Bokprat ger hopp och känsla av normalitet

Det är gropar i gräsmattan framför barnbiblioteket i Semenivka, tio kilometer från gränsen till Ryssland. Leriga fördjupningar med en diameter på några meter.
– Drönare. Den senaste attacken var för ett par veckor sedan, säger bibliotekarien Halina Starcosik.
Hon ursäktar stöket innanför entrén. Renovering pågår, väggarna har fått en mild aprikos­färgad kulör – men plasten för fönstren har inget med måleriet att göra. Det är spåren av en attack som krossat glas­rutorna.
Det kunde varit värre, konstaterar hon krasst. Byggnaden står kvar, ännu har ju Semenivka faktiskt ett barnbibliotek. Det är bara rutorna som har behövt ersättas tre gånger sedan den fullskaliga invasionen inleddes 24 februari 2022. På samma tid har nästan 200 bibliotek total­förstörts runtom i landet.
Bibliotekets personal kallades till ett möte på eftermiddagen dagen innan och fick veta att invasionen var nära förestående. Morgonen därpå vaknade Halina Starcosik av skottlossning och mullret av stridsvagnar.
– Jag trodde att det var ukrainska tanks på väg för att stärka gränsen. Sedan när de rullade förbi såg jag flaggorna.
Under de lite mer än två månader som staden var ockuperad höll biblioteket stängt. När de ryska styrkorna drivits bort började invånare ringa och fråga när det skulle öppna igen.
– Vi behövs, säger Halina Starcosik.

I Semenivka är det så nära till Ryssland att inga larm hinner varna för luft­angrepp. Staden är så utsatt att Röda Korset kategoriserar den som en stridszon.
Vid en vägg i biblioteket står en stor bildskärm inpackad i sitt emballage. Tanken var att barn och ungdomar skulle se film och spela dataspel, men det har aldrig blivit aktuellt att montera upp den eftersom ingen tillåts vistas i lokalerna längre stunder än det tar att komma in och hämta eller lämna en bok.
En kartong med en oanvänd tv – det är också en bild av krig.
– Vi jobbar mycket online, säger Halina Starcosik. Vi har en Facebook-grupp där vi visar upp nya böcker. Och vi försöker arrangera olika tävlingar.
De flesta butikerna i Semenivskas centrum är öppna, reklam lockar med nya mobilabonnemang och en restaurang har jultema i april med färgglada kulor och garntomtar. Några soldater i skyddsvästar bär på matkassar, men är förtegna om situationen vid fronten några kilometer bort.
Snett mitt emot huvudbiblioteket har Ludmila Zborshik en butik där hon säljer husgeråd. Det är inte hennes första adress sedan kriget bröt ut, två gånger har hon varit tvungen att flytta från lokaler som blivit förstörda.
Frågan om hon brukar besöka biblioteket får henne att lysa upp.
– Jamen gud, ja!

Hon visar sig vara en hängiven läsare som till och med har skänkt böcker dit, senast Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Entusiastiskt beskriver hon en plats där någon läser på ett ställe, någon annan sitter och skriver och en tredje kanske tecknar. Men det måste vara minnen från tiden före kriget, för inte heller Semenivkas huvudbibliotek tillåter annat än hastiga besök just nu.
– Det är bra att de har börjat köpa in mer litteratur på ukrainska, säger hon sedan och sätter därmed fingret på det utan jämförelse största behovet för alla bibliotek vi besöker under resan:
Fler böcker på ukrainska behövs överallt för att göra sig kvitt förtryckarnas språk. Litteratur på ryska – inte bara av ryska författare utan nästan alla översatta böcker – har plockats bort från hyllorna. I Semenikva finns inget kvar, allt har kasserats.
Framför biblioteket står ukrainska PEN:s minibuss med texten ”Write to survive” på sidan. Regelbundet sedan sommaren 2022 gör organisationen resor till platser som Semenivka. Det här är det sjunde av tio stopp på fyra dagar. Bokprat inför publik är inte möjligt den här gången, men precis som på alla andra bibliotek under resan dukas det upp bröd, skinka, ost, sötsaker – och inte minst nalysnyky, rullade pannkakor med färskost i mitten.
Som på andra ställen är det personalen som generöst bjuder. De tjänar runt 6000 hryvnia i månaden, 1500 kronor.

Biblioteket i Kulykivka

Till skillnad från många andra samhällen i regionen var Kulykivka inte ockuperat under de första veckorna av kriget. Fronten gick ett par mil bort vid väg E95 som ryssarna använde för att ta sig mot Kyiv i februari 2022. Vi har passerat flera platser där de ryska trupperna visade extrem brutalitet mot befolkningen, deras hem – och deras kultur. I närliggande Ivanivka återstår bara sotiga väggar och tomt gapande fönsteröppningar av ett kulturhus och bibliotek. Samma sak i Sloboda och Lukasjivka, men värst drabbades Yahidne. Där finns det inte ens några sotiga väggar utan bara en tegelhög och den fasansfulla berättelsen om det som inträffade i källaren under skolan intill. (Läs om det i Lars Ilshammars essä.)
Biblioteket är en plats som kommunledningen i Kulykivka valt att prioritera. Tack vare biståndspengar har en sal fått heltäckningsmatta, milda färger och moderna möbler. Målet är att det ska vara den mest besökta punkten i hela samhället, har stadens borgmästare förklarat för Kyiv Independent.

PEN-medarbetare bär in kartonger med böcker och bibliotekschefen Inna Yanhol river varsamt bort tejpen från en av dem, märkt med Book Aid Internationals logotyp; två stiliserade händer som sträcks mot varandra med en uppslagen bok i bakgrunden. Den brittiska organisationen har hittills distribuerat 70 000 böcker till Ukraina via PEN:s projekt Unbreakable Libraries.
– Så många fina böcker – och böcker på engelska är väldigt nödvändigt! Det är många äldre här som försöker lära sig det, utbrister Inna Yanhol, oförställt glad över gåvan.
Bara någon minut tidigare gick larmet, en ensam siren som varnade för luftangrepp. Svenskar på sitt första besök i Ukraina uppfattade ljudet som en upp­maning om att ta skydd, men ingen annan verkade ta notis om den.
Ukrainska PEN:s verksamhetschef Maksym Sytnikov tittade i en kanal i appen Telegram och fick veta att några drönare rörde sig i luften ett par mil bort, men att de inte var på väg åt vårt håll.
– Jag är inte rädd, jag har bara ett liv och kan bara dö en gång. Händer det så händer det, säger Inna Yanhol.

Kulturhuset i Novhorod-Siverskyi

Biblioteket har ett enkelt skyddsrum i källaren. Belysningen är bra och det finns bänkar så att det är möjligt att bedriva skolundervisning. Bibliotekarien Oleksiy Siyrodenks visar runt och sammanfattar perioden av rysk ockupation som ”hemsk”. Men han tillägger att många andra orter i närheten hade det mycket värre.
– Vi höll stängt hela tiden. När ryssarna drevs bort, då var det som att det föddes en längtan efter biblioteket.
Precis som i Semenivka ringde folk och bad om att de skulle öppna. Det handlade inte bara om att låna böcker, andra behov var också tydliga, som att mötas och prata.
– Folk ville dela känslor och erfarenheter, jag var som en präst, säger Oleksiy Siyrodenks.
Senare kom en psykolog och lärde ut kbt-övningar, riktiga präster samtalade om bönens roll i livet och lokala poeter läste sina dikter. Så ser det fortfarande ut i Novhorod-Siverskyi – och på många andra folkbibliotek runtom i hela Ukraina. Psykosocialt inriktade aktiviteter – konst- och biblioterapi, handarbete, yogaklasser – har blivit naturliga delar av deras utbud.

Biblioteket i Slavutych

Alla Ignatova uttrycker tårögt sin tacksamhet över att författarna Kateryna Kalytko, Svitlana Povalyaeva och Kateryna Yegorushkina har kommit ända hit till gränsen mot Belarus för att läsa sina dikter. Tidigare var sådana besök ganska vanliga, men nu är det första gången sedan februari 2022.
– Poesi kan fånga flera års erfarenhet i bara några ord. Det här var något nästan heligt, säger Alla Ignatova som är rektor för en av stadens skolor.

Det som berörde mest var när Kateryna Yegorushkina läste sin dikt om ett biobesök med sin tioåriga dotter och en vän till henne. Efteråt går vännen till ett torg i närheten för att berätta om filmen för sin äldre bror. Hon sätter sig på marken under hans porträtt, som står där bland alla andra bilder på människor som stupat i kriget. Sådana minnesplatser finns överallt i Ukraina, i stora städer och i de minsta samhällena. Blågult inramade påminnelser om striderna som pågår vid fronten i öster.
Slavutych, byggd för arbetarna från kärnkraftverket i Tjornobyl efter att deras tidigare hemstad Prypiat blivit obeboelig på grund av härdsmältan 1986, ockuperades bara i ett par dagar, men var sedan under belägring i flera veckor. Efter den upplevelsen har Alla Ignatova inte kunnat läsa alls, varken romaner, dikter eller drama. Från och med nu kommer det kanske att gå, funderar hon.
– Men vi oroar oss alltid för angrepp. Det går larm hela tiden.

Centralbiblioteket i Tjernihiv

Barnbibliotekets chef Olesya Velychko berättar att det arrangeras dagliga evenemang, men att alla larm är problematiska. Inte bara på grund av faran de varnar för, utan också för att alla barn måste förflytta sig till bibliotekets skyddsrum, vilket innebär ständiga avbrott i varje aktivitet.
Utanför har det börjat skymma, men skadorna på fastigheten intill syns tydligt.
Efter att den fullskaliga invasionen inleddes – personalen på biblioteket trodde att det skulle gå över på ett par dagar – utsattes Tjernihiv för intensiva ryska angrepp. Den tredje dagen slog en raket ner utanför – grannhuset har inte reparerats.
Olesya Velychko visar bilder från biblioteket tagna direkt efteråt: alla fönster gapar tomma, taket är uppfläkt, böcker och krossad inredning fyller golven.
Idag går det knappt att ana några spår av förödelsen, men omslaget på en bok som hon drar ut från en hylla är fullt av små hål.
– Glas. Vi var tvungna att gå igenom böckerna en efter en och rensa bort splitter. För tänk om barnen skulle ha klarat sig från bomben, men sedan skadat sig på själva böckerna!

Kulturhuset i Korop

Det luktar nytt och fräscht, byggnaden är nyss renoverad och etiketter med USAID:s logotyp sitter på varje möbel, på innerdörrarna, till och med på varje krok i kapprummet.
Korops borgmästare Volodymyr Kunitzyn förklarar att pengarna från USA:s biståndsmyndighet, 15 000 dollar, var en engångssumma och att Trump-administrationens nedmontering av den internationella hjälpen därför inte påverkar staden.
Samma sak går inte att säga om ukrainska PEN:s resor. Hittills har amerikanska National Endowment for Democracy varit huvudfinansiär.
– Vi undersöker nya lösningar eftersom vi förstår att vi inte kan vänta oss mer pengar därifrån, säger verksamhetsledaren Maksym Sytnikov.
Utanför på trappen står 26-åriga Nika Krychovska och röker – svartklädd med stora Doc Martens på fötterna. Hon är skribent på den engelskspråkiga nyhets­sajten Ukraine World och förklarar att valet att åka med på resan hänger ihop med att hon kommer från västra delen av landet, så långt från fronten mot Ryssland det går att komma i Ukraina.
– Där är kriget något man läser om, nästan som om man lever i ett annat land. Visst har vi också larm, men det är något helt annat att uppleva det här, och det är vad den här resan handlar om för mig: att ta reda på hur kriget påverkar människor istället för att bara läsa om det.
Att skriva om dem hon möter har blivit hennes sätt att bearbeta känslorna av skuld över att komma lindrigt undan medan andra är så mycket mer drabbade.
– När man kommer hit till ställen nära fronten förstår man att människorna har starka röster och ett behov av att få prata. Jag hoppas att de känner sig mindre isolerade om de vet att någon kommer att läsa deras historier.

Biblioteket i Ripky

Vuxna men mest barn står längs väggarna i en korridor. De verkar köa i väntan på författarsamtalet i salen vid korridorens ände, men det visar sig strax att ett larm nyss har gått och att de i själva verket står där för att de följer ”två-väggs-regeln”; har man inte tillgång till skyddsrum ska man söka sig till en plats inomhus där minst två väggar skiljer en från det fria.
I barnbiblioteket en trappa upp ska Kateryna Yegorushkina hålla en workshop med barn – förutom att hon är poet är hon barnboksförfattare. Förra året kom Mitt påtvingade skollov på svenska där hon skriver om kriget. För boken belönades hon med utmärkelsen Silverstjärnan som delas ut av den svenska grenen av barnlitteratur-organisationen Ibby, efter samma kriterier som Peter Pan-priset.
Hon anser att många människor på andra håll i Europa verkar ha liten förståelse för det som händer i Ukraina.
– De lever i sina vackra drömmar och inte i verkligheten, säger hon skarpt. Den känslomässiga otrygghet som uppstår i möten med sådana människor är svårare att bära än den fysiska otrygg­heten som kriget för med sig, säger hon.
– Att dela sina känslor med någon som förstår en är faktiskt större och viktigare.

Det hon uttrycker stannar kvar under resten av resan. Är det känslan av distans från den som inte delar deras erfarenheter som gör att de två andra författarna, Kateryna Kalytko och Svitlana Povalyaeva, är så ovilliga att kommunicera?
Svitlana Povalyaevas ena son Roman Ratunyi tog värvning 2022 och stupade utanför staden Izium sommaren det året. Hennes andra son Vasyl Ratushnyi, drönarpilot i Ukrainas armé, dog i slutet av februari, bara några veckor innan resan.
”Han var hela mitt liv”, skrev hon på Facebook direkt efter att det hänt.
Det är begripligt om hon inte vill prata.
Barnen som samlas för Kateryna Yegorushkinas workshop verkar först avvaktande men kommer igång när de får papper och kritor för att rita superhjältar. Mot vad behövs det superkrafter? Teckningarna blir en utgångspunkt för samtal om rädsla.
Efteråt säger bibliotekarien Ludmila Chzom att barnen som deltog kanske först var lite dämpade på grund av att larmet just hade gått. Trots att det händer dagligen har ingen vant sig, det väcker alltid oro.
– Men det går inte att säga något generellt om hur de reagerar på kriget, barn är så olika. Och gudskelov var ockupationen inte så fasansfull här som i en del andra samhällen i närheten. Det var inte riktigt lika stressande för barnen.
Hon beskriver ett relativt normalt liv, och att det gick att hålla biblioteket öppet.
– På andra ställen togs biblioteken över av ryska soldater som förstörde allt; eldade upp böcker som var på ukrainska, använde dem som bränsle.

Ukrainska PEN:s kontor i Kyiv

Direkt efter inledningen av den full­skaliga invasionen började ukrainska PEN:s ordförande Volodymyr Yermolenko och hans hustru Tetyana Ogarkova köra förnödenheter till fronten i familjens minibuss. Ur detta föddes initiativet att resa till bibliotek med böcker som så väl behövs sedan litteratur på ryska tagits bort.
– Ryska böcker har stått där i stället för böcker skrivna av mördade ukrainska författare, säger han.
Paret är starkt förankrat i Frankrike; båda doktorerade där och skulle förmodligen få en bra tillvaro på något universitet om de bestämde sig för att lämna Ukraina. Men de har inga sådana planer, Volodymyr Yermolenko hade tvärtom anslutit sig till de militära styrkorna om det inte varit för att hustrun då blivit fast i Brovary, för­staden till Kyiv där de bor. Någon måste nämligen alltid befinna sig i närheten av barnens skola för att hämta dem när larmet går.
I stället för väpnad kamp ägnar han sig åt föreläsningar, journalistik och aktivism. PEN:s biblioteksprojekt kombineras med att samla in pengar till bilar åt de väpnade styrkorna. Medan resan till Tjernihiv pågått har han och hustrun levererat en bil till soldater i närheten av Zaporizjzja – hittills har de kört ett fyrtiotal fordon till fronten.
Han påpekar att PEN:s vice ordförande, författaren Andriy Lyubka, är ännu mer aktiv och har samlat in pengar till runt trehundrafemtio bilar.
Resorna ute i landet har gett Volody­myr Yermolenko en ny insikt om bibliotek – platser han medger att han tidigare börjat betrakta som ekon av det förflutna.
– Jag har blivit förvånad över deras stora lokala betydelse.