Gång på gång ställs frågan om vad den som jobbar på bibliotek bör kunna. Men för att tala om nödvändig kompetens måste verksamheten ses i relation till övergripande samhällsströmningar, skriver Ola Pilerot.

Vissa frågor är eviga i bibliotekssektorn. Så länge det har funnits bibliotekarier har en av dessa frågor gällt vad den som arbetar på bibliotek behöver kunna för att uträtta sitt arbete. Matchar kunskaperna – och inte minst utbildningen till bibliotekarie – behoven? Är dagens utbildning gångbar för fram­tiden? Litteraturen på området är generös. Både dåtidens och nutidens kravlistor och framtidsvisioner är många. Botaniserar man i den här litteraturen, i synnerhet där den specifikt uppehåller sig vid vilka kunskaper, kompetenser, färdigheter och personliga egenskaper en bibliotekarie behöver ha, så står det snart klart att det är många som genom åren har engagerats av frågan. Men innan vi gör några nedslag i litteraturen för att se hur det har sett ut, och ser ut, måste ett centralt spänningsfält i diskussionen redovisas.

Så länge det har funnits bibliotekarier har en av dessa frågor gällt vad den som arbetar på bibliotek behöver kunna för att uträtta sitt arbete.

Resonemanget om skillnaderna mellan de olika bibliotekstraditionerna är naturligtvis en aning tillspetsat men det säger något om den spänning som genomsyrar diskussionen om vad bibliotekarien behöver kunna. Bland de många aktörer som har en uppfattning i frågan ser vi en liknande variation i fokus som mellan den nordamerikanska och den kontinentala traditionen.
När Sveriges första bibliotekarie­utbildning – eller ”bibliotekskurs” som den annonserades som i Biblioteksbladet 1925 – startades av Skolöverstyrelsen 1926, så tycks fokus huvudsakligen ha varit lagt på biblioteks samlingar. Av annonsen framgår att kursen bland annat ska täcka ”bok- och bibliotekshistoria, bibliografi, uppslagsböcker samt principerna för bokurval, bibliotekets organisation samt biblioteksarbetets teknik (katalogisering, klassifikation, lokaler, utlåning, o.s.v.)”. Det är ett ämnesfokus som mer påminner om den kontinentala bibliotekstraditionen än om den nordamerikanska, vilket kan tyckas vara lite överraskande med tanke på det inflytande Valfrid Palmgren torde ha haft på svenskt biblioteksväsende vid den här tiden. I sin bok från 1909, Bibliotek och folkuppfostran: anteckningar från en studieresa i Amerikas Förenta stater, beskriver hon hur ”De amerikanska bibliotekarierna dela sitt hjärta mellan böckerna och den allmänhet, de tjäna, och sitt hela intresse rikta de på att föra samman allmänheten med böckerna” (s. 160). Det ideal som reflekteras i den här passagen ser vi också i den biblioteksutredning som Palmgren 1911 överlämnade till ecklesiastikminister Elof Lindström. Där konstateras det bland annat att ”det viktigaste i biblioteksarbetet [är] att vara föreningslänken mellan människorna och boken” (s. 99) .

Samtidigt får vi, i samma undersökning, veta att de nya bibliotekarierna inte har professionellt självförtroende, inte är självgående eller nytänkande.

Det kommer som sagt med jämna mellanrum rapporter och förslag kring hur bibliotekarien ska vara rustad. Inte sällan är det bibliotekschefer som tillfrågas om vad de tycker att en person med en färsk examen i biblioteks- och informationsvetenskap behöver kunna, eller hur en sådan person bör vara. Tyvärr är det inte heller ovanligt att sådana frågebatterier innehåller (ledande) frågor om vilka kunskaper och egenskaper de nybakade studenterna saknar. Något år får vi veta att bibliotekarien redan då hen kliver över tröskeln till yrkeslivet bör vara ansvarskännande och ansvarstagande, ha förmåga att samarbeta med kollegor av olika slag, vara flexibel, engagerad och självgående. Samtidigt får vi, i samma undersökning, veta att de nya bibliotekarierna inte har professionellt självförtroende, inte är självgående eller nytänkande. Dessutom saknar de ledaregenskaper och stresstålighet. Ett annat år, i en annan rapport, lär vi oss att det finns de som menar att studenterna när de lämnar utbildningen inte ens vet vad ett bibliotek är. Och så fortsätter det. För bara några år sedan, framkom det att folkbiblioteks­chefer, efter att ha blivit uppmanade att identifiera nyutexaminerade bibliotekariers ”kompetensluckor”, (naturligtvis) kom på en mängd olika svagheter och brister. Som man frågar får man svar: det visade sig förstås att de nya bibliotekarierna led stora brister beträffande det allra mesta. I varierande mån gäller det allt­ifrån grundläggande kunskaper och färdigheter över social och strategisk kompetens till personliga egenskaper och attityder som enligt de svarande cheferna är viktiga för folkbiblioteksarbete.

Nåväl, hur är det nu då, vad behöver dagens och fram­tidens bibliotekarier kunna?

Nåväl, hur är det nu då, vad behöver dagens och fram­tidens bibliotekarier kunna? Sociologen Andrew Abbott lär oss att biblioteksarbete med nödvändighet måste ses i ljuset av den samtid i vilket det äger rum. För att överhuvudtaget börja tala om vilka kunskaper som krävs av bibliotekarien, så behöver vi sätta biblioteksverksamheten i relation till övergripande sociala och kulturella strömningar i samhället, vi behöver förstå den utifrån nya teknologier, förändrade organisationsformer och ekonomiska förutsättningar. Ett sådant förhållningssätt präglade en ambitiös och insiktsfull rapport om bibliotekariens framtida yrkeskompetens som Dik-för­bundet publicerade för lite drygt tio år sedan.
I rapporten skisseras en mycket omfattande uppsättning mer eller mindre detaljerade kunskaper, kompetenser och färdigheter utifrån det som rapportförfattarna då identifierade som ett antal viktiga utvecklingsområden: digitalisering, läsning, vetenskaplig kommunikation (särskilt för forskningsbiblioteken), deltagarkultur, pedagogik och handledning, marknads­föring och, slutligen, det som de kallar för akademikerkompetens. Så här i efterhand kan vi konstatera att Dik-rapportens dåtida framtidsspaning har stått sig rätt väl, även om det är tydligt att vi lever i en annan tid i dag. Kanske kan något därför strykas ur Dik-listan, samtidigt som nya punkter måste till. Till exempel lyser språklig och kulturell kompetens med sin frånvaro vilket i dag, då biblioteken besöks av mängder av människor med andra kulturella bakgrunder och andra språk än svenska, framstår som ett nödvändigt inslag i bibliotekariens mångfacetterade kunskapsrepertoar.
2003 publicerade Lars Seldén och Mats Sjölin en artikel med titeln ”Kunskap, kompetens och utbildning – ett bibliotekariedilemma under 100 år”. Tjugo år senare återstår bara här och nu att konstatera att dilemmat lever vidare. Vissa frågor är eviga i bibliotekssektorn.

Text: Ola Pilerot, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 2 2023, numret om utbildning.