Är biblioteken inkluderande på riktigt?

Okunskapen om rasism, hbtqi-fientlighet och hot på bibliotek är stor, anser motionärerna bakom fyra förslag som nyligen behandlades på Svensk biblioteksförenings årsmöte. Mer måste göras, anser de.

Biblioteken ska vara öppna för alla, de ska vara hela Sveriges vardagsrum, men ser det ut så i verkligheten? Det tycker inte Åsa-Maria Berg Levinsson, Barakat Aldammad, Eeva Östberg och Christer Edeholt som alla var med och skrev motioner till Svenska biblioteksförenings årsmöte som ägde rum nyligen.

I januari i år skickade Svensk biblioteksförening ut en inbjudan till medlemmarna. Det handlade om att delta i arbetet med att forma föreningens kommande bibliotekspolitiska program och motionsförfattarna anser att det krävs en kraftsamling inom sektorn. I föreningens inbjudan låg fokus bland annat på tre områden, bibliotekets roll i samhället och dess demokratiska uppdrag, beredskap och AI. Det är frågor som, enligt motionsskrivarna, kan kopplas direkt till rasism, hbtqi-fientlighet, hat och hot.

– Vi är ganska många i biblioteks-Sverige som har funderat kring de här frågorna och vi kunde se att vi har olika ingångar, men samma problematik runt om i landet, säger Åsa-Maria Berg Levinsson, bibliotekskonsulent, Västra Götalandsregionen.

Hon poängterar att om man tillhör den privilegierade majoriteten och inte är berörd, som en del av hbtqi-kollektivet eller som rasifierad, då är risken större att man inte ser det hon kallar för mikroaggressioner. Det gör i förlängningen att den som utsätts för diskriminering riskerar att bli ifrågasatt.

Barakat Aldammad, enhetschef på Örebro bibliotek, själv rasifierad, är trött på vara den som alltid tar upp de här frågorna.

– Det finns handlingsplaner på många bibliotek, men hur pratar man egentligen om de här frågorna? Är det en inkluderande arbetsplats på riktigt?

Efterlyser solidaritet i branschen

Han och kollegorna menar att det behövs en solidaritet inom branschen som gör att det inte är de diskriminerade som måste driva frågan.

– Jag tycker att det finns ett stort utvecklingshinder i biblioteksvärlden. Det finns en ganska stor självgodhet, att man som bibliotekarie tror att man är garanterat antirasistisk och anti-hbtqi-fobisk. Men vi måste sticka hål på självgodheten och se hur det egentligen är. De strukturer som finns i samhället, finns naturligtvis på biblioteken också, säger Christer Edeholt, biblioteksutvecklare, Biblioteksutveckling Västerbotten.

Det finns en ganska stor självgodhet, att man som bibliotekarie tror att man är garanterat antirasistisk och anti-hbtqi-fobisk.

Christer Edeholt

Han, som har jobbat med hbtqi-diplomeringar, menar att många tror att de kan mycket, mer än de faktiskt kan. Åsa-Maria Berg Levinsson understryker att hon är övertygad om att bibliotekspersonal generellt vill väl.

– Det handlar inte om att man är ute efter att diskriminera någon. Men det räcker inte med att öppna dörren för att biblioteket ska vara öppet för alla, utan det finns grupper som kommer att behöva extra stöd för att rummet ska kännas tryggt för dem. Det här handlar om mänskliga rättigheter, poängterar Åsa-Maria Berg Levinsson.

Trött på aktiviststämpeln

Hon suckar över att personer i biblioteksvärlden som engagerar sig i de här frågorna, tenderar att få en aktiviststämpel på sig.

Motionerna gav bland annat flera förslag på hur sektorn och Svensk biblioteksförening kan arbeta med mångfaldsfrågor. Styrelsen konstaterade i sitt yttrande att föreningen kan och behöver göra mer. Styrelsen skrev också att de expertnätverk och medlemmar som vill ta fram en verktygslåda för antidiskriminering ska ta initiativ till ett sådant arbete, och uppmanade kansliet att stötta det arbetet på samma sätt som man tidigare har gjort kring beredskapsarbete och hbtqi-frågor.

– Jag tänker att det är väldigt positivt att man visar att det behövs att man gör någonting åt saken, tillsammans, säger Åsa-Maria Berg Levinsson.

Vi fick ett enormt stöd av de medlemmar som var närvarande.

Eeva Östberg

– Det var nästan mer än jag hade hoppats på. Vi fick ett enormt stöd av de medlemmar som var närvarande. I förslaget från styrelsen var det bara en att-sats som de ville godkänna. Vi fick ändå igenom åtta sådana till slut, och det var tack vare de medlemmar som var med på mötet. De ser samma problematik som vi ser och de vill också ha en vägledning från föreningen i det här, förklarar Eeva Östberg, bibliotekschef, Finlandsinstitutets bibliotek.

Åsa-Maria Berg Levinsson tycker att de hade en bra dialog med föreningens ordförande Helene Öberg och generalsekreterare Silvia Ernhagen före årsmötet, men att de ser på saken ur helt olika synvinklar.

– De menar att det kanske inte är så bra att gå in och peka i kommunalt självstyre. Men om man tar de här frågorna till en arbetsgivarnivå då kommer vi inte framåt. Biblioteksföreningen ska inte bli operativa ute i kommunerna men de måste visa något slags ledning, mål och riktning, säger Åsa-Maria Berg Levinsson.

Biblioteksföreningen ska inte bli operativa ute i kommunerna men de måste visa något slags ledning, mål och riktning.

Åsa-Maria Berg Levinsson

Hon menar nu att även expertnätverk som finns inom föreningen kommer ”behöva steppa upp” och Eeva Östberg flikar in att det krävs nya sätt att samarbeta kring att sprida kunskap om och synliggöra dessa frågor.

– Men vi kan inte med ena handen säga att vi önskar en större representation i branschen samtidigt som de som faktiskt är rasifierade, hbtqi-personer eller nationella minoriteter, i biblioteksbranschen, tycker att det är jobbigt och kanske funderar på att sluta. Man måste fixa branschen först så att den är attraktiv innan man börjar fundera på ökad representation, säger Åsa-Maria Berg Levinsson.