Subtil underbemanning hotar tryggheten

För många symboliserar bibliotek det goda samhället. Men för att det ska fortsätta vara så måste all bibliotekspersonal arbeta under rimliga villkor, skriver Leodan Rodriguez.

Ellika Lagerlöf tecknar i DN 1 juni upp en dyster bild av biblioteket som arbetsplats, sedd genom en timvikaries ögon: “Varje arbetsdag börjar lika ovisst som den slutar. Jobba eller inte jobba? På Tensta bibliotek eller på Tranströmerbibblan?” Hon beskriver en tillvaro av att hålla ständig koll på mobiltelefonen för att inte missa chansen att jobba nästa arbetspass.

Det är en dyster bild, för att vi känner igen den genom de historier från arbetsmarknadens periferi, som vi vid det här laget har vant oss vid. Otrygga arbetsförhållanden, hopp mellan timvikariat, jäktande till och från arbetsplatser för att få möjlighet att jobba hör numera till vardagen för många. Från 90-talets legalisering av bemanningsföretag till gig-arbetande matbud har utvecklingen gått snabbt och den har befästs via begrepp som tidsbegränsad anställning – ett gummibegrepp som fackförbunden tyvärr har godkänt och satt sin stämpel på. Så föddes vår tids svenska daglönare.

Det skulle inte vara ärligt att måla upp situationen med otrygga anställningar som något nytt. Arbetsgivare som Stockholms stadsbibliotek, varifrån Lagerlöf hämtar sina exempel, har länge använt sig av bemanningsföretag för att lösa de situationer som andra organisationer hanterar internt. Idag sker det via Miljonbemanning, ett företag som redan har gjort sig illa känt (Magasin K 23 april) för den låga timlön som erbjuds vikarierna: 137 kronor. Att lönen är låg ska väl i sammanhang av bemanningsföretag inte ses som en bugg, utan som en inbyggd funktion. Lönedumpning är ju hela poängen med systemet.

Bemanningsbranschens klicka-för-att-få-jobba-hets har dock ännu inte fått ett brett genomslag i biblioteksbranschen. Ändå utgör fenomenet – om man får benämna Stockholms stadsbiblioteks personalpolitik som sådant – ett uttryck för något större. Något som påverkar fler än bara de människor som ständigt måste vaka vid telefonen för att få ihop arbetstimmar.

I grunden är själva behovet av tillfällig, inhyrd bemanning ett problem skapat av underbemanning. Inom vården är detta välkänt: spara in på verksamheten genom att anställa färre än vad som behövs för att täcka det totala behovet, erbjud dåliga villkor och bränn ut personalen – hyr sedan in extra bemanning utifrån när det krisar eller när någon upptäcker att det trots allt behövs narkos på ett sjukhus. Det är helt enkelt ett uttryck för nedskärningar, och inte nödvändigtvis särskilt smarta nedskärningar.

På biblioteken är underbemanningen mer subtil men ändå närvarande. Vi ser på många håll åtstramade budgetar, vakanta tjänster i väntan på bättre tider och alltmer pressad personal. På sina håll, som i Malmö, finns det uttalade ambitioner att bygga fler bibliotek utan att anställa fler bibliotekarier. På andra håll läggs biblioteksfilialer i stället ned. I somliga fall beror åtstramningarna på strulig samhällsekonomi, i andra fall är de ett utfall av en uttalad politisk vilja att sänka skatter och krympa offentlig sektor. Och när det saknas fasta tjänster som kan täcka luckor i schemaläggningen framstår bemanningskarusellen plötsligt som ekonomiskt rationell.

Det vi ser när en av Sveriges största biblioteksorganisationer vänder sig till osäkert och underbetalt arbete för att lösa sin schemaläggning är utfallet av en malande utveckling av new public management, ideologiskt motiverat konkurrenstänk, effektivisering och marknadisering.

Men är det åtminstone organisatoriskt, socialt eller politiskt rationellt? Mycket tyder på motsatsen. När bibliotekspersonalen i allt större grad består av runtspringande och tillfällig hyrpersonal riskerar tryggheten på biblioteken att eroderas. Det tidigare så omdebatterade stöket på biblioteken blir under dessa omständigheter mer svårhanterat. Trygghet bygger nämligen på relationsbyggande och att skapa förtroende mellan allmänhet och personal, ett långsiktigt arbete som i onödan försvåras av otrygga anställningsformer.

Många av oss ser nog biblioteken som sinnebilden av det goda samhället: en plats där alla får plats, inte minst – eller framför allt – den av Löfgren beskrivna man som utan vare sig adress eller kontaktuppgifter kan skaffa sig ett lånekort. Men ska vi kunna representera det goda samhället måste vi också se till så att alla våra kollegor arbetar under trygga villkor och till rimlig lön.

Leodan Rodríguez
Bibliotekarie och styrelseledamot i Bibliotek i Samhälle