Dagens statistik behöver kompletteras med ­uppgifter som synliggör diskriminering, skriver ­Huddinges konst- och bibliotekschef Nick Johnson-Jones. Annars riskerar biblioteken att prioritera fel och fatta dåliga beslut.

Det kan inte råda några som helst tvivel om att jag som arbetar med bibliotek och för det allmänna – vår gemensamma offentliga sektor – ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Och att jag genom aktiva insatser ska motverka diskriminering. Sverige anses vara en förebild vad det gäller att tillgodose minoriteters skydd och rättigheter, i arbetet för att främja mångfald och representation. Men det är i lagarnas och regelverkens värld och i retorikens värld, för samtidigt finns det inga systematiska mätverktyg eller någon statistik som följer upp och utvärderar om antidiskrimineringspolitiken har någon som helst effekt.

Den vanligaste metoden om man i Sverige ska arbeta med statistik för att på någon övergripande nivå generera kunskap om samhället och om olika gruppers levnadsförhållanden, är att via personnummer, olika individregister och folkbokföringsregistret extrahera information. Eftersom vi är ett av världens mest registrerade folk så finns väldigt mycket information om dig som individ i dessa register. Men vill du utgå från de sju diskrimineringsgrunderna så finns här bara information om juridiskt kön och kronologisk ålder.

För analys och förståelse av ojämlikhet och diskriminering där könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, och/eller sexuell läggning ska vägas in är de register vi arbetar med i stort oanvändbara. För mig som arbetar på bibliotek försvårar detta arbetet med att säkra jämlik och likvärdig tillgång till service och utbud. Vi saknar både underlag för att fatta goda beslut och möjlighet att följa upp de beslut vi ändå fattar.

Redan på slutet av 1800-talet, under en tid då skillnader mellan människors socioekonomiska villkor var enorma, kom de första förslagen om något som då kallades ”arbetsstatistik”.

I dag skulle vi kalla det statistik om människors levnadsförhållanden. Syftet var då att utifrån empiri och kunskap kunna arbeta med de sociala problemen i Sverige och ”hålla samvetet vaket”.

I liknande anda beslutade riksdagen 1994 att alla förslag och beslut inom samtliga politikerområden, på nationell, regional och lokal nivå, ska analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv för att klarlägga konsekvenserna för kvinnor respektive män. Detta var inte okontroversiellt då det infördes. Men utan kunskap om ett problem är det omöjligt att åtgärda problemet.

Det finns mycket att lära av hur vi arbetat med statistik om diskriminering på grund av kön. Men i stället väljer vi i många fall att osynliggöra och omöjliggöra att erfarenheter, perspektiv och att kunskaper lyfts fram med hjälp av statistik. Här är begreppet ”sanktionerad okunskap” användbart – det vi väljer att inte veta något om behöver vi inte göra något åt.

EU, Europarådet och FN kritiserar med regelbundenhet Sverige för bristande systematisk uppföljning av jämlikhet och diskriminering. I rapport efter rapport och utredning efter utredning läser jag att det saknas tillräcklig kunskap om olika gruppers levnadsförhållanden. Binära och ickebinära transpersoners erfarenheter osynliggörs genom att de reduceras till sitt juridiska kön, de nationella minoriteternas situation och de nationella minoritetsspråken vet vi inte mycket om. Inte heller hur många som egentligen påverkas av bristande tillgänglighet på grund av olika funktionsnedsättningar. Listan kan göras lång.

Sverige måste komplettera den befintliga statistik som hämtas från individregister och folkbokföringsregistret, med data som i stället bygger på de mer etiska principerna: frivillighet, anonymitet, och framförallt självidentifikation, där du själv får beskriva vilka grupper du anser dig tillhöra.

Olika maktordningar och diskrimineringsgrunder påverkar och förstärker ofta varandra. Det är alltid ett komplext samspel som pågår och utan att fånga detta saluför vi helt enkelt reducerande och förenklade verklighetsbeskrivningar.

Debattartikeln publicerades i Biblioteksbladet nr 8-2018. Detta är en av tre debattartiklar som Nick Johnson-Jones skriver på tema diskriminering. 

Mer från Nick Johnson-Jones: 

http://biblioteksbladet.test/redaktionellt/efter-jo-besluten/

http://biblioteksbladet.test/redaktionellt/bibliotekschefen-om-narbyrakraten/