En fråga vi verkligen kan och bör ställa oss i dessa tider. Är svenska bibliotek Charlie? Vill vi vara Charlie? Ligger det...

En fråga vi verkligen kan och bör ställa oss i dessa tider. Är svenska bibliotek Charlie? Vill vi vara Charlie? Ligger det i vårt uppdrag? Allt handlar naturligtvis om hur man definierar ”Charlie”. Står namnet för yttrande frihet? Blir namnet synonymt med rätten att kränka andra människor kanske saken ser annorlunda ut? I båda fallen finns en lagstiftning att falla tillbaka på.

Att biblioteken ska innefatta olika åsikts yttringar har setts som självklart och jag
minns många viktiga och bra diskussioner kring detta genom åren. Nyutgåvan av Mein
kampf ha eller inte ha? Och vilken placering? Magasin eller öppen hylla? Vi enades
om ett ja. Men också om en placering i magasin.

Jag kommer också med glädje ihåg med vilken noggrannhet vi gick igenom avdelningarna med samhällsdebatt inför varje val – var verkligen alla åsikter representerade? Hade vi glömt att köpa in något som borde finnas? Och samma sak när det gällde programverksamheten.

En av mina mer briljanta idéer var att anordna debatter med företrädare inom olika områden kring då brännande frågor: vegetarianism och djurens rätt, privatägd vård eller inte, och så vidare. Tyvärr stöp det på att de mer vänsterorienterade representanterna önskade Författarförbundets arvoden, medan de som lutade mot de liberala och konservativa sidorna det tredubbla. De senare föll bort.

Det året blev jag med viss rätt anklagad av den lokala tidningen för att ”bara” anordna vänsterprogram. Att jag året före lagt 32 programpunkter kring den nya bibelöversättningen glömdes liksom bort. I dag hade jag varit tuffare och kanske bara anordnat två programpunkter och givit båda representanterna samma (höga) arvode. För att behålla jämvikten.

Men hur gör vi i dag? Bibliotekens inköp är i högre grad styrt av efterfrågan, vilket fungerar om vi verkligen har ”alla” som användare. Men har vi det? Och hur säkrar vi en bredd i programutbudet? Har vi checklistor eller andra instrument? Skönlitteraturen? Vilka språk, vilka författare?

Den andra sidan – möjligheten att kränka andra är kanske ännu svårare att förhålla sig till. Jag tänker på den mycket viktiga och intressanta debatt vi haft kring Tintin i Kongo, Pippis pappa och picaninnies. Om vi plockar bort, är det censur eller omtanke? Kränker vi yttrandefriheten om vi tar bort, kränker vi afrosvenskar om vi har kvar?

Det ovanstående är ändå ett exempel på forntid, alster skapade i en annan tid, en era vi hoppas är borta. Men när man i dag via satir kränker muslimer går det inte undgå att se det problematiska. I en värld där islamofobin breder ut sig, i en tid när judar förföljs på nytt – ja, är det klokt att underblåsa detta med satiriska bilder? Är det klokt att underblåsa motsättningar?

Läs ovanstående text en gång till. Jag kan ärligt säga att jag aldrig skrivit något så kort
med så många frågetecken. Men det är symtomatiskt. Frågorna är svåra, här finns inga
enkla svar.

Men jag är Charlie. Det är en av anledningarna till att jag blev bibliotekarie. Mitt bibliotek är en del av samhället. Mitt bibliotek ÄR samhället. Här finns åsikter av alla slag, även de obekväma. Här finns professionella bibliotekarier som med kompetens och gedigen kunskap ser till att spegla mångfald. Men också att inte lagen överträds.

Och bästa sättet att vara Charlie på är – tror jag – om alla svenska bibliotek ut ropar 2015 till Mångfaldens år då vi anordnar mängder med program kring religion, politik, kvinnors situation, satir, utanförskap, innanförskap, diktatur och demokrati och bjuder in olika representanter. Även de obekväma.

Då är vi till för ”alla”. Då är vi ”alla”. Och än bättre – vi låter ”alla” mötas. För är det inte det som saknas – samtalet åsiktsyttringarna emellan?

P.S. I debatten kring stereotyper fick jag just ett inlägg från en närstående att den mest frekventa stereotypen inom svensk konst och kultur just nu är den unge, dumme och obildade mannen på landsbygden. Vem står upp för honom?