De sätter ord på kriget

Bokutgivningen i Ukraina domineras av den fullskaliga invasionen. Biblioteksbladet har pratat med en barnboksförfattare som skriver för barn om kriget, och med två poeter som har egen erfarenhet av att strida vid fronten.

I februari 2022 var Artur Dron 21 år och hade börjat jobba på ett bokförlag i Lviv i västra Ukraina. När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion tog han värvning och blev skyttesoldat vid fronten.

– Jag bestämde mig första dagen och lämnade mitt drömjobb. Det fanns behov av så många människor som möjligt, vår president sa att alla som hade två armar och två ben och kunde hålla i ett gevär, borde ansluta sig till militären.

Redan som 19-åring hade han debuterat som poet med diktsamlingen Hurtozjytok №6, uppkallad efter Studenthem Nr 6 där han bodde medan han studerade journalistik i hemstaden. Som mycket annat i Ukraina är universitetet uppkallat efter en författare, Ivan Franko, som även gett namnet till den region vid Ukrainas gräns mot Rumänien där Artur Dron växte upp.

Vi träffas på ett kafé vid Rynok-torget i Lviv. Han pekar på en spårvagn som rullar förbi utanför och säger att den går hela vägen upp till just studenthem nr 6.

Han är tillbaka i staden sedan i höstas och genomgår rehabilitering efter att ha skadats av en mina som detonerade intill hans grupp.

– Vi var fem stycken och ingen klarade sig utan skador. Två av mina kamrater dödades och vi andra tre sårades svårt.

De första månaderna efter den fullskaliga invasionen tjänstgjorde han vid fronten nära Donbas i södra Ukraina och upphörde helt att skriva och läsa.

– Barn dog, kvinnor blev våldtagna, allt var fruktansvärt och fick mig att betrakta skrivandet som något helt meningslöst, något som inte dög till att skydda en enda människa.

Det tog ett halvår innan han hittade tillbaka till skrivandet, som blev en terapeutisk sysselsättning under ledigheter.

– Det finns en romantisk bild av soldater som kurar över en anteckningsbok i kulregnet, men det är förstås inte så det går till. Vi hade ledigheter på tre dagar när vi återvände till en by nära frontlinjen. Vi ringde hem, tittade på Tiktok, såg film och Youtube-klipp. Den mentala pressen var förstås hög och alla hade sina egna sätt att hantera den, och mitt sätt blev att skriva.

Det var ingen särskild händelse som fick honom att ändra sig, men han minns en filmsekvens som han såg några månader in i kriget: ukrainska soldater som återtagit staden Balaklija i Charkiv-regionen rev ner propagandistiska slagord som de ryska trupperna klistrat upp. Bakom satt en bild på den ukrainska nationalskalden Taras Shevchenko, och en strof av honom som Artur Dron översätter till ”Om du kämpar så vinner du”.

– Ögonblicket berörde mig, det var som att ryssarna försökt tysta honom, som de gjorde för 200 år sedan.

Det som hände Shevchenko är välkänt för varje ukrainare; sju år efter att 1840 ha skrivit sin första bok blev han arresterad och skickad till Sibirien. Den ryske tsaren Nikolaj I gjorde ett personligt tillägg till hans dom, där Shevchenko utöver landsförvisningen förbjöds skriva och måla.

Samma dag vid fronten, lade Artur Dron märke till ett klistermärke på bilen som hans befälhavare färdades i, där Shevchenko åter syntes, men den här gången i Che Guevara-lik skepnad.

– Jag tänkte: du är med hos hela tiden, vart vi än tar vägen.

En tredje upplevelse som förde honom tillbaka till författandet var när en hustru till en stupad stridskamrat fann tröst i att skriva.

– Det var sådant som gjorde att jag ändrade mig, säger han.

I slutet av 2023, fyra år efter debuten, kom Artur Drons nästa bok, som också gavs ut på svenska med titeln Vi var här.

– Det är som att den är skriven på ett annat språk. Starkare, mognare, mer realistiskt – och mycket mer skrämmande.

Artur Dron är en av många författare som skriver om kriget utifrån egen erfarenhet. Han värjer sig dock mot att han skulle vara något slags ”krigspoet”. Det han skriver handlar inte om krig, säger han med eftertryck, utan om människorna i det.

– Jag försöker skriva om hur människor förmår fortsätta vara mänskliga inombords, trots att de befinner sig i den här situationen och hatar sin fiende.

Hans efternamn, förresten: Artur Dron skrattar och säger att många tror att det är taget och anspelar på drone, drönare.

– Men det är faktiskt mitt riktiga namn.

I det militära är hans anropsnamn ”David”.

***

29-åriga Yaryna Chornohuz – anropsnamn ”Yara” – har tjänstgjort inom den ukrainska armén sedan 2019, först som frivillig sjukvårdare och senare som stridande soldat. 2020 kom hennes debutbok, en samling dikter som hämtat näring ur hennes erfarenheter vid fronten, och förra året belönades hon med Ukrainas mest ansedda litterära utmärkelse, som naturligtvis heter Taras Shevchenko-priset.

– Kriget påverkar alla poeter i Ukraina, det blir mer av vittnespoesi och stilen blir direkt och rapporterande, säger hon på telefon från Kyiv där hon är på permission för att fira sin dotters elvaårsdag.

Medan Biblioteksbladet är i Ukraina tjänstgör hon med sitt förband vid fronten i Cherson-regionen, och något möte är inte att tänka på. ”Journalister tillåts inte följa min grupp”, förklarar hon i ett mejl.

Poesin fungerar som en brygga mellan ukrainare som hon själv, som deltar i striderna vid fronten, och andra som lever i relativ trygghet i andra delar av landet.

– Det handlar om att dela med sig av erfarenheter och att fylla igen klyftan mellan militära och civila ukrainare. För ryssarna, våra fiender, de använder sig annars av denna klyfta, deras propaganda om Ukraina utgår från den när den när de sprider föreställningen om att vi är trötta och egentligen vill upphöra med striderna. De påstår det för att skada vår moral. Så poesin är en motsats till propagandan, och även om vi har olika erfarenheter upplever vi samma grymma övergrepp. Så det är en viktig uppgift för litteraturen att förena ukrainare, säger Yaryna Chornohuz.

Hon tillägger att själva skrivandet också är en absolut nödvändighet för henne och andra författare på grund av tiden som Ukraina befinner sig i.

– Vi vet inte när det här kommer att vara över, och om vi fortfarande kommer att vara vid liv då. Därför väntar vi inte med att skriva, utan det vi kan skriva, det skriver vi nu, medan vi ännu lever.

***

Kateryna Yegorushkina har skrivit närmare 20 barnböcker och var just på väg att avsluta ännu en bok, om olika djur och hur de kunde leva tillsammans, när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion i februari 2022. Hon lämnade Kyiv med sin man och sina barn och slog sig – liksom många andra av Ukrainas internflyktingar – ner i västra Ukraina.

Att bryta upp och leva i den nya, hotfulla och stundtals farliga verklighet där skolundervisningen på plats var inställd, resulterade däremot i en annan bok som 2023 gavs ut här i Sverige med titeln Mitt påtvingade skollov. Förra året belönades hon med utmärkelsen Silverstjärnan som delas ut av den svenska grenen av barnlitteratur-organisationen Ibby efter samma kriterier som Peter Pan-priset.

Hon säger att hon därefter haft svårt att skriva för barn. I stället har hon ägnat mycket tid åt att resa runt i Ukraina och intervjua människor om deras upplevelser av det ryska anfallskriget, något som utmynnar i en bok senare i år.

– Det har inte varit lätt att arbete med ett material där mycket handlar om tortyr, fångenskap och så vidare. Det gjorde mig nedstämd, säger hon.

Trots det har det faktiskt blivit ännu en bok för barn. Det hänger ihop med att hon bjöds in till ett skrivarresidens på Cypern där hon fick tillbaka det lugn som behövdes. Arbetet hon påbörjade då resulterade i en bok om en tiger som nyligen publicerades i Ukraina – för barn, men också indirekt om kriget.

– Den handlar om oro. När vi flyttat från Kyiv var min son rädd, han kunde inte gå in i badrummet eller på toaletten för att han sa att det satt en tiger där. Det hade att göra med hans oro och stress, så jag skrev den här historien.

Intervjun med Kateryna Yegorushkina görs under en resa i Tjernihiv-regionen nordost om Kyiv i ukrainska PEN:s regi. Hon och två andra författare läser ur sina böcker – och hon håller även workshops med barn. Tidigare har hon gjort flera liknande resor, med PEN och på egen hand, och hon kopplar det till en känsla av ansvar.

– Jag har ansvar som mamma, som människa, som författare som skriver för barn och arbetar med konstterapi, för att försöka hjälpa dem att ha en normal barndom trots kriget.

Precis som Yaryna Chornohuz talar hon om hur kriget framkallar en tvingande känsla av att inte tillåta sig att bromsa in, utan att hon i stället har ökat tempot – bara i år publicerar hon tre böcker.

– Vi lever snabbt nu, vi vet inte vad som ska hända så vi har inte tid att prokrastinera.