Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Grattis på 60-årsdagen!
14 feb 2024 • 7 min
AI har funnits längre än många av oss har levt, ändå är det först nu som teknologin väcker upphetsad debatt. I stället för att bli skrämda borde vi se de grå vardagsnyttorna, skriver Lars Ilshammar.
Redan 1963 var forskare övertygade om att maskinerna hade en artificiell intelligens, skriver Lars Ilshammar.
Den 10 december 1963, på själva Nobeldagen, skriver tidningen Arbetet i Malmö att forskare som gör psykologiska analyser med hjälp av datamaskiner nu har blivit övertygade om att maskinerna har en ”artificiell intelligens”. Det är allra första gången som AI nämns i svensk dagspress. Vi tar det igen: dagen är alltså den 10 december och året 1963 – då Beatles släpper sitt debutalbum Please Please Me, president Kennedy mördas och den allra första James Bond-filmen har premiär. Och sedan tar det nästan 60 år för begreppet artificiell intelligens att växa och gro innan det på allvar stiger upp i det allmänna medvetandet hösten 2022 i skepnad av ChatGPT. En ganska lång groddtid, får man säga. Det nya är ju sällan så nytt som man kan luras att tro, och dagens AI-revolution ska nog snarare betraktas som kulmen på en lång evolution.
Redan på 1950-talet hade artificiell intelligens faktiskt etablerats som ett akademiskt forskningsfält, nära förknippat med utvecklingen av de första digitala, primitiva och gigantiskt stora datorerna, som amerikanska Eniac och svenska Bark – ofta kallade just ”elektronhjärnor” eftersom man föreställde sig att de skulle kunna programmeras till att tänka som människor. Men tänka kunde de förstås inte. Det människor väljer att tolka som intelligens är oftast bara resultatet av datorernas förmåga att kunna räkna oerhört snabbt. Därför passade begrepp som ”matematikmaskin” och senare ”datamaskin” bättre. De självständigt tänkande elektronhjärnorna har länge fått förbli ren science fiction, som den superintelligenta men mentalt rubbade Hal 9000 i Stanley Kubricks klassiker 2001.
En appfri dag? Grattis om du klarar det! Fundera nu på vem som äger vem. Är det du som äger mobilen, eller är det mobilen som äger dig?
Att både dystopier och utopier med tiden avdramatiseras och kokar ner till praktiska vardagligheter som vi sällan reflekterar över – så länge tekniken levererar – är förstås ingenting nytt. Efter den heta revolutionära upphetsningen kommer evolutionens långsamma lunk att ta över. Så har det också varit många gånger förut. Dagens nyvakna, förvirrade och väldigt högljudda AI-debatt är faktiskt ett intressant eko av hur det har låtit vid snart sagt varje tillfälle sedan den industriella revolutionens gryning för snart 250 år sedan när en ny teknik på allvar börjat göra sig synlig: hot, risker, undergångsstämningar.
Diffus framtidsrädsla för en tämligen osorterad samling hot och risker, men även utopiska förhoppningar och himlastormande drömmerier, tycks ackompanjera varje ny teknik, och inte minst de nya digitala mediernas framväxt.
Nu handlar det alltså om AI.
Himmel och helvete bor grannar när medierna ska hjälpa oss att förstå världen. Men med tiden brukar vi kunna konstatera att både hot och löften överdrivs, och när den nyaste tekniken har sjunkit in i vardagen märker vi att den akuta paniken var ogrundad. Så vad är egentligen nytt i det nya den här gången? Vad är AI? På den mediala scenen allt och inget – ett vitt tekniskt begrepp eller ett klickvänligt modeord som år 2023 kletar sig fast på det mesta, utan att betyda något speciellt. Det är ingen maskin, ingen speciell programvara, ingen viss algoritm, utan i första hand ett luddigt koncept som skrämmer och fascinerar i ungefär lika grad.
Vad vi däremot vet om stora teknikskiften i allmänhet är att ny teknik regelmässigt utvecklas för att ersätta människors arbete, och så småningom också deras intellektuella förmågor, med maskiner. Rationalisering, först inom industrin och senare på kontoren, har till exempel varit den kanske starkaste drivkraften bakom det som idag kallas för digitalisering men inleddes redan under 1950-talet och då under namn som automatisering och ADB. För drygt 40 år sedan var det traditionella yrkesgrupper som grafiker som fick se sina arbetsuppgifter övertas av minidatorer. Lite senare ersattes många sekreterare av persondatorn. I dag är det den medelklass med utpräglat intellektuella yrken som riskerar att drabbas i bred skala när generativ AI har lärt sig att skapa texter, bilder och filmer. Författare, journalister, konstnärer, fotografer, manusförfattare, skådespelare och regissörer med flera i de kreativa näringarna har viss anledning att känna oro.
Det är alltså inte så märkligt om ny teknik utmålas som en jobbdödare. Mera märkligt är att det långsiktiga utfallet brukar se väsentligt annorlunda ut. Ungefär lika många nya jobb i nya branscher skapas regelmässigt när maskinerna har tagit över de gamla, har det visat sig. Man ska inte heller glömma bort att tekniken i sig, även den digitala, består av produkter som genererar nya jobb i utvecklings- och tillverkningsleden. I det långa loppet och betraktad från ett flygperspektiv blir rationaliseringen därför minst ett nollsummespel för sysselsättningen, medan den förstås kan leda till svåra personliga tragedier för en del av dem som blir överflödiga. Strukturomvandling, som den nationalekonomiska termen lyder, är ofta grym mot den som saknar rätt utbildning eller erfarenhet, särskilt när kroppsarbete har blivit allt mer sällsynt – även det ersatt av maskiner.
Men strukturomvandlingen är också obarmhärtig mot företag, branscher och hela nationer som inte förstår att följa med i ett avgörande teknikskifte och därför tappar bort sig i den globala konkurrensen. Fråga gärna Facit eller Nokia om den saken. Av samma anledning låter ett AI-moratorium som i panik har föreslagits av några ängsliga regeringar – och en Elon Musk av alla människor – högst osannolikt. Vad som förenar dessa många diskurser om farorna som lurar i varje ny teknik är en generande brist på perspektiv i tid och rum. Människornas skräck för det nya och okända som tekniken kan komma att bära med sig påminner inte så lite om nyblivna föräldrar som blir rädda för sina egna barn. Plötsligt, när de börjar gå och inte alls vill uppföra sig som föräldrarna har tänkt sig, får mamma och pappa för sig att de – ve och fasa – i stället för några snälla och gulliga bäbisar har avlat fram ett gäng hemska monster, som man nu helst skulle vilja adoptera bort.
Plötsligt, när de börjar gå och inte alls vill uppföra sig som föräldrarna har tänkt sig, får mamma och pappa för sig att de – ve och fasa – i stället för några snälla och gulliga bäbisar har avlat fram ett gäng hemska monster, som man nu helst skulle vilja adoptera bort.
Så hur ska man då förhålla sig till de mörka undergångsvisionerna om att AI kan bli inte bara ännu en ny sorts maskinfamilj, utan en helt unik skapelse som människan inte har kontroll över och som kanske inte ens skulle uppskatta oss som art – en överlägsen intelligens som behandlar oss människor ungefär lika illa som vi själva har behandlat djuren? Scenariot är alltså inte så hypotetiskt som det kan låta. Vi lever ju redan idag i ett minst sagt intimt och symbiotiskt förhållande till datorer och mobiler. Det starka beroendet av digital teknik som successivt har utvecklats under de senaste 60 åren – teknikhistoriker talar om ”djup samhällelig rotning”, sociologer kanske om ”missbruksbeteende” – varken kan eller vill vi nog gärna bryta.
När den digitala tekniken integreras med många av våra vanligaste livsfunktioner kommer den att beröra oss på ett mycket mera grundläggande sätt än under den korta period av hype då politiker och opinionsbildare tävlar om vem som kan säga ”IT”, ”digitalisering” eller ”AI” flest gånger. Det rör sig om långsiktiga och irreversibla förändringar av kanske samma dignitet som industrialiseringen, redan djupt rotad i vanor, behov och inte minst politiska föreställningar.
Kanske är framtiden redan här, kanske lever vi våra liv i datorernas värld och våld fastän vi inte riktigt vill inse det än. Och frågan är om vi egentligen har något val. Idéhistorikern Svante Beckman, som redan för 30 år sedan hävdade att den digitala tekniken i sin egenskap av både framstegsmyt och utvecklingstvång kan betraktas som en självuppfyllande profetia, var inne på detta spår. Beckman beskrev en symbios inte bara mellan den digitala tekniken och människan, utan mellan tekniken och själva framstegstanken. ”Utvecklingen” som vår civilisations viktigaste trosfundament behöver sådant som AI för att fyllas med meningsfullt innehåll, när vi plågas av postmoderna tvivel i klimatkrisens och det demokratiska underskottets skugga. AI behöver å andra sidan idén om ett utvecklingstvång för att komma åt framstegsvisionens obegränsade krediter: en perfekt match. Tvivlar vi på AI så tvivlar vi därmed på utvecklingen själv och dömer oss till evigt utanförskap.
Tvivlar vi på AI så tvivlar vi därmed på utvecklingen själv och dömer oss till evigt utanförskap.
Till exempel används AI-baserad teknik för att bekämpa klimatförändringar genom att förbättra energieffektiviteten och förutsäga naturkatastrofer. Inom medicinen utnyttjas AI för att utveckla effektivare behandlingar och att diagnostisera sjukdomar. I jordbruket hjälper AI till att optimera skördar och säkra livsmedelsförsörjningen för nya generationer. På transportområdet kan AI minska trafikstockningar och göra vägarna säkrare. Med mera. Kanske borde vi intressera oss lite djupare för dessa gråa, vardagliga AI-nyttor snarare än att förfasas över de dramatiserade och sensationsdrypande larmrapporter som just nu verkar ha en förmåga att dominera samhällsdebatten. Denna senaste skrämsel har tyvärr förstärkts av att vi så lätt låter oss förhäxas av själva ordet ”artificiell intelligens” och dess potentiellt hotfulla innebörd. Därför vore det heller ingen dum idé att helt sluta prata om AI som något med ett eget liv och i stället fokusera på de praktiska tillämpningarna. För bibliotekens del borde de vara många. Här är några exempel:
- Metadata: med hjälp av maskininlärning kan datorer svara för grundläggande katalogiserings- och klassificeringsarbete och därmed frigöra mänsklig arbetskraft till andra uppgifter.
- Beståndsplanering: ”smarta” bokhyllor kan hålla koll på sina egna bestånd, genomföra inventeringar och även öppna för det som kallas för kaoslagring.
- Informationssökning: med nya AI-baserade verktyg blir det möjligt att söka information i flera databaser samtidigt och hitta samband på djupet mellan olika artiklar.
- Textinnehåll: Biblioteken sitter genom sina samlingar på enorma datamängder som med AI-stöd kan bli råvaran för att bygga nya både offentliga och privata tjänster.
Sedan återstår förstås de riktigt knepiga och grundläggande frågorna: hur ska biblioteken hantera den snabbt växande floden av AI-genererade texter, rörliga bilder och annat ”icke-mänskligt” innehåll? Vad är egentligen ett verk? Spelar det någon roll om god läsning har skapats av en människa eller en maskin, och kan en artificiell intelligens få Nobelpriset i litteratur?
Lars Ilshammar, historiker och tidigare biträdande riksbibliotekarie. Disputerade 2002 med en avhandling om den svenska IT-politikens framväxt.
0 kommentarer