Avtalen som hotar öppen vetenskap

De transformativa avtalen är ytterst problematiska. De äventyrar inte bara forskningens kommunikation utan även dess innehåll, skriver Isto Huvila och Lisa Börjesson, Institutionen för ABM vid Uppsala universitet.

Det finns ett driv att öppna vetenskapens frukt för samhället. Många frågor kan ställas kring denna strävan. Är vetenskap verkligen så stängd som det beskrivs i den politisk-ideologiska öppenhetsdiskursen? Är problemet bristen på tillgång till öppet läs- och nedladdningsbara forskningspublikationer? Kan det vara så att forskare saknar tillräckliga incitament att kommunicera sina resultat till målgrupper som kan anses relevanta, att mediehusen saknar tillräckligt många vetenskapsjournalister med förmåga att sammanfatta och förklara forskningsresultat, och att de skickliga vetenskapsjournalisterna i sin tur saknar utrymme i medieflödet? Kan det också vara så att forskarutbildad personal på myndigheter och i företagsvärlden skulle kunna ges bättre förutsättningar – status och resurser – att tillämpa vetenskapliga resultat i sitt arbete? Eller finns det något mer för forskningsbiblioteken att göra för att hjälpa till — eller finns det risker i något biblioteken gör i nuläget?

Hur uppnås vetenskaplig öppenhet?

Ytterligare frågor om fenomenet öppen vetenskap som mycket sällan ställs är vad som är mest avgörande för vetenskapens öppenhet och hur öppenheten kan säkras. Vi hävdar att idén om öppenhet ofta diskuteras och praktiseras något ensidigt. Särskilt forskningsbibliotekens och avtalsregleringens roll hamnar i regel i skymundan. Det som tydligt premieras i den nutida paradigmatiska diskursen är öppen tillgång till publikationer, data och forskningsprocesser. Fokus på tillgång till texter och data skapar en typ av öppenhet med tonvikt på den mätbara mängden av öppet tillgängliga produkter, istället för fokus på hur dessa öppna resurser används eller inte. En annan utmärkande aspekt i öppenhetsdiskursen är betoningen på fri tillgång till forskningspublikationer. Även om tillgång till korrekt och användbar information aldrig kan tas för givet är det en grav förenkling att påstå att det största hotet mot vetenskaplig öppenhet skulle vara begränsad tillgång till vetenskapliga artiklar. De för närvarande skyhöga prenumerationsavgifterna på kommersiellt publicerad vetenskaplig litteratur är naturligtvis ett problem som försvårar för många offentligt och privat anställda — inklusive forskare och lärare, särskilt på mindre högskolor och universitet — att tillgå den litteraturen och data som behövs. Samtidigt är människan lösningsorienterad när det gäller att tillgå vetenskapliga texter. Mängden lagliga — utan att erkänna de halv- och olagliga — delnings- och arkiveringstjänster som utvecklats inom forskarsamhället och lättheten att kontakta forskare för att be om texter visar att det finns ändamålsenliga och kostnadseffektiva lösningar på tillgångsproblemet.

Avtalen som hotar öppen tillgång

Det finns dock ett annat hot mot vetenskaplig öppenhet som är betydligt mer kritiskt och som – paradoxalt nog – är ett direkt resultat av den pågående öppenhetssträvan hos de myndigheter som finansierar och tillhandahåller infrastrukturer för tillgång till – och nu även publicering i – vetenskapliga publikationer. Hotet består i att forskarsamhällets bedömning av förlags och tidskrifters vetenskapliga kvalitet sätts ur spel när nationella avtal för open access-publicering fattas utan forskningsrepresentation och utan att beslutsprocessen är öppen för insyn. Det är också här forskningsbibliotekens roll som möjliggörare för öppen vetenskap kan få en motsatt effekt om biblioteken enbart ser sig som tillhandahållare av tjänster för tillgång och publicering.

De stora kommersiella förlagen har mött kraven på öppen tillgång till vetenskapliga publikationer med affärsmodeller som möjliggör lönsam förlagsverksamhet: det så kallade gyllene formatet av öppen tillgång (golden open access) där publiceringsavgiften betalas av forskare, deras arbetsgivare eller forskningsfinansiärer. När den gyllene modellen kombineras med prenumerationer i de så kallade transformativa avtal där organisationer (läs, universitet och högskolor) får tillgång till avgiftsbelagda publikationer och forskare ges möjlighet att publicera texter open access skapar förlagens affärsmodell en – för den enskilda forskaren – till synes prisvärd publiceringsmöjlighet då det är organisationen som bär avtalskostnaden. Priset är naturligtvis en faktor i dessa avtal och det är värt att diskutera vad som är rimligt eller inte och hur höga vinstmarginaler som är befogade — samtidigt som det är viktigt att komma ihåg att all publicering kostar, särskilt om förlag är behjälpliga och erbjuder högklassiga publicerings- och redigeringsservice och gör publikationerna lätt sökbara och tillgängliga för sina läsare.

Det som är kanske mindre uppenbart än prislappen men mer kritiskt är det hur de transformativa avtalen med vissa förlag styr forskares publiceringsbeteenden. Sluter Bibsam (nationellt konsortium för licensavtal för elektroniska tidskrifter och databaser) eller forskningsbibliotek ett avtal med ett dubiöst förlag riskerar avtalet att ge förlaget en oförtjänt kvalitetsstämpel. Påverkan kan förväntas bli störst på oerfarna forskare, de som försöker sprida sina resultat bland kollegor utanför sin egen hemdisciplin, och de som arbetar under hård press att öka sitt antal publikationer i strävan efter befordran. Även med seriösa förlag riskerar avtalen att påverka forskares publiceringsbeteende — naturligtvis både på gott och ont — och ersätta inomvetenskapliga värderingssystem som indikerar vilka publiceringskanaler som anses vara relevanta, pålitliga och centrala. Avtalsregleringen riskerar i längden att försvåra för forskare att bedöma vilka publiceringskanaler som är viktiga att följa för att hålla sig ajour med och utveckla sin forskning, och äventyrar i längden inte bara forskningens kommunikation utan även dess innehåll.

En viktig dellösning på hotet som avtalsregleringen utgör mot den vetenskapliga öppenheten är att forskningsbiblioteken blir mer medvetna om att de innehar en maktposition som noder i infrastrukturer för tillgång och publicering. Beslut och avtal som ger forskare tillgång till publikationer och publiceringsmöjligheter är forskningsetiska överväganden – och ska hanteras som sådana. När Bibsam och forskningsbibliotek fattar beslut om avtal ska representanter från forskarsamhället ges inflytande – och hållas ansvariga – för besluten, och beslutsprocesserna ska vara så öppna att övriga forskarsamhället ges insyn i de grunder på vilka avtal sluts.

Går vetenskaplig öppenhet att avtala fram?

Bortom avtalen finns dock ett problem som är svårare att lösa. Strävar samhället efter en sann vetenskaplig öppenhet är transformativa avtal ytterst problematiska. Det är lätt att lägga ansvaret på de kommersiella förlagen, men det är inte där problemet ligger utan i samhällets önskan att säkra vetenskaplig öppenheten genom avtal. Såsom konstaterades inledningsvis är tillgången till vetenskapliga publikationer en utmaning som går att lösa. En betydligt större risk är det om det blir en ekonomisk fråga för den enskilde forskaren att kunna få sina resultat och idéer granskade och publicerade. Blir det bara forskare på organisationer med de rätta (ofta dyra) avtalen som har en möjlighet att publicera i högrenommerade tidskrifter och serier har vi plötsligt ett betydligt större öppenhetsproblem än det som gäller prenumerationsavgifter. Då är det bara forskare på de stora universiteten och högskolorna i västvärldens länder som Sverige som blir hörda inom forskarvärlden — paradoxalt nog för den politiska öppenhetssträvan när grundtanken var att fånga in, sprida och utnyttja de bästa idéerna till gagn för samhället. Det är bara att tänka hundra år tillbaka och fundera om Einstein hade haft tillgång till ett open access-avtal med ett förlag när han arbetade på patentbyrån i Bern. Och om så inte var fallet, hade hans texter blivit uppmärksammade på samma sätt om de publicerats i en tidskrift vars främsta merit var en låg publiceringsavgift?

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det viktigaste för forskningsbiblioteken är att notera att när uppdraget utvidgats från informationsförmedling och -bevarande, och egen publiceringsverksamhet, till reglering av var och hur forskare kan och förväntas publicera, utökas också bibliotekens forskningsetiska ansvar i en motsvarande utsträckning. Att ingå avtal som reglerar vem som kan publicera var handlar inte om att fatta administrativa beslut utan är vetenskapliga överväganden som påverkar vetenskapens öppenhet och framtid.

Isto Huvila
professor i biblioteks- och informationsvetenskap
Institutionen för ABM
Uppsala universitet

Lisa Börjesson
forskare, FD
Chefredaktör, Nordic Journal of Library and Information Studies
Institutionen för ABM
Uppsala universitet