Det ljusnar i väst, men hur är det i Europa?

Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson om den blå tsunamin, väntad tillbakarullning av amerikansk bokcensur och en analys om hur skyddet av europeisk yttrandefrihet urholkas.

Den blå tsunamin i mellanårsvalet förra veckan är förstås bra nyheter för USA:s bibliotek. Censuren av böcker bygger i första hand på federal lagstiftning och det vore förvånande om det inte sker snabba och radikala förändringar i tidigare republikanskt styrda delstater.

Steg för steg kommer USA: s snabbt tillbakarullade demokrati förhoppningsvis att hämta sig och försöken att förbjuda litteratur blir en del av det.

Samtidigt som USA är på väg åt rätt håll kan man fundera på tendenserna här i Europa. Polen har en president ur ultrahögern, Danmark en socialdemokratisk statsminister som går i armkrok med Italiens nyfascistiska premiärminister och extremhögern är på frammarsch i Tyskland, Frankrike och Spanien. Följderna kan vi delvis bara spekulera i – men det verkar som att Europadomstolen i Strasbourg lyder i förväg.

Domstolens uppgift är bevaka att Europakonventionen om mänskliga rättigheter efterföljs. Oftast hör vi talas om den när det handlar om migrationsrelaterade ärenden där domstolen träder in och stoppar utvisningar som skulle ha skett i strid med konventionen. Men dessa ärenden utgör bara knappt två procent av allt domstolen ägnar sig åt.

I en färsk analys konstaterar juristen Daria Sartori, verksam i Italien och Frankrike, att domstolen under en period mellan 2017 och 2022 var ovanligt benägen att markera mot tendenser som tydde på urholkande av demokratin. Metoden var att fatta interimistiska, tillfälliga, beslut för att bland annat hejda situationer där yttrandefrihet och rättssäkerhet var i fara.

Enligt Sartori har domstolen använt detta verktyg som ett slags ”demokrativapen”. Till exempel har det handlat om att stoppa Rysslands försök att straffa och tysta tidningen Novaja Gazeta, tv-kanalen Dozjd och enskilda journalister för att ha rapporterat om Rysslands invasion av Ukraina och ha använt ordet ”krig”.

Den oroväckande slutsatsen i Daria Sartoris analys är att domstolens tendens har mattats av. Hon härleder det bland annat till ett brev som förra våren skickades till Europadomstolen i Strasbourg som främst rörde tillämpningen av Europakonventionen i migrationsärenden. Brevet var undertecknat av nio staters ledare, dock inte Ulf Kristersson även om Moderaterna var frestade att skriva under och Sverigedemokraterna gick i taket över att det inte skedde.

Det Trump-artade initiativet – att försöka påverka oberoende domstolar är normalt inget framträdande politiker ägnar sig åt utan att det väcker upprördhet – kom från Danmarks Mette Frederiksen och Italiens Giorgia Meloni. Budskapet till domstolen: slappna av lite kring mänskliga rättigheter, sätt länders intressen först.

Senare har en majoritet av Europarådets medlemsländer – däribland Sverige – ställt sig bakom dessa tankar. Enligt Doria Sartoris analys syns det alltså tecken på att Europadomstolen har tagit intryck av det politiska trycket.

***

Illiberala tendenser finns även hos dem som utmålar sig som försvarare av demokrati, tänker jag på när jag läser Ann Lindes nyutkomna självbiografi Utrikesminister i förändringens tid. I andra sammanhang har jag skrivit om hur hon på oklara grunder undanhöll journalister detaljer som rörde Sveriges agerande före och under evakueringen från Kabul 2021.

***

Idag börjar produktionen av nästa nummer av Biblioteksbladet.  Ute den 3 december.