Bibliotekarier – inte vilka byråkrater som helst

Hur agerar bibliotekspersonalen under pandemin? Här finns inslag av aktivism och lydigt tjänstemannaskap – men det som dominerar är professionell yrkesetik och värnandet om bibliotekens värde, skriver Johan Sundeen och Roger Blomgren i sin analys.

Den farsot som drar över världen har utlöst en debatt om välfärdsstatens beredskap. Fokus har legat på förutsättningarna för de vårdande professionernas arbete – konstigt vore det annars. Men nedstängningar av teatrar, museer och bibliotek har lett till att även dessa i medierna ofta undanskymda verksamheter har uppmärksammats. Utgångspunkten har inte sällan varit samhällsfunktionerna som kulturinstitutionerna fyller. Det är en angelägen vinkel! Ett exempel är reaktionerna på Folkhälso­myndighetens utspel att rekommendera kommuner och regioner att regla dörrarna till all verksamhet av icke nödvändig karaktär. I detta utspel nämndes bibliotek och museer tillsammans med verksam­heter som bland annat badhus och öppna förskolor. Inkluderingen av bibliotek bland så kallade ”icke-nödvändiga” verksamheter kom att leda till skarp kritik (se till exempel DN 21/1 2021).
Också bibliotekariekåren har gjort sina röster hörda. Ett uttryck för professionens engagemang finner vi på Biblioteksbladets Facebookforum Bibliotek i coronakris. Inte färre är 3 500 personer har i skrivande stund anslutit sig till denna grupp. Beredvilligheten till självreflektion är noterbar och måste ses som en stor professionell tillgång.

Coronadebatten i dagspressen såväl som inom professionen har synliggjort en principiellt viktig diskussion om biblio­tekens och bibliotekariernas roller. Vår utgångspunkt är att bibliotek inte kan ses som vilken offentlig verksamhet som helst. Institutionens betydelse för grundläggande intellektuella friheter är ett viktigt skäl i sammanhanget. Här finns en parallell till hur många universitetslärare och forskare ser på statliga lärosäten. Dessa är förvisso myndigheter men samtidigt autonoma institutioner som lyder under den akademiska frihetens lagar.
Vi har i tidigare studier problematiserat bibliotekarierollen i frågor som rör makt, värdekonflikter, legitimitet samt förhållandet mellan politiska besluts­fattare och medborgare. I Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift (no 2/2020) har vi identifierat ett antal idealtypiska förhållningssätt – teoretiska renodlingar – rörande yrkes­identitet och yrkespraktik. Vi menar att ett antal av dessa synsätt har kommit till uttryck även i den biblioteksrelaterade coronadebatten. Vi skiljer mellan den byråkratiska, den professionsetiska och den aktivistiska idealtypen.

Öppna bibliotek med öppna hyllor är sannerligen nödvändiga

Såväl mediedebatten som i Facebookforumet Bibliotek i coronakris finns en opinion som driver tesen att biblio­tekarier lojalt, som goda byråkrater, ska verkställa de från Folk­hälsomyndigheten utgående direktiven, under det att man söker minimera skadeverkningar av stängda portar och andra regleringar. Denna hållning representerar uppfattningen att offentliganställda bibliotekarier är tjänstemän som arbetar i en byråkratisk organisationsform kännetecknad av precisa lagregler. Dessa ska tillämpas neutralt och opartiskt. En bibliotekaries uppgift blir att implementera förtroendevaldas beslut och regleringar. Sådana föreställningar kan benämnas som en byråkratisk idealtyp.
En annan vanlig grupp av åsikter återfinns hos dem som driver uppfattningen att det ur ett öppet samhälles synvinkel är oroväckande att det har varit så enkelt att stänga ner bibliotek. Här har vi en parallell till många kristnas reaktioner på restriktioner kring gudstjänster. Var finns logiken, frågas det, i att troende inte får fira den heliga mässan, eller kulturintresserade inte får besöka teaterföreställningar, medan kommersen pågår för fullt i våra stadskärnor?
Bibliotekslagens skrivningar om bibliotek som en samhällsviktig institution åberopas mot politiska ingrepp som enligt kritikerna bär godtycklighetens tecken och inte tar hänsyn till verksamhetens sär­prägel. En stor del av dessa invändningar kan härledas till det som vi benämner professionsetisk idealtyp, och vars perspektiv och värden kommer inifrån professionen. Ytterst är dessa värden grundade i en yrkesauktoritet vilande på bibliotekariernas högre utbildning. Hävdandet av autonomi och synsättet att bibliotekarierollen inte kan reduceras till att vara en god byråkrat är här centrala. Det handlar främst om att värna biblio­tekets värde i sig självt, inte om att vara bärare av andra samhälleliga idéer eller värderingar.

Ett tredje perspektiv som vi har identifierat i bibliotekshistoriska studier är det aktivistiska. Den aktivistiska idealtypens bibliotekarier motiverar verksamhetsutövning och värderelaterade beslut med ambitionen att åstadkomma samhällsförändringar. Om den yrkesetiska idealtypen har sin grund i värderingar som formats internt inom skilda tjänstemannakårer, kan aktivism ses som ett sammanfattande begrepp för externt influerande föreställningar: Övergripande ideologiska, politiska och moraliska ideal ställs i förgrunden för bibliotekariens agerande. Ett pregnant exempel är den instrumentella yrkeslivs­filosofi som präglar den socialistiska professionsorganisationen Bibliotek i samhälle.
Den aktivistiska idealtypen har under 2010-talet inte minst gjort sig påmind genom Justitieombudsmannens kritik mot folkbibliotek som på politiska grunder inte tillhandahållit viss fack- och debattlitteratur. I coronadebatten har den ideologi­drivna argumentationen inte varit lika påtaglig. Dock anas aktivismens ande i vad vi ser som tendenser till perspektivlösa, något självförhärligande uppfattningar inom professionen.

Försvaret för att hålla biblioteken öppna har det till exempel talats om institutionen som ett superinstrument för att sprida demokratiska värderingar. Här framskymtar perspektiv som inte utan vidare låter sig förenas med uppfattningen av bibliotek som politiskt obundna institutioner. Det ofta omhuldade sambandet mellan bibliotek och demokrati har för övrigt svagt stöd i 1900-talets bibliotekshistoria. Totalitära regimer fann i bibliotek utmärkta verktyg för att utöva makt över medborgarnas tankar. Under påverkan av arvet från 1968 har, som vi visat i annat sammanhang, föreställningar spritts i Folkhemssverige om att biblioteken ska vara revolutionära spjutspetsar och i första hand tjäna ”de förtrycktas” intressen.
Uppfattningen att bibliotekarier skulle vara särskilt lämpliga att utöva käll­kritiska funktioner och att hjälpa oss medborgare att avslöja filterbubblor, fake news, Trumpism med mera har framförts i coronadebatten. Att ha ett källkritiskt synsätt kan givetvis vara en helt legitim uppgift utifrån ett professionsetiskt perspektiv. När begreppet källkritik associeras med politisk kamp är det dock framförallt vissa typer av ideologiska alster som ska bekämpas.

Dock anas aktivismens ande i vad vi ser som tendenser till perspektivlösa, något självförhärligande uppfattningar inom professionen

Ett annat begrepp som ofta brukas positivt men som har använts för syften som strider mot informations- och yttrandefriheten, är värdegrund. Under senare år har en livaktig debatt förts kring myndighets­personer som har hävdat att så kallade värdegrunder ska styra verksamheten.
Vid flera folkbibliotek har låntagarna nekats att låna böcker med hänsyn till att det strider mot bibliotekens egen värdegrund. Justitie­ombudsmannen har framhållit att svensk grundlag, objektivets- och likabehandlingsideal samt bibliotekslagens intentioner har åsidosatts. Debatten om bibliotekens uppgifter behöver här sättas in i större sammanhang som rör frågan om offentligfinansierade institutioners politiska neutralitet. Uppropet på utrikesdepartementet mot en eventuellt SD-stödd regering är ett exempel bland många på debatter som har intresserat samhälls­veten­skapliga forskare och där aktivist­begreppet har kommit till analytisk användning.
Om bibliotekarier försvarar det öppna rummet är de trogna sin institutions logik. När yrkesutövare påtar sig rollen att vara en röst mot fake news och politisk populism, eller söker begränsa vår rätt att ta del av litteratur med till exempel föregivet främlingsfientliga avsändare, passerar de däremot gränsen mellan professionsetik och aktivism.
I debatten om bibliotekens roll under pandemin har professionsetiskt inspirerade idéer snarare än aktivistiska dito dominerat argumentationen till försvar för öppna bibliotek. Vi är av uppfattningen att biblioteken fullgör sitt demokratiska uppdrag bäst genom att, oavsett politisk majoritet, tillhandahålla litteratursamlingar och information medels vilka människor kan bilda sig egna uppfattningar. Detta framhålls av Svensk biblioteksförening, i förslaget till nationell bibliotekstrategi och av Ifla. Genom att upprätthålla ordinarie verksamhet bidrar institution­erna till att säkerställa en av våra viktigaste positiva rättigheter – möjligheten att utöva medborgarskap.

Ytterligare en för de senaste decenniernas biblioteksdebatt central problematik har blivit tydlig genom corona­krisen. Föreställningen att det fysiska bok- och materialfyllda rum som biblioteken utgör skulle kunna ersättas av digitala lösningar, har visat sig ohållbar. På sociala medier cirkulerar en talande bild, där en munskyddsförsedd äldre man demonstrativt har satt sig på en stol mellan bokhyllor på sitt lokala bibliotek. Han symboliserar för oss föreställningen om biblioteket som en yta för gemenskap och mänskliga möten; med sin trotsiga närvaro pekar han på dess funktion som offentligt vardagsrum.
Vi påminns härigenom också om betydelsen av en drygt hundraårig inno­vation i svenskt biblioteksväsende: De öppna hyllorna (Axess no 6/2020). Biblioteken skulle inte längre vara kulturlivets svar på speceributiker, där litteratur hämtades över disk. Först i Sverige med att anamma ordningen med öppna hyllor var Gustav Vasas församlingsbibliotek. Coronakrisens effekter på biblioteksverksamheten ger oss som biblioteks- och kulturforskare anledning att reflektera över värdet av de fritt tillgängliga hyllorna – för upplevelsen av biblioteksbesöket i sig, för läslusten men också för vetenskap­ens del. Öppna bibliotek med öppna hyllor är sannerligen nödvändiga –  existentiellt såväl som professionellt sett.

Text:
Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria, Bibliotekshögskolan
Roger Blomgren, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, Bibliotekshögskolan