Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
När kriget kom till Solomiansky-distriktets bibliotek
10 jun 2025 • 4 min
Mycket där påminner om den ryska statsterrorn. Men på den fullskaliga invasionens 1197:e dag blev kriget mer påtagligt än någonsin på Solomiansky-distriktets bibliotek i västra Kyiv.
Under natten mellan 5 och 6 juni skadades biblioteket i Solomiansky-distriktet i Kyiv. Fyra personer i huvudstaden dödades i den ryska attacken och ett tjugotal skadades.
I början av april tillbringade jag drygt en vecka i Ukraina ihop med Lars llshammar och fotografen Åke Ericson. Det senaste numret av Biblioteksbladet – ”Numret om Ukraina” – är resultatet av vår resa, men det insamlade materialet räcker till mer än så, artiklar som den här och den här som publicerats som extramaterial här på webben.
En eftermiddag tillbringade vi på folkbiblioteket i Solomiansky-distriktet i västra Kyiv, inrymt i botten på ett flerbostadshus. Det var en vanlig onsdag strax före påsk och i ett rum satt en grupp barn och vuxna och målade påskägg, pysanka, en nästan tusenårig ukrainsk tradition som var förbjuden under Sovjettiden. Efterfrågan på sådana aktiviteter har ökat starkt efter den 24 februari 2022. Inte bara här, utan på folkbibliotek i hela Ukraina där konstterapi – dit pysanka väl får lov att räknas – har blivit en given del av utbudet.
– Det är ett sätt att hålla balansen, förklarade bibliotekarien Julija Holubenko.
Hennes kollega Tenditna Syla visade den stora salen med böcker där litteraturen om kriget upptar flera hyllmeter – antalet titlar utkomna sedan 2022 kan räknas i tusental.
En trappa upp tillverkas kamouflagenät, längs väggarna stod kartonger med sockor som stickats för att skickas de stridande trupperna och gul-blåa travar med ukrainska flaggor väntade på försäljning – intäkterna går till det som behövs mest: vapen och ammunition.
I en sal satt en grupp män och kvinnor slipade på sin ukrainska för att lämna sitt ryska modersmål, internflyktingar som tvingats lämna sina hemtrakter för att undgå rysk ockupation. Oleksander Moskshyn från ockuperade Donetsk – en bastant man med kraftiga nävar som tidigare varit helikopterpilot i flygvapnet – sa att han startat ett nytt liv i Kyiv.
Solomiansky-biblioteket har dröjt sig kvar i mina tankar. Poängen med folkbiblioteket som idé har sällan framträtt så tydligt som där.
Solomiansky-biblioteket har dröjt sig kvar i mina tankar. Poängen med folkbiblioteket som idé har sällan framträtt så tydligt som där. Lika starkt märktes tröttheten, sorgen och vreden som alla – personal och besökare – utstrålade. En av bibliotekarierna berättade om sina antidepressiva läkemedel och hur koncentrationsförmågan påverkas av att ständigt väckas om nätterna av larm om luftangrepp.
– Man glömmer de mest självklara saker, namn på människor, enkla ord – inte bara på engelska, utan till och med på ukrainska.
Om kriget hela tiden funnits som en dov påminnelse blev det i högsta grad en konkret realitet i slutet av förra veckan när den ryska statsterrorn nådde hela vägen fram till byggnaden där biblioteket ligger. Den delvis förstörda och sotiga fasaden syntes på bild i flera svenska tidningar. Nedanför, utanför bild, var bibliotekets fönster krossade, entrén förstörd och interiören täckt av splittrat glas.
Lokalerna var tömda på människor så ingen kom till skada just där, och efter uppröjning av bråte har verksamheten kommit igång, förklarade bibliotekschefen Ivanka Shcherbyna i ett meddelande dagen därpå. ”Det är fasansfullt att Ryssland angriper civila objekt, som bibliotek. Vi förstår att vi när som helst kan råka ut för total förstörelse.”
Då hade jag redan fått ett röstmeddelande från Sasha, eller Oleksandr Moskalyuk som han egentligen heter. Han är biträdande professor i juridik på universitetet i Kyiv, med konstitutionsrätt som specialitet, och var under dagarna i landet en förnämlig tolk, guide, chaufför – helt avgörande för att Biblioteksbladets nummer om Ukraina kunde förverkligas.
”Jag är skadad”, sa han men lät ändå förvånansvärt munter.
Chock? funderade jag oroligt.
Det visade sig att han faktiskt bor i samma hus som biblioteket, en omständighet vi inte kommit underfund med tidigare, och att han väckts mitt i natten av att skrot från en nedskjuten robot träffade hans balkong där han förvarar sin racercykel. Fönstren till lägenheten blåstes in, Sasha kom som tur undan med några sår.
Just detaljen med cykeln – sadeln stack upp ovanför nedfallet bråte på bilden han skickade – var märkligt svår att släppa. Idrotten, att hålla kroppen i rörelse, är något Sasha talar om som en sorts motståndshandling.
”Jag är okej”, sa han, ”men jag hatar de ryska jävlarna mer och mer.”
Attacken mellan 5 och 6 juni beskrevs efteråt som den värsta sedan den fullskaliga invasionen inleddes. Trots att det bara har gått några dagar har samma formulering använts flera gånger sedan dess, senast i dag om luftangreppen natten mellan måndag och tisdag. Det kommer nya röstmeddelanden från Sasha:
”Den här natten var nog den hemskaste under hela den fullskaliga invasionen.”
Han tillägger att dånet från explosionerna hördes extra kraftigt hemma hos honom.
”Jag har ju varken fönster eller dörrar längre.”
Skratt.
Och sedan allvarligt:
”Vi behöver vapen, mycket vapen, för att försvara våra städer och medborgare.”
0 kommentarer