På bokmässan fick jag mig en ordentlig tankeställare. Tre av varandra oberoende bibliotekarier berättade då för mig att man inte...

På bokmässan fick jag mig en ordentlig tankeställare. Tre av varandra oberoende bibliotekarier berättade då för mig att man inte har pengar för att upprätthålla politisk allsidighet i urvalet – och jag talar om tre mycket duktiga och kompetenta bibliotekarier.
Vid prenumeration av dagstidningar valde man t ex de tre största (DN, SvD och så GP eller SDS beroende på geografiskt läge) eftersom flest efterfrågade dessa. Samtliga befinner sig till höger om mitten. Någon hade haft Dala-Demokraten för att upprätthålla en balans men slutat med detta.

Jag ställde då frågan till en kunnig panel: ”Köper biblioteken bara på efterfrågan utan tanke på att allsidigheten upprätthålls”? Panelen gav mig inget tydligt svar men pekade också på att just penningbrist kunde vara en orsak.

För mig är detta ett befängt påstående. Hur lite eller hur mycket pengar man har ska inte inverka på allsidigheten. Har du två kronor kan man dela på anslaget, har du 2 miljoner likaså. Värre är det naturligtvis om man bara har 1 krona, men där är de flesta inte.

Ni förstår min tankegång? Allsidighet kan upprätthållas med små medel, men då måste man köpa in med eftertanke och efter kloka överväganden. Inte bara på efterfrågan. Man måste också tycka att bibliotekslagens portalparagraf är viktig: ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.” Man måste också se paragraf 6 som sin ledstjärna: ”Folkbibliotekens utbud av medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet.”

Står det nu så illa till som mina tre korta samtal gör gällande? Inte alls, jag blev både upplyftad och inspirerad när jag läste Åsa Söderlind och Gullvor Elfs alldeles nya och välskrivna rapport, ”Vi arbetar i medborgarnas tjänst” en kartläggning av mediestrategiskt arbete på bibliotek utifrån normerande dokument. I sin kartläggning konstaterar de att allsidighet och kvalitet är frågor som visst diskuteras. MEN, bibliotekscheferna och forskarna ser att vissa förändringar försvårat allsidigheten. Till dessa hör sådant som ”förändringar i medieprocesser, t ex profilköp och färre personer som är delaktiga i inköpen”. Även ”uttalade målsättningar i medieplaner om att förvärvet ska vara användarstyrt/orienterat ” kan leda bort från allsidigheten.

För mig är detta varningssignaler. Ska vi vara den självklara upprätthållaren av demokrati som vi vill (och som staten kräver) måste vi börja arbeta med frågorna på ett genomtänkt sätt igen. Och Åsa och Gullvor har i slutet av sin rapport ett batteri med frågor som vi kan samtala kring. De handlar om bibliotekens oberoende kontra användarstyrning; Om vad ett professionellt övervägande är i dagens mediestrategiska arbete; om rätten att slippa stereotypa och fördomsfulla föreställningar kontra rätten till informationsfrihet?

Bibliotek som för diskussioner kring dessa punkter kan aldrig beskyllas för att inte upprätthålla allsidighet.