Folkbibliotekens kris börjar redan i skolan

Om samhället menar allvar med att barn ska läsa, tänka kritiskt och delta i demokratin, då räcker det inte med tillfälliga satsningar på skolbibliotek. Samhället måste också finansiera de bibliotek som gör läsning och kunskap möjliga genom ett helt liv.

Efter femton år av urholkade skolbibliotek vill hela Sverige äntligen satsa på läsning igen. Men ett samhälle som vill skapa läsare måste också skapa biblioteksanvändare. Därför framstår det som motsägelsefullt att Sverige nu satsar på skolbibliotek samtidigt som folkbiblioteken får allt mindre resurser.

Alla lovar satsningar på läsning och oroar sig över att biblioteken används allt mindre — av unga såväl som vuxna. Men vi behöver också vara ärliga med oss själva: Sverige har sedan 2010 accepterat att barn gått igenom skolan utan fungerande skolbibliotek. Och ändå verkar vi förvånade över att så många inte längre hittar till folkbiblioteken.

Ingen föds till biblioteksanvändare. Staten har satsat på läsning som individuell prestation, samtidigt som bibliotekens institutioner och professioner alltmer tagits för givna.

När skolbibliotek skrevs in i skollagen 2010 borde det ha blivit ett avgörande steg för barns rätt till kunskap och läsning. Men formuleringen om att elever skulle ha ”tillgång till bibliotek” var så vag att både kommuner och friskolor i praktiken kunde kalla nästan vad som helst för skolbibliotek — ända fram till förra året, då den nya lagen om skolbibliotek infördes.

En bokhylla i korridoren. Ett obemannat rum. Några sporadiska öppettider. Den suraste läraren på skolan instängd bland dammiga pocketböcker. Et voilà — skolbibliotek. Resultatet blev att en hel generation elever gick igenom skolan utan att få någon egentlig erfarenhet av bibliotek, och därmed heller ingen självklar relation till dem.

Och det är viktigt att förstå att skolbibliotek inte bara handlar om böcker. För många barn är skolbiblioteket den första plats där de lär sig orientera sig i ett offentligt kunskapsrum — söka information, hitta litteratur och förstå att bibliotek är till för dem. När den erfarenheten saknas påverkar det inte bara läsningen i skolan, utan också människors förhållande till bibliotek långt senare i livet.

Redan 2013 beskrev Svensk biblioteksförening skolbiblioteken som ”det mest reglerade och samtidigt det mest försummade”. Många inom bibliotekssektorn såg alltså tidigt vad som höll på att hända. Ändå behandlas skolbiblioteken fortfarande som ett sidospår — en intern skolfråga snarare än en central del av samhällets demokratiska infrastruktur. Kanske är det därför dagens situation egentligen inte borde förvåna någon.

I mitt eget arbete möter jag elever som känner sig osäkra i biblioteksmiljöer. Elever som inte vet hur man använder folkbiblioteket, vad man får göra där eller hur man ber om hjälp. Ibland söker de hjälp med Legimus eller annat som både skol- och folkbibliotek ansvarar för, men hänvisas ändå tillbaka till skolan. Särskilt elever från friskolor hamnar lätt mellan institutionerna.

Det säger något viktigt om hur Sverige länge har behandlat bibliotek: som separata verksamheter med olika uppdrag, snarare än som delar av samma kunskapsinfrastruktur.

Det är därför folkbibliotekens kris inte bör behandlas som en isolerad fråga, frikopplad från resten av utbildningssystemet. Samtidigt som regeringen nu satsar stort på skolbibliotek får folkbiblioteken allt mindre resurser och allt större samhällsuppdrag.

Skolbibliotek och folkbibliotek är inte två separata verksamheter som konkurrerar om samma pengar. De är olika delar av samma demokratiska infrastruktur. Skolbibliotek skapar biblioteksanvändare. Folkbibliotek gör det möjligt att fortsätta vara en.

Och folkbiblioteken ska inte räddas av sentimentala skäl, utan därför att de är en nödvändig del av samhällets demokratiska infrastruktur.

Om satsningarna på skolbiblioteken ska lyckas måste det också finnas starka folkbibliotek som kan ta emot eleverna vidare genom livet. Annars har vi bara gjort halva arbetet.

För om samhället menar allvar med att barn ska läsa, tänka kritiskt och delta i demokratin, då räcker det inte med tillfälliga satsningar på skolbibliotek. Samhället måste också vara villigt att finansiera de bibliotek som gör läsning och kunskap möjliga genom ett helt liv.

Skolbibliotek skapar biblioteksanvändare – folkbibliotek gör det möjligt att fortsätta vara en.