Replik: Vi måste vara tydliga när vi talar om rasism

Bibliotekarien Einar Ehn-Briem uppskattar att Surrah al-Himidy har modet att ifrågasätta bibliotekssektorns men stör sig ändå på hennes artikel. "För att vi ska kunna diskutera något som uppenbart engagerar så många måste vi veta exakt vad vi menar avviker och eventuellt väljs bort", skriver han i sin replik.

När Surrah al-Himidy i sin debattartikel pekar på den etniska homogeniteten hos landets bibliotekarier gör hon något viktigt och angeläget. Om det stämmer att bibliotekarieyrket är så pass “vitt” att det stänger dörrar för lämpade människor är det ett stort problem. Inte bara bortfallet av potentiell kompetens, men också för att homogena arbetsplatser saknar både dynamik och intellektuell rymd. Jag och andra har tidigare pekat på att bibliotekssektorn har en stark ideologisk lutning åt vänster, och att när man omges av folk som tycker likadant som en själv skapas oförmåga att se egna värderingar för just vad de är – egna. Jag uppskattar verkligen att al-Himidy har modet att som nyutexad bibliotekarie ifrågasätta bibliotekssektorns självbild.

Det jag märkt i kommentarerna till al-Himidys text och bland kollegor är att man reagerar på en upplevd personligt riktad anklagelse om rasism. Jag förstår inte varför det här kommunikativa glappet fortfarande existerar, efter hur många år av diskussioner? När man i dag pratar om strukturell rasism pekar man sällan ut individer med rasistiska motiv, men i stället handlar det om något betydligt mer diffust. Med konkreta konsekvenser för de drabbade. al-Himidy menar ju dessutom att detta är något som förenar oss människor, vi har alla fördomar som styr oss. Men i vilken utsträckning styr dessa förutfattade meningar rekryteringen på Sveriges bibliotek?

På min arbetsplats Stockholms stadsbibliotek, landets största kommunala folkbibliotek, är 24 procent av oss födda utomlands (de flesta utanför Europa), mot 28 procent av stadens invånare. 30 procent har utländsk bakgrund, mot 34 procent i hela staden. En liten men långt ifrån alarmerande underrepresentation alltså. Den överväldigande majoriteten anställda är antingen bibliotekarier eller biblioteksassistenter, och som på de flesta håll har dessa två befattningar likartade uppgifter. Så att merparten med utländsk bakgrund skulle rymmas bland it-värdar eller liknande är inte realistiskt.

…man reagerar på en upplevd personligt riktad anklagelse om rasism. Jag förstår inte varför det här kommunikativa glappet fortfarande existerar, efter hur många år av diskussioner?

På samma sätt menar jag att även begreppet “vit” här är en alltför bred term, för nog kan man uppenbart avvika utseendemässigt från gruppen majoritetssvenskar men ändå vara vit?

Och när “vit” används kontrasterande mot “synlig minoritet” blir i alla fall jag osäker. En etniskt svensk muslim med tillhörande religiösa attribut är rimligtvis både vit och minoritet. Är en svart tjej med rakpermanentat hår mindre “synlig minoritet” än samma tjej med stort afro?

Är en kille med föräldrar från Somalia tydligare i sitt “minoritetsskap” om han har Adidasbrallor och becknarväska än om han bär chinos och button down-skjorta? Jag menar inte att raljera, men vi behöver vara tydliga. För att vi ska kunna diskutera något som uppenbart engagerar så många måste vi veta exakt vad vi menar avviker och eventuellt väljs bort i biblioteks-Gunillas vita hegemoni. I delar av den antirasistiska diskursen är “vit” inte bara en hudfärg, utan en attityd. Är det vad al-Himidy menar med “vitt yrke”?

Det vore trist om reaktionerna på hennes inlägg bara förstärkte somligas uppfattning att det inte går att prata rasism med vita. Det går absolut, men låt oss vara specifika. Och låt oss också prata om andra faktorer i valet av yrke. Har man sett sina invandrade föräldrar försöka etablera sig med oddsen emot sig kanske man av fler anledningar än idén om “ett vitt yrke” väljer bort att plugga i fem år för ett jobb med dålig status och ännu sämre lön.

Einar Ehn-Briem
Bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek