. Det finns ingen empiri på detta. Jag är själv rasifierad och är så trött på den här sortens banala ovetenskapliga aktivism.
Detta är en text som väcker dubbla känslor hos mig, så som fallet ofta är med teoretiska perspektiv som utgår ifrån ett identitetspolitiskt narrativ.
Kort sammanfattat: jag sympatiserar med syftet, men har mycket svårt för de grova generaliseringarna, förenklingarna och den totala avsaknaden av empiriskt stöd. Samt inte minst tonspråket som jag finner alltför konfrontativt och på sina håll både raljant och oförskämt, vilket får mig att undra vilket det egentliga syftet är med en text som denna. Det är svårt att svära sig fri från misstanken att det mer handlar om att stärka det egna varumärket som konfliktinriktad debattör än att vinna stöd för en i grunden viktig och angelägen fråga.
Jag tror faktiskt att Rahman Olsson skulle vinna mycket i sakfrågan på att lära av Stina Oscarson: samtal är i de flesta fall en bättre metod än konflikt!
Hej!
Vad glad jag är att ni engagerar er. Oavsett om ni tycker att det är lämpligt eller inte att just jag får ta plats så välkomnar jag er att fortsätta diskutera oavsett om ni håller med eller inte. Jag hoppas att ni alla håller er friska och tar hand om er därute. Allt gott och trevlig helg!