Replik: Vi måste vara tydliga när vi talar om rasism

7 dec 2023 • 3 min

Bibliotekarien Einar Ehn-Briem uppskattar att Surrah al-Himidy har modet att ifrågasätta bibliotekssektorns men stör sig ändå på hennes artikel. "För att vi ska kunna diskutera något som uppenbart engagerar så många måste vi veta exakt vad vi menar avviker och eventuellt väljs bort", skriver han i sin replik.

När Surrah al-Himidy i sin debattartikel pekar på den etniska homogeniteten hos landets bibliotekarier gör hon något viktigt och angeläget. Om det stämmer att bibliotekarieyrket är så pass “vitt” att det stänger dörrar för lämpade människor är det ett stort problem. Inte bara bortfallet av potentiell kompetens, men också för att homogena arbetsplatser saknar både dynamik och intellektuell rymd. Jag och andra har tidigare pekat på att bibliotekssektorn har en stark ideologisk lutning åt vänster, och att när man omges av folk som tycker likadant som en själv skapas oförmåga att se egna värderingar för just vad de är – egna. Jag uppskattar verkligen att al-Himidy har modet att som nyutexad bibliotekarie ifrågasätta bibliotekssektorns självbild.

Det jag märkt i kommentarerna till al-Himidys text och bland kollegor är att man reagerar på en upplevd personligt riktad anklagelse om rasism. Jag förstår inte varför det här kommunikativa glappet fortfarande existerar, efter hur många år av diskussioner? När man i dag pratar om strukturell rasism pekar man sällan ut individer med rasistiska motiv, men i stället handlar det om något betydligt mer diffust. Med konkreta konsekvenser för de drabbade. al-Himidy menar ju dessutom att detta är något som förenar oss människor, vi har alla fördomar som styr oss. Men i vilken utsträckning styr dessa förutfattade meningar rekryteringen på Sveriges bibliotek?

På min arbetsplats Stockholms stadsbibliotek, landets största kommunala folkbibliotek, är 24 procent av oss födda utomlands (de flesta utanför Europa), mot 28 procent av stadens invånare. 30 procent har utländsk bakgrund, mot 34 procent i hela staden. En liten men långt ifrån alarmerande underrepresentation alltså. Den överväldigande majoriteten anställda är antingen bibliotekarier eller biblioteksassistenter, och som på de flesta håll har dessa två befattningar likartade uppgifter. Så att merparten med utländsk bakgrund skulle rymmas bland it-värdar eller liknande är inte realistiskt.

…man reagerar på en upplevd personligt riktad anklagelse om rasism. Jag förstår inte varför det här kommunikativa glappet fortfarande existerar, efter hur många år av diskussioner?

Problemet är att de här siffrorna nog inte säger någonting om det al-Himidy tar upp, eftersom de inte handlar om hur folk ser ut. Och här kommer jag till något som stör mig i hennes resonemang: användningen av begreppen “vit” och “synliga minoriteter”. Redan 2007 kritiserade FN:s Kommitté för avskaffandet av etnisk diskriminering begreppet “visible minority” och menade att man genom att använda det klumpade ihop olika etniska grupper med vitt skilda erfarenheter och problem.

På samma sätt menar jag att även begreppet “vit” här är en alltför bred term, för nog kan man uppenbart avvika utseendemässigt från gruppen majoritetssvenskar men ändå vara vit?

Och när “vit” används kontrasterande mot “synlig minoritet” blir i alla fall jag osäker. En etniskt svensk muslim med tillhörande religiösa attribut är rimligtvis både vit och minoritet. Är en svart tjej med rakpermanentat hår mindre “synlig minoritet” än samma tjej med stort afro?

Är en kille med föräldrar från Somalia tydligare i sitt “minoritetsskap” om han har Adidasbrallor och becknarväska än om han bär chinos och button down-skjorta? Jag menar inte att raljera, men vi behöver vara tydliga. För att vi ska kunna diskutera något som uppenbart engagerar så många måste vi veta exakt vad vi menar avviker och eventuellt väljs bort i biblioteks-Gunillas vita hegemoni. I delar av den antirasistiska diskursen är “vit” inte bara en hudfärg, utan en attityd. Är det vad al-Himidy menar med “vitt yrke”?

Einar Ehn-Briem, bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek. Foto: privat.

Det vore trist om reaktionerna på hennes inlägg bara förstärkte somligas uppfattning att det inte går att prata rasism med vita. Det går absolut, men låt oss vara specifika. Och låt oss också prata om andra faktorer i valet av yrke. Har man sett sina invandrade föräldrar försöka etablera sig med oddsen emot sig kanske man av fler anledningar än idén om “ett vitt yrke” väljer bort att plugga i fem år för ett jobb med dålig status och ännu sämre lön.

Einar Ehn-Briem
Bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek

7 kommentarer

  1. SCB skriver

    Kvinnor i Sverige sympatiserar i större utsträckning med riksdagspartier till vänster på den politiska skalan. Män sympatiserar mer med partier åt höger och könsskillnaderna har ökat stort under de senaste 50 åren.

    Inom yrket är 80% kvinnor och 20% är män. En unik brist på jämställdhet som borde bidra till en förklaring av den unika vänstersvängen

  2. ”Det jag märkt i kommentarerna till al-Himidys text och bland kollegor är att man reagerar på en upplevd personligt riktad anklagelse om rasism. Jag förstår inte varför det här kommunikativa glappet fortfarande existerar, efter hur många år av diskussioner? När man i dag pratar om strukturell rasism pekar man sällan ut individer med rasistiska motiv, men i stället handlar det om något betydligt mer diffust.” – Nej, det finns som regel inget EXPLICIT skuldbeläggande i talet om ”strukturell rasism”, men att blunda för ett IMPLICIT sådant tycker jag är mer än lovligt naivt. Mycket kan anföras för att så är fallet, från olika uttalanden av teorins företrädare till det faktum att skuldbeläggande allmänt är en helt central del i den moderna woke/identitetspolitik-vänsterns modus operandi, men för att göra det enkelt för mig: Antas du kunna påverka strukturer stämplade som ”rasistiska” innebär det med nästan logisk nödvändighet att du är medskyldig till deras fortsatta existens, alltså till ”rasism”, så länge du inte aktivt motarbetar dem.

  3. Tack för en tänkvärd text. Jag håller inte med om allt, men det känns oerhört skönt att allt fler visar mod nog att ifrågasätta de snäva identitetspolitiska dogmer som fått regera alltför länge. Om det enda verktyget man har är en hammare kommer till slut alla problem att se ut som spik, som man säger. Det är ett sundhetstecken att takhöjden för debatt tycks ha höjts på sistone. Ju fler som inte låter sig skrämmas till tystnad av rädsla för att stämplas som diverse ”-ister” och ”-fober” desto bättre — för alla.
    En del av problemet nuddade du vid i texten, nämligen att vårt skrå sedan decennier präglats av en självklar och närmast total vänsterlutning. Åsiktskorridorer är aldrig nyttiga, men särskilt onyttiga och destruktiva är de hos en yrkesgrupp som vår där man slentrianmässigt betonar vikten av källkritik, mångfald och ifrågasättande av makten men brister i alla dessa saker när det gäller åsikter som avviker från intern och ofta outtalad konsensus.

  4. Jättebra text. Jag tror också att många med utländsk bakgrund väljer andra yrken. Vill också säga att rasism mot vita är inte heller ok..vi är inte ett problem som måste bort.

    Stina B, bibliotekarie

Senaste nytt

Nyheter

Nytt råd ska rädda kulturarvet

Kungliga biblioteket får tillsammans med en rad andra myndigheter i uppdrag att bilda ett råd för att skydda kulturarvet. ”I en orolig värld blir bibliotekens och arkivens betydelse ännu mer central.”

1 mar 2024 • < 1 min

Krönika

Ingen kan väl vara emot öppen vetenskap?

Demokrati, kunskap och att forsknings­resultat ska göra största möjliga nytta. Det borde räcka som drivkrafter för att göra vetenskapen öppen till 2030, skriver Svensk biblioteksförenings generalsekreterare Silvia Ernhagen.

1 mar 2024 • 2 min

Ledare

140 miljoner argument för öppen tillgång

De vetenskapliga förlagen tjänar obegripligt mycket pengar. Det drabbar alla, från allmänheten till forskare, när miljoner som kunde ha gått till forskning i stället blir vinst hos världens största kapitalförvaltare.

28 feb 2024 • 2 min

Internationellt

Möter attacker med öppna dörrar

Enda sättet att möta antidemokratiska attacker som har drabbat bibliotek i Berlin är att göra precis tvärtom: öppna dörrarna för samtal om demokrati. Det säger Boryano Rickum, bibliotekschef i Tempelhof-Schöneberg, ett av biblioteken som har råkat ut för högerextrema attacker där böcker förstörs.

22 feb 2024 • 2 min