Forskning för miljarder – fem jättar dominerar

Tillväxt, behövande kunder, skyhöga vinster. De vetenskapliga tidskrifterna omsätter miljarder varje år och har blivit finansvärldens säkraste pengamaskiner – och en omfattande kostnadspost för biblioteken.

Publiceringen av vetenskapliga artiklar är en global industri som varje år omsätter närmare 210 miljarder kronor. I den internationella forskarvärlden talar man återkommande om vetenskapslitteraturens ”big five”, fem jättar som tillsammans kontrollerar över femtio procent av den globala marknaden. Företagen levererar rejäla vinster till de privata bolag som äger de tryckta tidskrifter och digitala plattformar som publicerar och distribuerar de färdiga artiklarna.

Lejonparten av bolagens intäkter utgörs av abonnemang eller licenser som universitet, forskningsinstitut och inte minst akademiska bibliotek betalar utifrån avtal som vanligtvis löper över flera år.
– Så länge som publicering i tidskrifter med högt anseende och bred räckvidd är ett krav för att forskare ska kunna nå positioner, få finansiering och erkännande från kollegor så kommer de stora kommersiella förlagen att behålla sitt grepp om det akademiska publiceringssystemet, säger Vincent Larivière, professor i informations­vetenskap vid universitetet i Montreal och medförfattare till en studie om marknaden för vetenskaplig publicering.
När vetenskapslitteraturen började digitaliseras för cirka 25 år sedan beskrevs det som en positiv kraft, som skulle demokratisera och utjämna skillnaderna mellan rika länder i väst och fattiga länder i söder. Och visst har forskningens tillgänglighet revolutionerats men det har skett till priset av kraftigt ökande kostnader för biblioteken och ett marknads­oligopol, enligt studien. De kommersiella bolagen har dels digitaliserat sitt innehåll, dels styrt om hela sin affärsmodell. Tidigare tog de betalt för prenumerationer, i dag tar de både betalt för åtkomst och redaktionell produktion samt distribution – det som i branschen kallas för APC (Article Processing Charges). I studien skriver Vincent Larivière och hans medförfattare Stefanie Haustein och Philippe Mongeon att digitalisering har påskyndat en våg av uppköp och sammanslagningar som resulterat i en dysfunktionell marknad där de fem jättarna Elsevier, Springer Nature, Taylor & Francis, Sage och Wiley bestämmer priserna utan insyn och dialog.

Bolagen visar höga vinster eftersom marknaden är ett oligopol där de stora aktörerna kan diktera villkoren.

Anna Lundén, chef för forsknings­samverkan på Kungliga biblioteket i Stockholm.

För tjugo år sedan var marknaden tämligen fragmenterad och kännetecknades av viss mångfald, men digitaliseringen i början av 2000-talet följdes av en våg av uppköp och sammanslagningar där större förlag köpte upp mindre konkurrenter medan jämnstora aktörer gick samman och bildade internationella koncerner.
Springer gick samman med Palgrave-­Macmillan, Elsevier köpte Harcourt och Wiley förvärvade Whurr. Dagens ”big five” är internationella koncerner med divisioner, dotterbolag och titlar över hela världen. De gemensamma nämnarna är affärs­modellen och den tekniska plattformen.
Branschens etta, både i fråga om storlek och lönsamhet, är brittisk-­nederländska Elsevier. Elsevier har gamla anor och grundades 1880 som ett bokförlag med täta band till medicinsk och naturvetenskaplig forskning. 1993 gick Elsevier samman med det brittiska magasinsförlaget Reed och 2015 döptes koncernen om till Relx Group. Erbjudandet till de företrädesvis akademiska kunderna breddades med digitala publikationer riktade till finanssektorn, juridikbranschen och it-industrin.

Priset på Relx aktier har alltså ökat och fortsätter öka. Och från en rent finansiell utgångspunkt är det inte svårt att förstå varför. Bolagets vinstmarginal håller nämligen världsklass. Av de 113 miljarder kronor som Relx hade i intäkter 2022 så räknades vinsten till 43 miljarder tack vare en vinstmarginal på hela 38 procent. Elseviers ägarbolag stoltserar därmed inte bara med branschens högsta omsättning och bredaste vinstmarginal – de spelar också i samma lönsamhetsliga som amerikanska vinstmaskiner som Microsoft (41,2 procent), Google (40,2 procent), och Apple (23,8 procent). På fem år har Relx delat ut 48 miljarder euro till sina aktieägare och bolagets svenske vd Erik Engström har under samma period plockat ut över en halv miljard kronor i lön och rörlig ersättning.

Till skillnad från svenska förlagshus som Bonnier, Norstedts och Schibsted saknar Relx en tydlig och närvarande storägare. Bolagets största aktieägare är i stället institutionella ägare som betraktar sina innehav som rena finansiella placeringar. Sedan ett par år toppas Relx aktieägarlista av Blackrock, världens största kapitalförvaltare, med totalt 9 400 miljarder kronor fördelade på 517 fonder. Blackrock har kommit att symbolisera det som kritikerna brukar kalla ”det ansiktslösa kapitalet” – stora institutionella förvaltare som väljer ut sina investeringar utifrån enbart finansiella parametrar eller index och av princip aldrig engagerar sig i styrelser eller valberedningar. Relx aktie­ägare befinner sig därmed på behörigt avstånd från de forskare och bibliotekarier som är Elseviers kunder.
Just Blackrock är ett namn som återkommer vid en närmare granskning av de akademiska förlagsjättarna. Den Wall Street-baserade kapitalförvaltaren återkommer nämligen som största aktie­ägare i tre av ”The Big Five”. Både Taylor & Francis ägarbolag Informa Group och Wiley är börsnoterade och har just Blackrock som största aktieägare. En kvalificerad gissning är att Blackrocks aktieanalytiker och fondförvaltare betraktar vetenskapslitteraturen som en digital tillväxtbransch i allmänhet och Relx, Taylor & Francis och Wiley som lönsamma marknadsledare i synnerhet. Möjligheterna till avkastning på investerat kapital är kassaskåpssäkra och risken för fallande lönsamhet att beteckna som mycket låg.

Den enda av de fem jättarna som verkar sticka ut i sin syn på avkastning på investerat kapital och långsiktigt ägande är det amerikanska vetenskapsförlaget Sage. Bolaget grundades 1965 i Kalifornien av makarna Sara Miller och George D. Mc­Cune och har sedan dess successivt utökat sitt utbud av såväl akademiska som populär­vetenskapliga titlar – både genom att starta egna dotterbolag och förvärva mindre konkurrenter som Sciwheel, Epigeum och Corwin. Sage har i likhet med Elsevier och Springer Nature en offensiv tillväxtstrategi, men till skillnad från sina konkurrenter är Sage inte pressat av att år efter år behöva leverera högsta möjliga utdelning till sina aktieägare. Sage är nämligen ett helt och hållet privatägt bolag där grundarfamiljen Miller-McCune sitter på den avgörande makten i ledning och styrelse. Bolagets medgrundare och styrelseordförande Sara Miller är en flitig debattör och hängiven filantrop som genom åren donerat stora belopp till organisationer som verkar för demokrati och social rättvisa, fattigdomsbekämpning i Afrika och samhällsvetenskaplig forskning.

Därmed inte sagt att Sage-koncernen bedriver välgörenhet. Vinstmålen är högt satta, tillväxtkraven tydliga och affärs­modellen lika krass som konkurrenternas. Sage har bland annat stämt Georgia State University för vad man menade var intrång i upphovsrättsrätten och under åren har bolaget återkommande anklagats för överprissättning och att missbruka sin maktställning. Samtidigt är Sage den av de ”The Big Five” som går i bräschen för öppen vetenskap. 2013 tog bolaget initiativ till branschsammanslutningen OASPA (Open Access Scholarly Publishers Association) och 2022 gav bolaget amerikanska collegestudenter fri tillgång till sina databaser med akademiska artiklar.
Sage stoltserar med sitt oberoende, både från de stora amerikanska universiteten och de börsnoterade konkurrenterna. Och det är en särställning som man slår vakt om. 2021 lade familjen Miller-McCune sina Sage-aktier i en stiftelse, en så kallad trust fund, för att hindra bolaget från att köpas upp och hamna hos finansiella ägare eller på börsen.
Oavsett ägarbild så står det klart att de fem akademiska förlagsjättarna står stadigt. Fler och fler lärosäten runtom i världen har tillgång till bolagens titlar samtidigt som beroendet av deras tjänster har ökat. Relationen mellan säljaren (läs vetenskapsförlaget) och köparen (läs biblioteket) har kommit att bli allt mer ojämlik. Som är fallet med alla slags oligopol är det säljarens – inte köparens – marknad.
– Vetenskapsförlagen är å ena sidan en partner som levererar högkvalitativt material till de svenska högskole- och universitetsbiblioteken. Å andra sidan tar bolagen ut ett pris som inte står i rimlig proportion till den levererade produkten. Det kostar helt enkelt för mycket, säger Anna Lundén, chef för forsknings­samverkan på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Deras tjänster är i princip oumbärliga för våra användare, alltså våra forskare.

Miriam Nauri, chefsbibliotekarie på Karolinska institutet.

I Sverige samordnas uppköpen av dessa abonnemang och licenser av Bibsamkonsortiet – en sammanslutning av 95 statliga högskolor, myndigheter och forskningsinstitut. I konsortiets styrgrupp, forskningsråd och expertgrupper finns de stora högskolorna representerade, men arbetet med att upphandla och förhandla fram de kommersiella avtalen leds av Kungliga biblioteket. Den svenska modellen med ett gemensamt konsortium borgar för en kostnadseffektiv och samordnad upphandling. Det ger också en tydlig översiktsbild över hur kostnaderna fördelas mellan de olika lärosätena och hur den totala utgiften utvecklats över tid.
2022 uppgick de statliga universiteten och högskolornas utgifter för vetenskaplig publicering till 738 miljoner kronor. Det är en ökning med cirka 27 miljoner kronor, alltså 3,7 procent jämfört med 2021. Betydligt mer dramatisk blir utvecklingen sett över en femårsperiod. 2017 uppgick kostnaden till 498 miljoner – fem år senare har den ökat med 48 procent till 738 miljoner kronor. Det innebär en genomsnittlig ökning med 9,6 procent per år. Under samma period har Sverige haft en årlig inflation på tre procent samtidigt som den svenska kronan försvagats med två procent årligen. Alltså: alla kostnader har gått upp, men kostnaderna för vetenskapliga licenser och abonnemang har ökat ännu mer.

Anna Lundén, som också sitter i Bibsams styrgrupp, menar att det just nu finns två knäckfrågor. Först och främst tillämpar de stora akademiska förlagen en helt och hållet icke-transparent prissättnings­modell. Universitetens och andra forskningsinstitutioners taxor baseras på deras betalningsförmåga – inte på vad de efterfrågar och får levererat. Sedan är det detta med bolagens vinster. Branschens största aktörer har nämligen vinst­marginaler som är höga, mycket höga.
– Bolagen visar höga vinster eftersom marknaden är ett oligopol där de stora aktörerna kan diktera villkoren, säger Anna Lundén.
Men finns det då inget som kan utmana deras ställning och på sikt hota bolagens höga vinstmarginaler?
Även om svaret på frågan inte är ett entydigt nej finns det i alla fall tecken på att maktförhållandena på marknaden kan förändras. Bibliotek och universitet har börjat bilda en enad front – både nationellt och internationellt – och det finns exempel på att de faktiskt kan sätta hårt mot hårt. I maj 2018 sade Bibsam upp avtalet med Elsevier eftersom man tyckte att kostnaden för bolagets licenser och abonnemang blivit för höga. Forskarna vid Uppsala universitet, Karolinska institutet, Lunds universitet och andra lärosäten fick klara sig utan bolagets titlar. Sjutton månader senare enades partnerna om ett nytt, transformativt avtal.
Under 2023 förhandlade Bibsam fram ett nytt avtal som innebar att kostnaderna för Elseviers tjänster sänktes med 11 procent. En lång period av stigande kostnader hade för första gången brutits.

Text och research: Jonas Malmborg