Replik: När systemen krånglar är det eleverna som förlorar läsningen

Det stora problemet med MTM är inte den administrativa rundgången, utan vad den leder till, skriver Magdalena Ivarsson. "Elever utan tillgång till verktyg som de har rätt till."

Jag kan inte annat än hålla med Viktoria Reuterskiöld – men jag vet inte om jag ska känna mig förargad eller möjligen lite lättad över hur väl jag känner igen mig i hennes beskrivning.

Jag har länge trott att det bemötande jag får från MTM beror på att min huvudman driver friskolor. Vi är ibland vana vid att inte alltid omfattas av samma strukturer eller resurser som kommunala verksamheter. Men av allt att döma verkar fler skolbibliotek mötas av samma typ av svar från myndighetens svarstjänst.

I snart fyra års tid har jag försökt få till en fungerande lösning för Legimus för skolorna i min organisation. Precis som Reuterskiöld beskriver får jag återkommande standardsvar som inte riktigt tar fasta på de frågor som ställs – ofta rena copy/paste-svar ur andra dokument, med olika teckensnitt och utan något konstruktivt besked.

Vid ett tillfälle lyckades vi faktiskt få fram ett personuppgiftsavtal med MTM som skulle gälla huvudmannens alla skolor och vara startskottet för att våra nystartade skolbibliotek skulle kunna anslutas till Legimus. Ändå får våra skolor avslag när de ansöker om att ansluta sina bibliotek, med beskedet att de måste upprätta ett eget avtal.

När jag i egenskap av samordnare kontaktar svarstjänsten och hänvisar till det redan undertecknade avtalet får jag samma svar tillbaka. Om och om igen. Det här är dessutom bara ett av flera ärenden där jag försökt få klarhet från MTM. Till slut ger man upp och försöker istället lösa elevernas behov av talböcker på andra sätt – via kommersiella inläsningstjänster eller genom att beställa CD-skivor. Men de lösningarna kan inte riktigt ersätta Legimus. Tjänstens omfattande bibliotek av anpassad litteratur – och möjligheten för elever att själva få direkt tillgång till böcker – gör den svår att ersätta.

Elever hänvisas också ibland till folkbiblioteken. Där hänvisas de i sin tur ofta tillbaka till skolbiblioteket – även när eleverna kommer dit tillsammans med sina vårdnadshavare. Resultatet blir att ansvaret flyttas runt mellan olika aktörer, medan eleverna fortfarande får vänta.

Under de här fyra åren har två gymnasiekullar hunnit ta studenten utan att kunna få tillgång till Legimus via skolbiblioteket. För elever med läsnedsättning handlar det inte om en bekvämlighet, utan om deras rätt till en likvärdig utbildning.

När eleverna sedan går vidare till högskolan hjälper det dem inte nödvändigtvis heller. Regelverket har förändrats och tillgången till Legimus ser annorlunda ut än tidigare. Men kanske framstår en väntetid på sex–sju veckor som relativt kort i jämförelse med de tre år många av våra elever redan har väntat.

Det verkligt problematiska är inte bara den administrativa rundgången i sig, utan vad den leder till: att elever med behov går igenom delar av sin grundskoletid – eller ibland hela sin gymnasietid – utan tillgång till verktyg som de har rätt till.

Det är fyra år av läsning som många av dem aldrig får tillbaka.