Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
140 miljoner argument för öppen tillgång
28 feb 2024 • 2 min
De vetenskapliga förlagen tjänar obegripligt mycket pengar. Det drabbar alla, från allmänheten till forskare, när miljoner som kunde ha gått till forskning i stället blir vinst hos världens största kapitalförvaltare.
Att resultaten av offentligt finansierad forskning är en handelsvara som börsnoterade företag tjänar pengar på, är få som känner till, skriver Thord Eriksson i nya numret av Biblioteksbladet.
Vem har hört talas om Erik Engström?
Redan för några år sedan tjänade han 384 000 kronor – per dag. Det innebar en årslön på uppemot 140 miljoner vilket 2021 gjorde den svenska 60-åringen till den näst bäst betalda av de största bolagens vd:ar på börsen i London.
Företaget Erik Engström leder heter Relx Group och äger Elsevier, det största av de dominerande vetenskapliga förlagen där Engström tidigare var vd.
Tillsammans utgör dessa företag – ”the big five” – en miljardindustri som ekonomijournalisten Jonas Malmborg skriver om i huvudreportaget i nya numret av Biblioteksbladet som kommer ut i veckan och har öppen tillgång till vetenskap som tema. Lönsamheten i den branschen är så extrem att världens största kapitalförvaltare, Blackrock, valt att bli delägare i tre av företagen.
Ett säkert tecken på förväntade vinster.
För möjligheten att läsa och publicera sig i Elseviers tidskrifter betalade svenska lärosäten, myndigheter och statliga forskningsinstitut drygt 200 miljoner kronor förra året. Ett respektingivande belopp – och vinsten för Elsevier blev runt 80 miljoner.
I en intervju säger Wilhelm Widmark, överbibliotekarie på Stockholms universitet och vice ordförande i Bibsamkonsortiets styrgrupp, att marginaler på 40 procent sticker i ögonen.
Självklart uttrycker han sig så – lärosätena och deras bibliotek är de första att drabbas av de skenande kostnaderna.
Det borde sticka i ögonen på fler.
Men få, törs jag påstå, känner till att resultaten av offentligt finansierad forskning är en handelsvara som börsnoterade företag tjänar pengar på. Pengar som dessutom kommer från samma forskare som redan producerat de forskningsresultat som företagen säljer.
Om frånvaron av allmänt ifrågasättande av det här systemet är ett tecken på misslyckad folkbildning, beror det nog på att de som försöker upplysa om saken har fullt upp på den akademiska världens insida. Där tycks attityden till formerna för hur forskning sprids ofta präglas av ovilja, okunskap och likgiltighet. Eller tillhör det en nyss förgången tid?
Aningen förvånande – det är trots allt en intellektuell elit vi talar om – vilar det hur som helst något rätt dumt över det hela.
I sin essä i nya numret skriver Gustaf Nelhans, docent vid Högskolan i Borås, träffande om hur dumheten blev väldigt tydlig för några år sedan när ledande forskare protesterade mot öppen tillgång:
”Detta ögonblick skulle kunna liknas vid ’The Monty Python Moment för svensk forskningspolitik’.”
Forskarna bär själva ett stort ansvar för att Erik Engströms väl tilltagna lön är möjlig. Elseviers och andra vetenskapliga förlags enorma vinster hade kunnat gå till finansieringen av deras fortsatta arbete.
Läs hela numret om öppen tillgång här.
Alldeles rätt. Känner mig lite dum som inte tänkt på detta tidigare. Bra dock att bli upplyst. Vad universiteten betalar för är ju egentligen status. Det är till och med finare att bli publicerad i en vetenskaplig tidskrift än på DNs debattsida. Dit många drömmer sig. Kommer aldrig att glömma en professor i sociologi från Lund som en gång intensivt och lyckligt berättade om att han minsann fått tillbaka sitt manus fem gånger från tidskriften, att varje komma skulle vara på rätt ställe och varje styckeindragning på rätt ställe. Och vad stolt han var att bli publicerad. Har man skaffat sig en Rolex eller en Rolls så bryr man sig inte om hur mycket det kostar. Undrar faktiskt hur mycket de som gör Peer rewiews på artiklarna får betalt.