Skribenten Stina Oscarson frågade nyligen om takhöjden för debatt på Stockholms stadsbibliotek. Bibliotekarien Milia Rahman Olssons svarar: taket är ofattbart lågt i hela sektorn – men inte av de skäl som Stina Oscarson anger.

2022 börjar med ett lågvattenmärke från biblioteksvärlden, den 7 januari publicerar Svenska Dagbladet en artikel av Stina Oscarson som är en stilstudie i vit skörhet.

Artikeln tar avstamp i en händelse 2018 när Hornstulls bibliotek skapade ett program under rubriken “All makt utgår från folket. Eller?”. Syftet var att utforma en debattscen för kontroversiella tänkare, en ökänd antisemit hade bjudits in och presenterades som fritänkare. I sista stund ersattes han med Patrik Forsén, en av grundarna till det nazistiska partiet Nordisk ungdom. Stina Oscarson agerade moderator.

Efteråt fick hon och alla medverkande kritik, arrangemangets lämplighet ifrågasattes.

Startskottet för hennes artikel är att hon intervjuas av ”Peter”, en anställd på Stockholms stadsbibliotek som vill skriva om händelsen. Senare får hon besked om att han förbjudits av sina överordnade att skriva texten. Hon tar då fajten åt honom och ställer själv frågan: ”hur högt i tak är det på landets mest inflytelserika bibliotek?”

Jag vet inte hur det ser ut i Stockholm specifikt, men i stort är taket ofattbart lågt i den svenska bibliotekssektorn. Dock inte av de skäl som Stina Oscarson anger.

Vi behöver bemöta inskränktheten och tystnaden som redan finns i vår kår för där kan vi tala om verkligt lågt i tak. När jag själv ville skriva en kandidatuppsats om hur vithetsnormen på biblioteken påverkar bibliotekarier som rasifieras som annat än vita, fylldes min inkorg med otrevliga och obehagliga meddelanden och efter ett reportage i Biblioteksbladet om mitt arbete skickades brev hem till mig med uppmaning om att jag skulle lämna landet.

Den personliga kostnaden för att lyfta detta har varit – och är – hög. Min framtid i denna bransch är för alltid förändrad, på både gott och ont.

Den personliga kostnaden för att lyfta detta har varit – och är – hög. Min framtid i denna bransch är för alltid förändrad

Detta är också vittnesmål jag känner igen från intervjuerna med deltagarna i min studie, men vad var dessa informanters stora misstag? De är födda i kroppar som inte anses vara menade att ta plats på ett bibliotek, åtminstone inte bakom disken.

Vi rör oss sannerligen i olika världar.

Det som framträder i Stina Oscarsons artikel är att det finns en vänsterliberal tendens när det kommer till politisk åskådning inom biblioteksvärlden – Peter själv anses tillhöra kulturvänstern. Jag upplever att det snarare är färgblindhet som präglar gruppen. Det är det som är kärnan här: den homosociala reproduktionen som råder inom kåren – i stort – skapar en ohälsosam grogrund för inskränkthet utan självdistans, och det är den som akut behöver synliggöras.

Med tanke på hur vardagen är för minoritetsgrupper som arbetar på biblioteken, så känns det överflödigt att öppna upp för högerextrema grupper på våra arbetsplatser. Inte minst om man tar en titt på bibliotekslagen och Iflas mångkulturella biblioteksmanifest, för att inte tala om de sju diskrimineringsgrunderna.

Som exempel kan jag nämna att jag genomförde 16 intervjuer för min studie för att få ihop 8 personer som vågade delta i den. Huvudorsaken till detta bortfall? En genomgående rädsla för att bli bestraffade för deltagandet i en studentuppsats om hur vithetsnormen påverkar arbetsmiljön. Sex av de kvarvarande deltagarna hade tidigare erfarenheter av dubbelbestraffning när de påtalat rasism på sina arbetsplatser.

Hur hade det sett ut om Muslimska Brödraskapet i stället bjudits in som “fritänkare”?

Jag kommer osökt att tänka på filosofen Karl Poppers toleransparadox. Den lyder i korthet: om vi i sanning ska vara toleranta måste vi begränsa de intoleranta. Får intolerans härja fritt, leder det till slutet på tolerans. Och handen på hjärtat, rasism och nazism får ta plats i offentligheten och diskuteras dessutom flitigt. Allt annat är, i bästa fall, en modifierad sanning. Vi har sett dem ta plats i Almedalen, vi har sett dem ta plats på bokmässor, det finns offentliga plattformar där de problematiseras. Jag skulle gärna vilja se att bibliotekssektorn tog tillfället i akt för introspektion och vände blicken inåt för att på riktigt problematisera vithetsnormen som råder där. Okunskapen om dess konsekvenser är utbredd.

Ta den debatten och lyft varför det är lågt i tak i den frågan. Jag förstår poängen med Stina Oscarsons ståndpunkt, men jag förstår inte varför det finns dubbla måttstockar när det kommer till demokratifrågor.

Milia Rahman Olsson
Bibliotekarie och föreläsare