Samtal om färgblindhet viktigare än prat med nazister

25 jan 2022 • 3 min

Skribenten Stina Oscarson frågade nyligen om takhöjden för debatt på Stockholms stadsbibliotek. Bibliotekarien Milia Rahman Olssons svarar: taket är ofattbart lågt i hela sektorn – men inte av de skäl som Stina Oscarson anger.

Milia Rahman Olsson. Foto: Anneli Åsén Carlsson

2022 börjar med ett lågvattenmärke från biblioteksvärlden, den 7 januari publicerar Svenska Dagbladet en artikel av Stina Oscarson som är en stilstudie i vit skörhet.

Artikeln tar avstamp i en händelse 2018 när Hornstulls bibliotek skapade ett program under rubriken “All makt utgår från folket. Eller?”. Syftet var att utforma en debattscen för kontroversiella tänkare, en ökänd antisemit hade bjudits in och presenterades som fritänkare. I sista stund ersattes han med Patrik Forsén, en av grundarna till det nazistiska partiet Nordisk ungdom. Stina Oscarson agerade moderator.

Efteråt fick hon och alla medverkande kritik, arrangemangets lämplighet ifrågasattes.

Startskottet för hennes artikel är att hon intervjuas av ”Peter”, en anställd på Stockholms stadsbibliotek som vill skriva om händelsen. Senare får hon besked om att han förbjudits av sina överordnade att skriva texten. Hon tar då fajten åt honom och ställer själv frågan: ”hur högt i tak är det på landets mest inflytelserika bibliotek?”

Jag vet inte hur det ser ut i Stockholm specifikt, men i stort är taket ofattbart lågt i den svenska bibliotekssektorn. Dock inte av de skäl som Stina Oscarson anger.

Vi behöver bemöta inskränktheten och tystnaden som redan finns i vår kår för där kan vi tala om verkligt lågt i tak. När jag själv ville skriva en kandidatuppsats om hur vithetsnormen på biblioteken påverkar bibliotekarier som rasifieras som annat än vita, fylldes min inkorg med otrevliga och obehagliga meddelanden och efter ett reportage i Biblioteksbladet om mitt arbete skickades brev hem till mig med uppmaning om att jag skulle lämna landet.

Den personliga kostnaden för att lyfta detta har varit – och är – hög. Min framtid i denna bransch är för alltid förändrad, på både gott och ont.

Den personliga kostnaden för att lyfta detta har varit – och är – hög. Min framtid i denna bransch är för alltid förändrad

Men vad blev konsekvenserna för bibliotekarien som var ansvarig för evenemanget på Hornstulls bibliotek? Hon upplever sig ha blivit satt ut i kylan och fått begränsade möjligheter i sin karriärutveckling. Oscarson skriver att repressalier och drev samt förlorad inkomst och karriärmöjligheter är några av de saker som drabbar de som problematiserar värdekonflikter på biblioteken.

Detta är också vittnesmål jag känner igen från intervjuerna med deltagarna i min studie, men vad var dessa informanters stora misstag? De är födda i kroppar som inte anses vara menade att ta plats på ett bibliotek, åtminstone inte bakom disken.

Vi rör oss sannerligen i olika världar.

Det som framträder i Stina Oscarsons artikel är att det finns en vänsterliberal tendens när det kommer till politisk åskådning inom biblioteksvärlden – Peter själv anses tillhöra kulturvänstern. Jag upplever att det snarare är färgblindhet som präglar gruppen. Det är det som är kärnan här: den homosociala reproduktionen som råder inom kåren – i stort – skapar en ohälsosam grogrund för inskränkthet utan självdistans, och det är den som akut behöver synliggöras.

Med tanke på hur vardagen är för minoritetsgrupper som arbetar på biblioteken, så känns det överflödigt att öppna upp för högerextrema grupper på våra arbetsplatser. Inte minst om man tar en titt på bibliotekslagen och Iflas mångkulturella biblioteksmanifest, för att inte tala om de sju diskrimineringsgrunderna.

Som exempel kan jag nämna att jag genomförde 16 intervjuer för min studie för att få ihop 8 personer som vågade delta i den. Huvudorsaken till detta bortfall? En genomgående rädsla för att bli bestraffade för deltagandet i en studentuppsats om hur vithetsnormen påverkar arbetsmiljön. Sex av de kvarvarande deltagarna hade tidigare erfarenheter av dubbelbestraffning när de påtalat rasism på sina arbetsplatser.

Hur hade det sett ut om Muslimska Brödraskapet i stället bjudits in som “fritänkare”?

Hur hade det sett ut om Muslimska Brödraskapet i stället bjudits in som “fritänkare”? Jag har svårt att föreställa mig ett sådant evenemang. Varför är det en demokratisk fråga när det kommer till rasism och nazism? Görs det skillnad på extremism och extremism?

Jag kommer osökt att tänka på filosofen Karl Poppers toleransparadox. Den lyder i korthet: om vi i sanning ska vara toleranta måste vi begränsa de intoleranta. Får intolerans härja fritt, leder det till slutet på tolerans. Och handen på hjärtat, rasism och nazism får ta plats i offentligheten och diskuteras dessutom flitigt. Allt annat är, i bästa fall, en modifierad sanning. Vi har sett dem ta plats i Almedalen, vi har sett dem ta plats på bokmässor, det finns offentliga plattformar där de problematiseras. Jag skulle gärna vilja se att bibliotekssektorn tog tillfället i akt för introspektion och vände blicken inåt för att på riktigt problematisera vithetsnormen som råder där. Okunskapen om dess konsekvenser är utbredd.

Ta den debatten och lyft varför det är lågt i tak i den frågan. Jag förstår poängen med Stina Oscarsons ståndpunkt, men jag förstår inte varför det finns dubbla måttstockar när det kommer till demokratifrågor.

Milia Rahman Olsson
Bibliotekarie och föreläsare

10 kommentarer

  1. Hej!
    Vad glad jag är att ni engagerar er. Oavsett om ni tycker att det är lämpligt eller inte att just jag får ta plats så välkomnar jag er att fortsätta diskutera oavsett om ni håller med eller inte. Jag hoppas att ni alla håller er friska och tar hand om er därute. Allt gott och trevlig helg!

  2. Detta är en text som väcker dubbla känslor hos mig, så som fallet ofta är med teoretiska perspektiv som utgår ifrån ett identitetspolitiskt narrativ.

    Kort sammanfattat: jag sympatiserar med syftet, men har mycket svårt för de grova generaliseringarna, förenklingarna och den totala avsaknaden av empiriskt stöd. Samt inte minst tonspråket som jag finner alltför konfrontativt och på sina håll både raljant och oförskämt, vilket får mig att undra vilket det egentliga syftet är med en text som denna. Det är svårt att svära sig fri från misstanken att det mer handlar om att stärka det egna varumärket som konfliktinriktad debattör än att vinna stöd för en i grunden viktig och angelägen fråga.

    Jag tror faktiskt att Rahman Olsson skulle vinna mycket i sakfrågan på att lära av Stina Oscarson: samtal är i de flesta fall en bättre metod än konflikt!

  3. Det är så otroligt talande att Biblioteksbladet ger så mycket uppmärksamhet i denna fråga till en student som haft en idé till en uppsats som hen inte ens färdigställt. Säger så mycket om vilken politisk hållning ni vill inta. Det finns ingen empiri på detta. Jag är själv rasifierad och är så trött på den här sortens banala ovetenskapliga aktivism.

  4. Tycker Olsson gör obehagliga antaganden. Vad vet hon egentligen om hudfärgen på de medverkande i artikeln? Jag själv och många andra rasifierade kollegor i min kommun delar Stina Oscarssons uppfattning. Och vi vill inte se att Biblioteksbladet eldar på konflikter som inte finns.

    1. Men vilka är de här nazisterna? Förmodligen ganska unga män (många av dem) som hänger på forum som bekräftar deras åsikter. Det de behöver är ju inte ett samhälle som tystar och ignorerar dem. De behöver ju ett samhälle som lyssnar, bemöter och samtalar med dem. På så sätt får de en möjlighet att reflektera och kanske justera och revidera sina åsikter.

      Vi behöver ett samhälle där människor i utkanterna, vare sig det är vänsterextremister, högerextremister, antivaxxers eller vad det nu handlar om, får en chans att realitetspröva sina tankar. Vi behöver inte ett samhälle som stänger ute dem.

      Vi behöver spräcka våra internetbubblor och prata mer med varandra. Inte bara skrika ut åsikter, utan lyssna, reflektera, samtala.

      En gång nazist är inte alltid en nazist. I ett välfungerande samhälle får alla människor en chans att testa åsikter mot andra, att växa upp och mogna.

  5. Återigen ska alltså bibliotekspersonalen svartmålas som intolerant… Och nej, jag köper det inte för en sekund. Kalla det sedan ”vit skörhet” den som vill, att jag reagerar på detta. Faktum förblir att nästan alla jag någonsin jobbat med på bibliotek har varit väldigt toleranta människor (utom möjligen i sin syn på personer vilka politiskt står till höger om Moderaternas mittfåra…) och bortsett från Rahman Olssons uppsats har jag inte sett någon som helst forskning som tyder på annat än att tolerans är normen.

    Om det sedan ändå finns ”rasifierade” inom biblioteksvärlden som upplever sig vara diskriminerade på sina arbetsplatser kan det givetvis bero på att de hamnat på ett av få bibliotek där gentemot sådana verkligt fördomsfulla människor faktiskt huserar. Men mer troligt är förklaringen en annan. För vi har tveklöst en situation i den moderna västvärlden där hotet från rasismen överdrivs å det grövsta, och att ”rasifierade”, och även andra, då tolkar in rasism i situationer där ingen rasism egentligen existerar är ju förståeligt, om än på flera sätt djupt olyckligt. (Det kan väl här nämnas att jag hört flera personer vilka själva är ”rasifierade” tala om just detta, om hur lätt det är att tolka ett otrevligt beteende som ett utslag av rasism, och hur fel det kan leda.)

    För övrigt är jag ganska säker på att organisationer med kopplingar till Muslimska Brödraskapet redan vid flera tillfällen varit inbjudna till olika evenemang på svenska bibliotek.

  6. Vad finns det för forskning som stöder Milias tes? Och var kan jag läsa uppsatsen som hon säger sig ha skrivit?

Senaste nytt

Nyheter

Lätt att få jobb för bibliotekarier

I takt med att AI används alltmer kommer bibliotekariernas kompetens att bli mer eftertraktad. Det spår Saco i sin senaste rapport och slår fast att det kommer att vara fortsatt lätt för bibliotekarier att hitta jobb.

27 mar 2024 • < 1 min

Nyheter

Bildspel: Glittrigt avslut på Marskonferensen

Marskonferensen avslutades med glitter och dans. Men också med allvar. Petter Wallenberg och Inga Tvivel (Jan Ericson) från Bland drakar och dragqueens berättade om sitt arbete och om det hot och hat som nu är deras vardag.

22 mar 2024 • 2 min

Nyheter

KB rustar för krig

Samtidigt som kostnaderna stiger behövs det mer resurser för att ”etablera en ändamålsenlig krigsorganisation”, skriver KB i sitt budgetunderlag för 2025–2027. ”Det kan bli väldigt tuffa prioriteringar”, säger riksbibliotekarie Karin Grönvall.

20 mar 2024 • 2 min