Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Små resurser för att skydda kulturarvet
25 jun 2025 • 5 min
Underhållet är eftersatt på Ukrainas ledande nationalbibliotek. Behovet av digitalt bevarande är stort, men det stöd som har getts hittills är som droppar i havet.
Lyubov Dubrovina, chef för Vernadsky, ett av Ukrainas nio nationalbibliotek.
Vernadsky-biblioteket är det största och troligen mest kända av Ukrainas officiella nationalbibliotek med nästan 16 miljoner titlar, inklusive den mest kompletta samlingen av slaviska tryck och manuskript. Huvudbyggnaden ligger intill en motorvägskorsning i stadsdelen Demiivka strax utanför centrala Kyiv, en 27 våningar hög betongskrapa som uppfördes under slutet av sovjettiden. Byggnaden är hårt sliten och i dåligt skick. På många ställen läcker det från taket. Regnvatten måste samlas upp i metallkärl som finns utställda i läsesalar och magasin.
Bortom den uppenbara och avsiktliga förstörelsen genom ryska robotar och granater befinner sig många ukrainska bibliotek och kulturarvsinstitutioner i samma tillstånd av långsamt förfall. Redan tidigare brottades de med stora utmaningar på grund av långvarig underfinansiering. Åren före kriget var ekonomiskt svåra för Ukraina. Sedan 2022 har det blivit värre. I dag går nästan alla resurser till vapen, och till försvaret mot den ryska invasionen. Biblioteken räknas inte dit.
Vernadsky-biblioteket har därför stora och mångfaldiga problem. Lyubov Dubrovina är professor i historia, ledamot av den ukrainska vetenskapsakademin och chef för biblioteket. Med hennes ord har det ”varit omöjligt att köpa nya datorer och höja lönerna”… ”det är nästan omöjligt att hitta nya medarbetare på grund av den mycket låga lönen, som är omöjlig att leva på”. Många medarbetare har flytt landet eller blivit inkallade till militären. Nyckelpersoner har lämnat för mer välavlönade jobb. De som är kvar går på halv månadslön.
Bibliotekarierna förväntade sig inte ett så cyniskt anfall mot Ukrainas kulturarv och mot vår utbildnings- och vetenskapssektor.
Strömavbrott är vanliga och värmen stängs ibland av. Servicen till besökarna har begränsats. Flyglarmet tjuter flera gånger om dagen. Biblioteket får också gå tunga brottningsmatcher mot krånglig byråkrati i EU-anpassningens tecken.
Allt detta fräter förstås på personalens psykiska hälsa.
– Bibliotekarierna förväntade sig inte ett så cyniskt anfall mot Ukrainas kulturarv och mot vår utbildnings- och vetenskapssektor, säger Lyubov Dubrovina. Ändå finns en stolthet över de rika samlingarna och en stark motståndsvilja.
Vernadsky-biblioteket är i grunden ett centralt vetenskapligt bibliotek, grundat 1918 av den dåvarande regeringen men idag underställt den ukrainska vetenskapsakademien. Under 1900-talet har det bytt namn många gånger, ofta i takt med de politiska vindarna. Det har också varit ett nav för ukrainskt motstånd mot sovjetmakten och flera bibliotekschefer som stämplats för ”borgerlig nationalism” har rensats ut eller till och med avrättats. Bibliotekets förste chef, Stepan Posternak, sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD i januari 1938, anklagad för att vara terrorist och tillhöra en fascistisk organisation.
Vi ser komiska exempel på hur övernitiskt den sovjetiska censuren övervakade utgivningen på ukrainska de första åren efter inbördeskriget 1921 när den ukrainska folkrepubliken hade besegrats av Röda armén. Det var en högst tillfällig tövädersperiod då den nya sovjetregeringen först ville uppmuntra ukrainskt språk och kultur, men inom strikta politiska gränser. I en tonsatt dikt av nationalpoeten Taras Sjevtjenko har censorerna strukit över hela texten – utom två helt menlösa rader.
Lyubov Dubrovina har organiserat en imponerande rundtur som tar oss till alla avdelningar på det enorma biblioteket. Den börjar med de ukrainska presidenternas samlingar, en sorts trofékammare för gåvor och utmärkelser från utländska statschefer, och slutar sju timmar senare med judaica. De judiska samlingarna är omfattande, särskilt från den korta tid mellan 1918 och 1922 då Ukraina i praktiken var självständigt och den judiska kulturen upplevde en blomstring. Att de har lyckats överleva Förintelsen, en revolution och två världskrig visar på en helt enastående, nästan övernaturlig motståndskraft.
Vi möter samma anda av envist motstånd på Yaroslav Mudryi-biblioteket, som är det centrala navet i Ukrainas offentliga bibliotekssystem, ett slags folkbibliotekens folkbibliotek. Lokalerna är från 1911 – även om biblioteket grundades genom en privat donation redan 1866 som Kyivs första stadsbibliotek – och ligger centralt, men är delvis lika hårt slitna. Magasinen är välorganiserade, men saknar klimatisering. Digitalisering pågår, men i en skala som långtifrån når upp till behovet.
Det sanna Nationalbiblioteket handlar inte bara om sig själv, utan om alla bibliotek i landet.
Under andra världskrigets strider skadades biblioteket svårt. I november 1943 satte retirerande tyska trupper eld på byggnaden och under en enda natt förlorade biblioteket 300 000 volymer, inklusive 7 000 originalmanuskript. Efter kriget byggdes samlingarna upp igen, 1957 utsågs biblioteket till den ukrainska sovjetrepublikens statsbibliotek och 1994 fick det status av nationalbibliotek i det nu självständiga Ukraina.
Yaroslav Mudryi-biblioteket fungerar också som ett slags biblioteksmyndighet gentemot övriga bibliotek i Ukraina. Men den bibliotekslag som man har att stödja sig på är föråldrad och ger inte fullt stöd i arbetet. En ny lagstiftning är under arbete och en första version antogs av parlamentet 2021. Sedan kom kriget emellan och allt gick i stå.
– Det sanna Nationalbiblioteket handlar inte bara om sig själv, utan om alla bibliotek i landet, säger Oksana Bruy som är biträdande bibliotekschef men också ordförande för den ukrainska biblioteksföreningen.
När vi går en rundtur i biblioteket pågår just hängningen av en konstutställning. Studenter sätter upp sina alster på väggarna utanför den stora läsesalen.
– Det här är inte ett stort konstgalleri, utan ett sorts artspace, förklarar Oksana Bruy.
Biblioteket arbetar aktivt med olika publika satsningar. Det brukar bli ungefär 600 arrangemang under ett år. De publika lokalerna ligger granne med Majdan-torget och innebär också att människor lätt hittar hit. Under Majdanrevolutionen fungerade biblioteket som samlingsplats och Röda korset tog hand om skadade demonstranter där.
Vi har anat ett visst skav mellan Vernadsky-biblioteket och Yaroslav Mudryi-biblioteket. Nu förstår vi att spänningen kanske också emanerar från deras huvudmän; vetenskapsakademin respektive kulturdepartementet (eller ministeriet för kultur och strategiska kommunikationer som det formella namnet lyder idag), som båda kämpar i stark ekonomisk motvind och därför i första hand tvingas se om det egna huset. Biblioteken är jämställda men har delvis överlappande, delvis olika uppdrag – och när krubban är tom bits hästarna ibland.
Internationellt stöd har nått till Yaroslav Mudryi-biblioteket från numera kraftigt nedbantade USAID och Melinda and Bill Gates Foundation, medan Vernadsky-biblioteket framför allt har tagit emot stöd från Frankrike, Tyskland, Polen och Sverige. Svenska Akademien donerade två avancerade storformatsskanners under 2023 som vi nu ser i fullt arbete. Men hittills har detta stöd varit som droppar i havet med tanke på de enorma behoven. Även i biståndssammanhang är det i regel Ukrainas militära försvar som prioriteras. Många frivilligorganisationer samlar in pengar till skyddsvästar och drönare, få till datorer.
En erfarenhet av tre krigsår är annars att volontärnätverk ofta arbetar snabbare och smidigare än tungfotade myndigheter och stora internationella organisationer. SUCHO (Saving Ukrainian Cultural Heritage Online) heter ett internationellt nätverk som har samarbetat online ända sedan krigets första dagar för att säkra det ukrainska kulturarvet med digitala metoder – och hjälpa ukrainska institutioner som Vernadsky-biblioteket med teknisk utrustning för digitalisering på plats.
Andreas Segerberg, arkivarie och till vardags forskningssamordnare vid Göteborgs universitet, är en av SUCHOs grundare. I en artikel beskriver han vilken skillnad man har gjort: ”Att samla in den ukrainska webben är förmodligen det hittills tydligaste resultatet av SUCHO:s arbete. […]. Sedan starten av den ryska invasionen har SUCHO arkiverat mer än 5 000 webbplatser och mer än 50TB data.”
0 kommentarer