Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Nu skiter jag i mitt fackförbund!
11 jun 2025 • 2 min
Ett fackförbund fegar inte ur och slänger sig med tomma ord, skriver bibliotekarien Soledad Cartagena som lämnar Dik i protest mot agerandet kring Gaza.
Soledad Cartagena lämnar Dik.
Det pågår ett folkmord just nu. Mitt framför våra ögon. Israel har bombat sönder nästan hela Gaza. Och vill ta kontroll över hela landremsan, enligt Israels militär. Civilbefolkningen, på runt två miljoner, tvingas fly igen, för jag vet inte vilken gång i raden. Benjamin Netanyahu och hans extremistregering har mördat över 50 000 palestinier. Många av dem är barn, hjälparbetare och journalister. Genom svält håller Netanyahu på att utplåna hela Gazas befolkning. Det kan inte ha undgått någon. Eller?
Internationella domstolen i Haag (ICJ) drog slutsatsen att Israels ockupation av de palestinska territorierna är olaglig, att Israel bör upphöra med ockupationen, avstå från att skapa nya bosättningar och evakuera de som redan är etablerade. Enligt FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska områdena, Francesca Albanese, kan Israel ha brutit mot tre av fem lagar i FN:s folkmordskonvention. Det finns tecken på att Israel ägnar sig åt etnisk rensning i Gaza.
Ändå fortsätter Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard hävda att Israel har rätt att försvara sig. Hon är inte ensam om att blunda för det som sker.
Jag arbetar som bibliotekarie och har skrivit insändare om att biblioteken borde stå upp för Gaza, så som Sveriges läkarförbund och Vårdförbundet har gjort. Nätverket ”Bibliotekarier för Palestina” har kontaktat Dik för att trycka på att förbundet bör ta ställning mot folkmordet i Gaza. Nu kräver jag detsamma.
Diks ordförande, Anna Troberg, låter mer och mer som Stenergard. I en intervju i Magasin K säger Troberg att det är första gången som Diks styrelse antar en hållning för stöduttalanden om olika konflikter i världen. Anledningen till att policyn formaliserats just nu är, enligt Troberg, att Dik får allt fler förfrågningar om att skriva under upprop, stötta olika ändamål eller fördöma saker, och att förbundet måste äga när, hur och var de uttalar sig om saker och ting.
”Vi lever i en tid med mycket krig, konflikter, svält och klimatkris i omvärlden. Det väcker engagemang och känslor hos människor – hos Diks medlemmar också naturligtvis.”
Visserligen säger Anna Troberg att Dik fördömer våldet mot människor i Palestina. Och att förbundet står upp för folkrätten, för humanitära fri- och rättigheter och ställer sig bakom FN:s stadgar. Men på vilket sätt gör Dik det, frågar jag mig. Handlar den nya policyn om att inte väga ställa krav på att se palestinier som människor? Inte bara som siffror. Eller handlar det om att vara rädd för att bli anklagad för antisemitism?
Ett fackförbund för mig är en organisation som kämpar för både nationell och internationell solidaritet. Vi ska stå upp för våra kollegor runtom i världen. Ett fackförbund fegar inte ur och slänger sig med tomma ord.
Gaza har blivit den dödligaste och farligaste konflikten för journalister i modern historia, enligt FN-experter. Inga internationella medier tillåts av Israel att komma in i Gaza för att rapportera om krigsbrotten. Vad tänker Dik om det?
Facklig solidaritet handlar om att stötta fackföreningar och vidta sympatiåtgärder över nationsgränser. Det handlar om att stödja arbetare i andra länder, särskilt de som utsätts för folkmord och svält. Den fackliga kampen sker genom att fördöma folkmord och genom att kräva att varor och tjänster som köps av stat, kommun och landsting inte kommer från länder som inte kränker mänskliga rättigheter. Ett fackförbund ska sätta press på sina politiker. Det gör inte Dik. Så nu skiter jag i mitt fackförbund och går ur.
Soledad Cartagena
Bibliotekarie
Soledad Cartagena är då och då ute i bibliotekspressen och kräver en typ av aktivism av bibliotekarier (och organisationer som organiserar bibliotekarier) som ärligt talat gör mig extremt obekväm. Man kan säkert vara aktivist OCH bibliotekarie, men man kan inte vara aktivist I SIN ROLL SOM bibliotekarie om man ska kunna verka i sin profession med någon form av trovärdighet. Inte minst i ljuset av den pågående konflikten i Mellanöstern kan jag snarare känna att vår förmåga att ta emot alla på biblioteken utan att ta ställning aldrig har varit viktigare.
Till Thomas Rovinsky: Att utreda och bevisa folkmord juridiskt tar flera år och är komplext. Att det inte är fastslaget här och nu betyder inte nödvändigtvis att det inte pågår ett folkmord.
Utredningen kring folkmordet i Rwanda tog över 20 år, och rättegångar i ICC kan pågå i decennier.
Visst är det så. Dock finns det påtagliga skillnader mellan Rwanda och Gaza som man kan se redan nu, framför allt vad gäller uppsåt. Hutuerna uppvisade ett klart uppsåt att utplåna tutsierna som folk. Folkmordet föregicks av propagandakampanjer som hetsade hela samhället till att jaga rätt på och utrota ”kackerlackorna.” Att något sådant inte föreligger i Gaza kan man se redan idag. Muslimska araber utgör 21% av Israels befolkning och är den snabbast växande populationen inom landet. Befolkningen i Gaza har dessutom stadigt ökat under minst de senaste 20 åren, även under 2023-2024. Om nu Israel ämnar utrota Levantens araber är det sannolikt historiens sämst utförda folkmord.
Oavsett vilket, är det djupt oansvarigt att påstå att ett folkmord pågår utan något som helst stöd från de fakta som finns att tillgå. Att därtill kräva att vi som kollektiv yrkesgrupp ska ställa upp bakom uttalanden som fördömer vad som förefaller vara en chimär och som därmed gynnar Hamas, en terrorgrupp som visar sitt uppsåt genom att öppet förespråka folkmord på israeler, är något som jag aldrig kommer att ställa upp på.
Thomas: Egentligen tycker jag att det räcker med att läsa uttalanden som ledande politiker i Israel gör om befolkningen i Gaza och vad de har för planer för landområdet för att konstatera att det åtminstone finns fog för att beskriva det som etnisk rensning eller folkmord, sen vad det landar i juridiskt är en annan fråga.
Sen tycker inte jag heller att vi som yrkesgrupp, fackförbund eller organisationer ska gå ut och säga bu eller bä om någonting, det är inte vårt uppdrag. Vi ska informera, guida människor till en bredd av litteratur på området och ge plats åt en mångfald av röster.
Jens: Är osäker på vilka uttalanden du syftar på. Är det de ökända vi har hört från extrema Knesset-ledamöter (som inte återger officiell regeringspolicy utan partilinjen), eller uttalanden om att Israel ”måste ta full kontroll” över Gaza som fulltolkats till att man vill annektera området och driva ut gazaborna? Att ha som mål att ”ta full kontroll” över en fiendes territorium under ett krig är inte ovanligt. Snarare är det regel än undantag. Man tog t ex ”full kontroll” över Tyskland i och med nazisternas nederlag under andra världskriget. Det var inte det minsta kontroversiellt. Det är skillnad på att kontrollera en slagen fiendes territorium under begränsad tid i efterdyningarna av ett krig och att annektera det och rensa ut eller mörda alla som bor där. Israel har inte gett minsta skäl att tro att detta är planen för Gaza.
Thomas: Du silar mygg och sväljer kameler och har en väldigt ensidig bild av händelserna. Det som bland annat FN och internationella experter pekar på utgör grund för att prata om folkmord är de urskillningslösa bombningarna av Gaza och blockaden av mat och förnödenheter. Är det legitimt också menar du?
Jens: Jag tar inget som Amnesty eller FN och dess underorganisationer säger på allvar. De har i decennier varit notoriskt partiska i alla konflikter som rör Israel (se gärna sajten UN Watch för en summering av alla resolutioner som lagts på Israel jämfört med andra länder i världen) och anlitar regelbundet anti-israeliska aktivister som ”experter” (som t ex Albanese). UNRWA är en moraliskt bankrutt organisation som suger ut pengar från väst som de sedan använder för att finansiera skolor och läromedel som går ut på att lära palestinska barn att judar — inte israeler — är ”svin och apors avkomma”, som hyllar självmordsbombare och uppmanar till mord på judar. Wall Street Journal rapporterade att närmare ett par hundra UNRWA-anställda, inklusive rektorer och lärare, i bästa fall samarbetade med Hamas och Islamiska Jihad under massakrerna den 7 oktober, och i värsta fall aktivt deltog i tortyren, våldtäkterna, mördandet och kidnappningarna av civila israeler. Enligt New York Post kan det finnas så många som ett par tusen UNRWA-anställda som har direkt samröre med terroristerna i Gaza. Jag anser inte att UNRWA ska ett rött öre till av våra skattepengar. Det krav som ställs på Israel, att de ska stå för mat- och vattenförsörjningen till en civilbefolkning tillhörandes fiendesidan mitt under ett brinnande krig, har aldrig någonsin ställts på någon krigförande aktör i historien. Att påstå att de ”använder svält som vapen” är absurt. Kan tilläggas att Hamas sköt ihjäl ett antal hjälparbetare från en amerikansk/israelisk nödorganisation i Gaza nyligen samt kidnappade ett antal av de överlevande. I skrivande stund är detta fortfarande en nyhet som ignorerats av SVT och SR. Som man brukar säga: ”No Jews? No news.”
Återigen: Om inte en så notoriskt antiisraelisk organisation som FN eller ens domstolen i Haag kan producera bevis nog för att en systematisk utrotning av palestinierna som folk sker i Gaza, när riktiga folkmord som de i Rwanda, Bosnien och Sudan kunde bevisas medan de pågick, är det sannolikt att de har tunt på fötterna i frågan.
Oavsett vad du och jag anser i frågan är den mera relevanta punkten för min del att Sveriges folkbibliotek — dessa bastioner av förment källkritik — inte ska svänga sig med godtyckliga begrepp som ”folkmord” innan detta bevisats, eller engagera sig i vad man tror är behjärtansvärda saker utan att utröna vems ärenden man eventuellt gör sig till nyttig idiot för.
Jag håller helt med Jens: ”Det är bättre att DIK fokuserar på deras huvudsyfte; att värna medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden.” Ett fackförbunds primära uppgift.
En av de mest frustrerande aspekterna av Gazakriget är hur så få praktiserar källkritik. Statistik som produceras av Hamas, en av världens mest blodtörstiga terrorsekter, återges omedelbart och helt okritiskt av bl a SVT och SR. Även när lögnerna senare avslöjas (såsom Israels påstådda medvetna bombning av ett sjukhus tidigt i kriget där det sas att över 800 civila gazabor hade dödats men som visade sig vara en raket uppskickad av Islamiska Jihad som snedtände och träffade sjukhusets parkeringsplats med endast en handfull döda och skadade) låter man bli att publicera rättelser eller korrigeringar. Nyligen satt Tom Fletcher, FN:s vice generalsekreterare för humanitärt bistånd, i TV och påstod på fullaste allvar att 14 000 spädbarn i Gaza riskerade att dö av svält inom 48 timmar. När han ett par dagar senare grillades av BBC erkände han att han ljög, men att det var av ”ren desperation.” SVT:s Rapport nämnde dock inget om detta utan sa endast att FN ”justerat sina siffror” i efterhand.
Att svensk public service och en mängd andra aktörer ägnar sig åt att torgföra uppenbara propagandistiska lögner är inget nytt. Om det är medvetet eller rör sig om journalistisk inkompetens är en annan diskussion. Det som irriterar mest är dock att så relativt få inom vår yrkesgrupp praktiserar den källkritik som vi så ofta slår ett slag för. Det är som om skygglapparna åker på direkt när det gäller vissa källor, men inte andra.
Att man skriker ”folkmord” så ofta man får tillfälle betyder inte att det automatiskt är sant. Faktum är att inga bevis på att ett folkmord äger rum har kunnat presenteras eller verifieras. Om så hade varit fallet skulle FN, som redan har en notorisk anti-israelisk bias, gjort en mycket stor sak av det. Inte ens Francesca Albanese, som privat lobbar för och samarbetar med våldsbejakande propalestinska organisationer och som nu utreds för ekonomiska brott relaterade till pengar hon tagit emot från dessa aktörer, har kunnat lägga fram bevis för detta trots hennes påståenden om att det äger rum.
Detta är ett resultat av det som kallas ”concept creep”, något som framföra allt bibliotekarier borde vara vaksamma mot.
https://www.tabletmag.com/sections/news/articles/media-manufactured-genocide-gaza?fbclid=IwY2xjawK8ykZleHRuA2FlbQIxMQBicmlkETAxbWpVWldNcTgwRmV5TmVIAR4yO9tt9igB6crpVWTC5G3qQac6-IkRngJQjHwigVCMe0akaNLglvXEM7re4Q_aem_UCt7Xe1YiEoO2nW_B1thjA
Om man enbart tillämpar praktiken på vissa aktörer men inte på andra är det inte längre en princip utan endast ett verktyg för att främja sina egna åsikter. Om vi menar allvar med vikten av källkritik måste den tillämpas på ett konsekvent och stringent sätt, oavsett vad man själv tycker i sakfrågan.
Det finns fler internationella intressefrågor som DIK som fackförbund behöver engagera sig i i så fall. Gaza naturligtvis, det som sker där är inhumant. Men även bibliotekarier i USA som just nu har kollegor som deporteras eller som jobbar på bibliotek som utsätts för censur, hot och förföljelse. Eller bibliotekarier i Ukraina vars kollegor måste bekämpa både rysk propaganda och soldater. Över huvud taget bibliotekarier i länder där våra internationella kollegor utsätts för politiskt förtryck. Var ska vi börja någonstans? Och hur har vi resurser för detta?
Jag tycker det är lite märkligt att i en mening skriva ”nu kräver jag detsamma” för att ett par stycken senare proklamera att du lämnar facket. Det är väl svårt att kräva något av ett förbund du inte är medlem i.
Sen, även om jag själv håller med om att Israel omedelbart måste upphöra med sin krigsföring och folkmordspolitik i Gaza och att den svenska regeringen måste göra mer så tycker jag att det är bra att DIK har antagit en policy om stöduttalanden och att policyn säger att man ska vara restriktiv. Ett stöduttalande av DIK hade bara varit en tom symbolhandling. Det är bättre att DIK fokuserar på deras huvudsyfte; att värna medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden.
Jag håller helt med Soledad. Vi behöver visa ryggrad i denna fråga och även fler.