Debatt: Malin Norrby om Lilla Hjärtat och de andra

18 dec 2012 • 5 min

”Barn och ungdomar är, liksom vi vuxna, omgivna av stereotypa skildringar av minoritetsgrupper. För de som tillhör en minoritetsgrupp som...

”Barn och ungdomar är, liksom vi vuxna, omgivna av stereotypa skildringar av minoritetsgrupper. För de som tillhör en minoritetsgrupp som förhåller sig till ett majoritetssamhälle och den bild detta majoritetssamhälle projicerar på dem går det, tror jag, i många fall rakt in och leder i värsta fall till en lång inre kamp mot ett internaliserat självförakt.”

 

Av Malin Norrby

Den står fortfarande kvar där i min bokhylla – Rym, Shelley, rym av Gertrude Samuels skriven 1974 och utgiven i Sverige som En bok för alla barn och ungdomar med stöd av Litteraturfrämjandet i mitten av 1980-talet. Den handlar om en amerikansk flicka som hamnar på ungdomsvårdsskola och jag måste ha fått den i min hand när jag själv befann mig i tidiga tonåren. Det enda jag minns av boken var hur den beskrev de lesbiska tjejerna på ungdomsvårdsskolan – eller lesborna som de genomgående kallas. De beskrivs som maskulina, dominanta mobbare som iförda herrkläder och med tillgjord grabbig gång ständigt antastar de andra flickorna sexuellt. Jag hade ett bestämt minne av att de luktade illa och var finniga också men nu när jag 25 år senare som vuxen läser om boken inser jag att det måste ha varit min av internaliserat självförakt kontaminerade hjärna som fyllde i de orden och bar dem med sig i ett kvartssekel.

För en lesbisk tonåring som bodde i södra Norrland på 1980-talet och inte kände några andra homosexuella, var detta en rent traumatisk läsning. Och inte blev det bättre av att den var utgiven som En bok för alla med stöd av Litteraturfrämjandet och att den fanns på bibliotekets boksnurra – något som även en så ung person som jag förstod var en kvalitetsmärkning från vuxenvärlden. Denna bok var faktiskt, inser jag idag, en direkt förödande läsupplevelse som hade en negativ inverkan på min utveckling till en trygg, välintegrerad minoritetsvuxen i ett majoritetssamhälle. Var det på detta sätt som det omgivande samhället såg på mig? Och än värre: var det så här jag skulle utvecklas till att bli? Nu gick det i mitt fall bra ändå inte minst tack vare motbilder som förmedlades via kloka vuxna och bra kompisar i min närhet. För tydlighetens skull skall jag säga att det jag hade (och fortfarande har) problem med i boken var inte att lesbiska tjejer beskrevs som bärare av traditionellt maskulina attribut utan att detta gjordes i en kontext där de var endimensionella – porträtten tecknades ensidigt negativt. De var alltså alltigenom negativa stereotyper.

Varför berättar jag denna högst personliga berättelse i en artikel till Biblioteksbladet? Jo, eftersom den tangerar en pågående litteratur- och biblioteksdebatt om stereotyper i barn- och ungdomslitteratur och andra kulturella uttryck – Tintin i Kongo på Kulturhuset och Lilla Hjärtat. Idag är jag chef för ett länsbibliotek och arbetar bland annat med att diskutera strategiska litteratur- och biblioteksfrågor. Denna debatt berör mig i mitt professionella liv men också som ni utifrån min berättelse ovan förstår på ett personligt plan. Den berör mig också som medmänniska när människor i min vänkrets talar om hur den berör dem som föräldrar till barn vars hudfärg inte är blekrosa. Den berör mig som förälder då jag tack vare debatten ser på böckerna jag läser med min son med öppna ögon. Jag ser hur många stereotyper han redan vid fem års ålder konfronteras med i böcker som Barna Hedenhös, Pippi i Söderhavet och Jan Lööfs Morfar är sjörövare där morfars ärkefiende är en kroknäst, skattsamlande, sniken och svärdviftande arab vid namn Omar. Andra stereotyper är mer subtila, som vesslorna som intar Paddeborg i Det susar i säven, som illustrerade med snusnäsdukar och guldringar i öronen direkt kopplar till stereotypa föreställningar om romer och resandefolk.

Barn och ungdomar är, liksom vi vuxna, omgivna av stereotypa skildringar av minoritetsgrupper. För de som tillhör en minoritetsgrupp som förhåller sig till ett majoritetssamhälle och den bild detta majoritetssamhälle projicerar på dem går det, tror jag, i många fall rakt in och leder i värsta fall till en lång inre kamp mot ett internaliserat självförakt. För barn och unga som inte tillhör en minoritetsgrupp bidrar det till, tror jag, till att forma en oreflekterad och omedveten världsbild. Många av dessa stereotypa representationer av ”den andre” tillhandahåller vi på biblioteken. Detta är något vi som biblioteksmedarbetare måste förhålla oss till, reflektera över och diskutera. Och det finns ingen tid för snabba svar, som en boktitel i ett helt annat sammanhang säger.

Borde vi inte bara rensa ut dessa böcker och filmer från biblioteken? Jag tror inte att det är så enkelt. Det här är en mycket komplex fråga och jag är långt ifrån färdig med mitt eget ”å ena sidan, å andra sidan”. Just nu läser och reflekterar jag ensam och tillsammans med andra. Det senaste bidraget jag läst i frågan kommer från tidskriften NEO som i sitt senaste nummer (Nr 6 2012) berör den i artikeln Den konstgjorda toleransen av Ivar Arpi. Det är en artikel som tyvärr griper över så mycket att jag i vissa stycken tycker att den missar målet men författarens tes är att om vi rensar ut oönskade stereotyper från biblioteken så riskerar vi dels att detta kommer att glida över i censur samt också att ge en förskönad och missvisande bild av oss själva och vår historia varigenom kontexten sedan blir obegriplig för unga personer. Artikeln ger också ett intressant lästips: Not in Front of The Children: Independence, Censorship and The Innocence of Youth av Marjorie Heins som bland annat diskuterar bibliotekens förhållande till litteratur med rasistiska stereotyper. Jag kommer att läsa den.

Jag säger inte att jag håller med artikelförfattaren om alla hans slutsatser men genom att läsa artiklar från olika håll inser jag mer och mer hur komplex frågan är och att behovet av fördjupning och ett förutsättningslöst samtal är stort. Detta är, påstår jag, en viktig uppgift för folk- och länsbibliotek. Jag längtar efter ett fördjupat samtal med alla er kloka biblioteksmedarbetare kring detta – utifrån era professionella och personliga erfarenheter av att konfronteras med och förhålla er till stereotyper i barn- och ungdomslitteratur. Det är bara genom en fördjupad och medveten diskussion utan skygglappar som vi kan hitta verktyg för att arbeta med barn och ungdomar kring de stereotyper de konfronteras med genom de litterära och andra kulturella representationer som faktiskt också tillhandahålls av oss. Detta är inte minst viktigt i en tid då rasism, antisemitism och antiziganism bubblar under ytan och där hbt-ungdomar fortfarande, enligt studier, mår sämre än andra i samma ålder; Där fördomar kring människor som lever med fysiska och psykiska funktionshinder fortfarande finns och där överviktiga barn stigmatiseras. Samtidigt skall vi värna bibliotekens oberoende identitet och demokratiska uppdrag som förmedlare och tillgängliggörande av det fria ordet. Vi ska inte heller bidra till en missvisande bild av oss själva och vårt historiska bagage.

Vårt arbete på biblioteken är viktigt och gör skillnad för både grupper och individer. Vi måste arbeta aktivt och medvetet med denna fråga och med den litteratur och musik, de filmer och konsolspel vi har på våra bibliotek. Jag tror att vi måste börja i den grundläggande frågan: vilken är vår roll och vårt uppdrag som biblioteksmedarbetare i förhållande till barn- och ungdomslitteraturen och dess målgrupper? Har vi det klart för oss kan vi sedan utifrån denna utgångspunkt ta oss an angelägna frågor som stereotyper i barn- och ungdomslitteraturen. Har vi dessutom med oss barnperspektivet tillsammans med andra för vår verksamhet viktiga principer, kan vi föra en konstruktiv diskussion där vi också har inlevelseförmåga med det av stereotypen berörda barnet. Jag hoppas att få många tillfällen att diskutera detta tillsammans med er alla.

Malin Norrby
Länsbibliotekarie
Länsbibliotek Gävleborg-Uppsala

 

 

0 kommentarer

Senaste nytt

Kommentar

"Tystnaden är ett sjukdomstecken"

Många har hört av sig efter en artikel om att bibliotekspersonal sällan tillåts läsa på arbetstid. "Vittnesmålen ger bilden av arbetsplatser där det straffar sig att tala klarspråk", skriver Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson.

4 okt 2022 • 2 min

Reportage

Omöjligt uppdrag?

Svenskarnas läsande är ständigt föremål för bekymrade utredningar och politiska satsningar. Men trots alla ansträngningar är trenden negativ, särskilt bland unga. Hur ska det skrivna ordet vinna fler människors uppmärksamhet?

30 sep 2022 • 9 min

Nyheter

Retoriken som tystar röster

Hur gör man när den som använder sig av hatretorik anklagar sina kritiker för samma sak? Och hur kombinerar man yttrandefriheten med kampen mot hatretorik?

29 sep 2022 • 3 min