Att gallra eller inte gallra, det är frågan

Varje bibliotek och varje boksamlare måste gallra. Men när det görs kan det väcka ont blod. Inte kan man göra sig av med böcker?

I Victoria Edmans arbete som bibliotekarie på Sveriges depåbibliotek och lånecentral i Umeå ingår att stötta biblioteken i hur de ska gallra på bästa sätt.

– Jag minns allra första gången jag skulle gallra själv, som vikarie på en barnavdelning. Jag fick en viss avdelning att titta över och jag kände mig helt ställd, säger hon.

Hon visste inte var hon skulle börja. Den känslan har hon haft med sig genom livet som bibliotekarie och hon känner igen den reaktionen hos många av sina kollegor. Det är komplext att gallra, slår hon fast. Man behöver några knep.

– Den första gången tyckte jag att alla böcker såg bra och intressanta ut. Jag kunde inte se vad jag skulle plocka ut, förklarar Victoria Edman.

Då fick hon hjälp och råd, tittade på antal utlån till exempel. Men hon konstaterar nu att hon inte hade den litteraturkännedom eller låntagarkännedom som man egentligen behöver. Hon lyfter vikten av att samarbeta men tänker också, när hon ser tillbaka på sina egna problem, att det var en annan tid.

– Det var lite mer: Här ska det bli lite plats i hyllan. Att det är ett kvalitetsarbete att jobba med gallring, det tänkte jag inte riktigt på då. Det är för att vi ska kunna göra det som är vårt uppdrag, som det är viktigt att se till att rätt saker finns på hyllorna, säger Victoria Edman och hänvisar till både bibliotekslagen och biblioteksplaner.

Hon menar att besökarna har ett stort förtroende för biblioteken och att det gäller att vårda och värna det med uppdaterat material. Hon poängterar att bredden på utbudet är viktig, att det inte är allt som hon själv tycker är bra, men att det handlar om att vara professionell.

Sveriges depåbibliotek och lånecentral har med jämna mellanrum arrangerat webbinarium om gallring. De har haft mer än tvåhundra anmälda varje gång, trots att de flera gånger har tänkt att nu har väl alla intresserade redan deltagit.

– Intresset är stort och så klart tillkommer det nya medarbetare längs vägen. Men jag tror också att det var ett antal år när det var så mycket annat som var i fokus på biblioteken även när det gällde fortbildning. Då kom beståndsarbetet lite i skymundan. Det är mycket vi ska göra på biblioteken så nog kan det vara svårt att hinna med, poängterar Victoria Edman.

Det är just det som är en av nycklarna, enligt henne, att gallra lite grann hela tiden. Då blir det inte lika betungande. Hennes bild är att bibliotekarier runt om i landet är duktiga på att jobba med beståndet men att det nog inte är den mest prioriterade frågan. Men suget efter kunskap är stort. Mycket av det som tas upp på webbinarierna är sådant som de flesta kan, understryker hon. Det kursen ger allra mest är det övergripande, vikten av kontinuitet och att det inte är bara en persons uppgift att gallra.

– Även de som kunde det mesta redan innan får förhoppningsvis en skjuts och inspiration i det de redan gör. Ibland är det jättesvårt att gallra och man måste ställa olika värden mot varandra. Om man kan förenkla vissa delar av gallringen och få den att bli lite mer rationell kanske man kan ge de svårare ämnena mer tid och diskutera och jobba tillsammans på biblioteken, funderar Victoria Edman.

Hon understryker det nödvändiga i att så att säga veta varför man har det man har på hyllorna. Inte minst hjälper det när det då och då stormar kring utsortering av böcker. Hon menar att bibliotekspersonal behöver bli bättre på att förklara hur man jobbar med samlingarna och varför det är ofrånkomligt att då och då göra sig av med böcker.

– Jag brukar också tipsa om att försöka gallra hela tiden för ställer man en container utanför biblioteket så kommer det ju genast en fotograf och vill göra något roligt av det där, säger Victoria Edman.

Ett av tipsen som hon brukar dela med sig av är att gå igenom beståndet och sedan ta fram gallringsriktlinjer utifrån det egna bibliotekets förutsättningar. Då har man ett dokument att luta sig emot i det dagliga arbetet och om det kommer frågor från allmänheten. Hon tror att folk skulle förstå varför det görs om man var lite mer tydlig och pedagogisk. Victoria Edman är medveten om att bibliotekarier kan känna sig påhoppade när gallringsdrevet går och poängterar att det är viktigt att vara redo för att det kommer synpunkter.

– Vi vill möta de önskemål och behov som finns. Då kan det komma inköpsförslag på böcker som kanske innehåller åsikter som vi inte är vana att hantera. Det kan vara utmanande att hålla sig opartisk, menar Victoria Edman.

Med en bra medieplan och just egna gallringsriktlinjer står biblioteket bättre rustat för kritik och ifrågasättande, tycker hon. Hennes bild är att kåren är tämligen överens om att det är viktigt att gallra men hon minns hur hon själv först gallrade bort någon viss bok för att sedan upptäcka att en kollega tassade tillbaka med just den boken till hyllan. Det gäller att hitta en väg som alla kan enas om: Så här gör vi här. De personliga åsikterna får lämnas därhän.

I Lycksele jobbar Iréne Norberg sedan 2008. Victoria Edman tipsade Biblioteksbladet om henne för att hon är duktig på att berätta på hur de arbetar med gallring.

– Gallring är ett verktyg för att hålla ett aktuellt och attraktivt bestånd, ett viktigt läsfrämjande verktyg så att våra besökare ska hitta litteratur. Det som är jobbigt är ju att man vill behålla alla böcker, säger Iréne Norberg.

Hon konstaterar att det är svårt att gallra, att välja bort böcker och att det finns en läsare till nästan varje bok. Men det finns inte utrymme, några böcker måste ge plats för andra.

– Man blir tuffare med åren. När jag var helt ny var det förfärligt att se böcker plockas ut. Kärleken till böcker är förstås en av de saker som lockar i det här yrket. Men nu förstår jag att det är en del av kedjan helt enkelt. Jag förstår syftet med att den här boken måste lämna plats, förklarar Iréne Norberg.

Om och när någon protesterar har hon två argument redo. Det ena är att ett folkbibliotek inte har något bevarandeansvar. Det andra är att de kollar i stort sett allt de gallrar bort med Sveriges depåbibliotek och lånecentral. Har de inte boken skickas den dit, där de tar emot utgallrade böcker från bibliotek i hela landet.

– Det innebär att den låntagare som vill ha boken kan ha den här hos oss inom ett par dagar. Vi skickar inte bort den så att den inte går att få tag på. Den finns bara inte just i våra lokaler, säger Iréne Norberg som konstaterar att det nästan aldrig hänt att någon har blivit arg för att just hens bok är borta.

Visst har hon fått höra att de borde spara allt, men var ska de ha alla böcker? Det är kontringsfrågan som kommer direkt, kompletterad med en kommentar om hur många böcker som kommer in till biblioteket varje vecka.

Iréne Norberg menar att diskussionen om gallring av böcker väcktes till liv i kåren när just Sveriges depåbibliotek och lånecentral började prata om den så kallade Crew-modellen. Hon lägger sedan in en brasklapp om att de hör till närområdet och att de fick snabbt information om den gallringsmetoden.

– Men det kan vara så att det är en nerprioriterad fråga överlag. Man jobbar med inköp och då blir gallring ett nödvändigt ont som är längre ner på listan. Men det är inte ointresse det beror på, det är tidsbrist. Till slut resulterar det i att man har överfulla hyllor och måste ta tag i problemet, understryker Iréne Norberg.

Hon poängterar att Crew har varit ett fantastiskt verktyg för att få igång ”rullningen” på gallringen, så att de inte ska hamna där de gjorde tidigare.

– Det kom i en tid när vi hade bytt ut en stor del av personalen och ansvarsfördelningen kring medieinköp och gallring i princip låg på ett par personer, en bibliotekarie och en assistent. När det blev pensionsavgångar så hade vi inte den rutinen och till slut lade vi böcker ovanpå hyllor, säger Iréne Norberg.

Sedan de började jobba enligt Crew-metoden har de kunnat dela på gallringen på många fler personer. De kan hjälpas åt oavsett om de har ansvar för en viss avdelning eller inte. 2025 hann personalen på Lycksele bibliotek inte med att fokusera på gallring men med hjälp av tydlig struktur och rutiner har de lätt kunnat ta vid där de slutade. Men lätt att gallra är det fortfarande inte, det erkänner Iréne Norberg. Hon säger det som att hon, även nu, velar över många böcker, men att det viktigaste är att ha en god överblick över beståndet. Att hon har gallrat så mycket att vissa böcker är enkla att bedöma, det ger också en viss trygghet.

– Syftet är att ha ett bra bestånd. Det som är fascinerande är att när man har gallrat så upplever låntagarna ofta att vi har mycket mer nytt i hyllorna. Det är ju för att de ser. Dels är det för att det gamla har försvunnit, det ser inte lika föråldrat ut och dels är det att det finns i plats i hyllorna, att man ser det som är fräscht, menar Iréne Norberg.

Hon tänker på hur hon själv var i början av sin bibliotekskarriär och har stor förståelse för åsikten att man inte kastar en bok.

– Känner man då att just min representation i biblioteket har försvunnit, i form av en titel, det är klart att det är känslosamt. Men vi har ett syfte med gallringen, det är inte för att eliminera åsikter ur biblioteket utan det är för att hålla beståndet mer tillgängligt, säger Iréne Norberg som inte känner till någon i bibliotekssfären som är emot gallring.

Hon har svårt att se den yrkesperson som kan ”förankra det i sin verklighet”.

Vi beger oss söderut och hamnar på Linköpings stadsbibliotek där det gjordes ett stort förändringsarbete under 2023. Närmare en tredjedel av beståndet gallrades ut. Marie Sääf är bibliotekschef och när hon blickar tillbaka på den tiden konstaterar hon att hon upplevde ett stort motstånd, inte bara från högljudda besökare utan också från delar av personalen. Hon säger till och med att motståndet var som störst internt.

– Det handlade om att få alla att förstå att det var något som vi behövde göra och att det är något man bör göra hela tiden, säger Marie Sääf.

På närbiblioteken i kommunen såg det annorlunda ut, där hade det gallrats mer längs vägen. Gallringen på huvudbiblioteket gjordes bland annat för att man hade väldigt mycket böcker, och som Marie Sääf uttrycker det, behövde få ett relevant bokutbud. Men gallringen gjordes också för att få rum för mer sittyta och fler mötesplatser.

Som hon minns det var det bara ungefär femton personer som undrade vad som hände och som var upprörda. Vissa undrade om alla böcker skulle försvinna. Det spelade in och förstärkte känslostormen, tror hon, att Linköping är en gammal lärosätesstad, en stiftsstad, en stad med traditioner. Inte kan man slänga böcker i en sådan stad?

– Men vi jobbade på, pratade mycket om hur vi tänkte. Vi visade vad vi hade i vårt magasin. Men i vissas öron lät det som om vi skulle ta bort hela magasinet. Det gjorde vi också på sätt och vis, vi har inget magasin nu. Fast det var inte så att vi slängde alla böcker som stod i magasinet, säger Marie Sääf.

De gjorde en bedömning och de böcker som skulle vara kvar placerades med det vanliga beståndet. Hon konstaterar också att politiker och förvaltningschefen var införstådda med vad som gjordes så när de argaste gallringsmotståndarna hörde av sig till dem, kunde även de bemöta kritiken. Marie Sääf förklarar att många böcker hade stått i hyllorna eller i magasinet utan att lånas ut på länge. Hon tror att mycket av ilskan kommer ur en känsla av att allt ska vara som det alltid har varit och att ett bibliotek ska vara som förr, ett ställe med en obegränsad mängd böcker.

– Om man tänker efter går det inte att ha kvar alla böcker. Vi köper in en hel del nytt, det ska ju också få plats, förklarar Marie Sääf, precis som hennes kollegor i Umeå och Lycksele varit inne på.

Tidigare hade personalen egna ansvarsområden, egna hjärteområden och det arbetssättet bidrog möjligen till att vissa till slut kände sig anklagade när det skulle gallras.

– Sedan menade somliga också att det blev en stor arbetsbörda. Det ska ju göras rent fysiskt. Den argumentationen är helt naturlig. För det blev mycket jobb och det är en svår uppgift, säger Marie Sääf.

Som hon beskriver det var den första delen av gallringen, kanske 25 procent av beståndet, ganska enkel att göra. Sedan blev det svårare att välja men hon understryker att hon hela tiden litade på sina bibliotekarier.

– Numera har vi ett team på huvudbiblioteket som har medieansvar. De köper in allting och gallrar. Det är ingenting man gör vid sidan om. Jag tror att de flesta här har ändrat sig. De insåg att det inte är rimligt. Men visst finns det fortfarande personal som tycker att det är förskräckligt. Jag ångrar i alla fall ingenting. I början såg det lite tomt ut i hyllorna men det var en kort period och vi upplevde egentligen aldrig att någon efterfrågade medier som vi inte hade, poängterar Marie Sääf.

Biblioteksbladet vill gärna ha just din åsikt om gallring. Hör av dig till oss! redaktion@biblioteksbladet.se