Hur är det att vara icke-vit och jobba i en i det närmaste helt vit bibliotekariekår? Vilka bemötanden får man och hur påverkar det arbetsmiljön? Det undersöker blivande bibliotekarie Milia Rahman Olsson i sitt examensarbete. Men det finns de som provoceras av hennes frågor.

När Milia Rahman Olsson efterlyste informanter till sitt examensarbete om den vithetsnorm som finns i bibliotekariekåren fick hon många glada och peppande tillrop, men också ifrågasättande kommentarer.

– Det var väldigt förvånande att jag fick den responsen. Det var en enkel förfrågan som jag kan tycka inte borde vara så stötande eller provocerande, säger hon.

Inom ramen för sin bibliotekarieutbildning på Linnéuniversitetet har hon valt att studera vilka erfarenheter icke-vita bibliotekarier har, relaterat till den vithetsnorm som finns inom kåren och hur detta påverkar deras arbetsmiljö.

– Jag har jobbat med annat tidigare och har insett att det är bibliotekarieyrket jag brinner för. Men jag har funderat över att jag inte har haft så mycket kontakt med andra icke-vita bibliotekarier, varken när jag växte upp och hängde mycket på biblioteket eller när jag har jobbat på bibliotek. Det var där det började växa. Varför är det så?

Det skapar en mental trötthet

Hon upptäckte ganska snart att det knappt finns någon forskning kring icke-vita bibliotekariers erfarenheter i Sverige.

– Kåren är väldigt homogen. På chefsposter finns inte heller så många som är icke-vita. Då kan det vara svårt att vara medveten om och belysa att det finns problem för personal som har annan bakgrund. Men står man där som icke-vit bakom disken kan man inte rymma från att man avviker.

I kommentarerna till hennes efterlysning på ett par bibliotekarieforum på Facebook ifrågasatte flera personer att hon använde begreppet vithetsnorm. Någon känner inte igen att det skulle finnas någon vithetsnorm i kåren och en annan person frågar sig om det är något fel med att de flesta är vita i Sverige. Men begreppet innebär egentligen bara att det normala (i samhället och i bibliotekariekåren) är vit hud och att de som inte har vit hud avviker från normen. Något som enligt Milia Rahman Olsson kan påverka arbetsmiljön för de som är icke-vita.

Hon refererar till tidigare forskning från USA som visar att bibliotekarieyrket domineras av vita kvinnor.

– Att biblioteksyrket är kvinnodominerat kan vi vara överens om, men så fort man börjar tala om icke-vita i sammanhanget blir det genast obekvämt. Men representationen är förvånande liten.

Representationen i kåren är viktig, konstaterar hon, och biblioteken bör ligga i framkant, inte minst med tanke på det uppdrag de har.

– Kåren måste leva som den lär. Icke-vita ska inte bara finnas i användarposition, vi ska även finnas bakom disken.

Milia Rahman Olsson har själv märkt av det och har fått många positiva möten. Parallellt med studierna jobbar hon på bibliotek i Ås, en filial till biblioteket i Krokom. Där har hon kommit i kontakt med nyanlända som har blivit nyfikna på yrket och ställt frågor om hur man studerar till bibliotekarie. Barn har också reagerat positivt på att hon ser annorlunda ut än de bibliotekarier man brukar se bakom disken.

– En liten tjej som också var mörkhyad kom in och sa ”Du ser ut som mig!” Hon blev jätteglad och vi pratade och sedan sa hon att hon också ville bli bibliotekarie, berättar Milia Rahman Olsson.

Flera av de åtta personer hon har intervjuat har talat om ett glastak, om att det är svårt att avancera inom yrket som icke-vit.

– I min uppsats vill jag flytta fokus från det vita till att lyfta de icke-vitas erfarenheter i yrket och därmed lägga grunden till fortsatt forskning för vad det innebär för dem som ingår i denna grupp.

Hon beskriver en minoritetsstress och vill ta reda på hur det påverkar arbetsmiljön för dem som drabbas. Det handlar om att de som inte är vita bemöts på ett annat sätt som gör att de hela tiden påminns om att de avviker från normen. Någon kan börja prata engelska med dem, någon annan kan vara överraskad över att de pratar bra svenska, och de kan bemötas med ”förstår du vad jag säger?” även om de pratar på svenska.

– Det är en känslomässig kostnad och man måste utveckla strategier för att parera det här. Det skapar en mental trötthet.

Icke-vita ska inte bara finnas i användarposition, vi ska även finnas bakom disken

Det kan också handla om frågor om bakgrund. Milia Rahman Olsson har exempelvis själv fått frågor i biblioteksdisken om hur hon kom till Sverige, om det var som flykting med familjen eller om hon är adopterad.

– Vilket svar ska jag ge utan att bli privat? Man tar den vägen som ger minst motstånd, som avslutar konversationen och inte ger följdfrågor. Jag vill inte prata om hur jag kom till Sverige då det inte är relevant att gå in på när jag är där som bibliotekarie.

Milia Rahman Olsson säger att de här aspekterna ofta skapar igenkänning hos icke-vita personer, men däremot är relativt okända bland vita kollegor.

– Det tas också upp väldigt sällan på utbildningar och det är inte så vanligt att det diskuteras på arbetsplatser.

Hon konstaterar att det behövs mer samtal kring frågan och mer forskning. Varför ser det ut som det gör? Hur ska vi bemöta det och hur kan man stötta kollegor? Kanske kan man tänka på liknande sätt som när man arbetar för att få in kvinnor i mansdominerade yrken.

Hon inser att hon har gett sig in på ett laddat område som kan väcka frågor och till och med provocera.

– Jag kunde ha gjort det enkelt för mig och valt att skriva om exempelvis bestånd. Även om det också kan vara provocerande hade det varit lättare att samla forskning, säger hon.

– Men jag känner mig extremt passionerad och vill förbättra. Därför valde jag det här. Inte för att trampa folk på tårna eller provocera för sakens skull.

I början av nästa år räknar hon med att vara klar med sitt examensarbete och då är hon även färdigutbildad bibliotekarie.