En fast punkt i stormens öga

17 jun 2020 • 3 min

Skolbiblioteket är en frizon för barn som behöver kontinuitet i sin vardag – även under en pandemi. "The show must go on”, skriver Klara Önnerfält, skolbibliotekarie, författare och podcastprofil.

Klara Önnerfält. Foto: Sanna Dolck Wall

När jag och familjen flyttade till Stockholm i början av januari var jag beredd på mycket nytt. Ny stad, nytt boende, nytt jobb, ny katt. Vi skulle behöva skaffa oss nytt umgänge och nya vanor.

Efter jullovet började jag som skolbibliotekarie på Matteusskolan på Norrmalm. Det var som det brukar vara när man börjar på ett nytt jobb: många saker att ta in. Ungefär efter sportlovet, när jag började känna mig lite varm i kläderna och skulle ta itu med handlingsplanen och skolbiblioteksutvecklingen, förändrades verkligheten.

Plötsligt var det inte ”bara” ett nytt liv i en ny stad vi skulle hantera, utan en helt ny tillvaro. Inte bara för oss, utan för alla. Plötsligt befann vi oss i det svenska epicentret för smittspridningen av ett nytt virus.

Det är svårt att lära känna en stad när den är försatt i kristillstånd. Vad är normalt och inte? Är det mycket folk som korsar Odenplan den här morgonen? Det verkar som ganska många, men kanske är det ovanligt få?

Nu, fyra månader in i pandemin, börjar detta undantagstillstånd bli det nya normala. Samtidigt är kontrasterna stora. Det talas om döda och överansträngda sjukhus, folk som inte får gå till jobbet, folk som inte vill gå till jobbet, företag som kraschar, fester som ställs in, elever som distansundervisas. Men på grundskolan där jag arbetar är allt ganska mycket som vanligt.

Visst hade vi några veckor mellan sport- och påsklov då läget var ganska skakigt. Många elever var hemma, sjuka eller bara oroliga, och vi hade hög lärarfrånvaro. Samtidigt sattes skolan i beredskap för att vi också skulle behöva stänga. Men det blev aldrig verklighet och efter påsklovet var det som att allt hade stillnat. Vi började bli vana.

Vana vid att tvätta händerna tills de blev röda och nariga. Vana vid de nya mattiderna som skulle minska trängsel i matsalen. Vana vid att inga föräldrar fick komma in på skolan för att hämta och lämna. Vana vid att all fritidsaktivitet var utomhus på eftermiddagarna. Och så jobbade vi på.

”The show must go on” säger man ju inom kultur- och nöjesbranschen, men när ödets timma slår så bommar teatrar och museer igen. I skolan måste vi däremot se till att hjulen fortsätter snurra.

Och kanske är det en av skolans mest angelägna uppgifter: att stå för kontinuitet och normalitet i en stormig samtid? Grundskolan är trots allt en av våra viktigaste samhällsbärande funktioner.

Som skolbibliotekarie har den uppgiften blivit den viktigaste: att finnas där och jobba på som vanligt. Hålla avstånd när det går och tvätta händerna mellan varje ny grupp som kommer in i biblioteket. Men också att vara med och skapa en frizon. En frizon från de dagliga dödstalen på kvällsnyheterna, larmrapporterna från äldreboendena och oroliga vuxna där hemma.

Våren har varit en tid av att hålla ställningarna och en tid av väntan. Det mesta av utvecklingsarbete har fått stå tillbaka. Det mesta av guldkant har strukits. Men det har inte varit en väntan på något särskilt, utan bara på att få återgå till hur det var innan.

Men vi kanske inte heller önskar att gå tillbaka till vår gamla verklighet. Och en del saker kommer vi att ta med oss ur den här krisen, vare sig vi vill det eller inte.

Min farmors mor dog av spanska sjukan. Man skulle kunna tro att det inte påverkat mig, men det har det faktiskt, om än lindrigt. Min farmor fick växa upp hos sin mormor Klara, som jag också är döpt efter. Annars hade jag kanske blivit en Anna, Linda eller Åsa (eller något annat av de mer populära flicknamnen på 70-talet).

Men hur kommer dagens barn påverkas av coronapandemin? Hur kommer de minnas den? Det vet vi inte än. Det är också för tidigt att se alla lärdomar vi skulle kunna dra av krisen. Men ett ord som dyker upp är: hållbarhet. Både globalt sett, men också i det lilla perspektivet.

Skolan har visat sig vara en relativt hållbar organisation; vi har stått pall trots påfrestningar. Men vi måste bli bättre på att förbereda oss inför nya kriser och katastrofer. Nu vet vi att de kan komma.

Framförallt vet vi hur mycket skolan behövs. En fast punkt i stormens öga.

Klara Önnerfält är aktuell med boken Klaras läsprepp! Att främja läsning bland barn och unga (BTJ Förlag). Hon flyttade till Stockholm från Lund i januari och arbetar idag som skolbibliotekarie på Matteusskolan. Tillsammans med Lotta Davidson-Bask driver hon podcasten Flödet.

0 kommentarer

Senaste nytt

Reportage

Omöjligt uppdrag?

Svenskarnas läsande är ständigt föremål för bekymrade utredningar och politiska satsningar. Men trots alla ansträngningar är trenden negativ, särskilt bland unga. Hur ska det skrivna ordet vinna fler människors uppmärksamhet?

30 sep 2022 • 9 min

Nyheter

Retoriken som tystar röster

Hur gör man när den som använder sig av hatretorik anklagar sina kritiker för samma sak? Och hur kombinerar man yttrandefriheten med kampen mot hatretorik?

29 sep 2022 • 3 min

Nyheter

Om nationalismens påverkan på kulturen

Färre översättningar, mindre utländsk litteratur och stängning av Världskulturmuseet. Det är några, av många, farhågor som en sent insatt panel lyfte på Bokmässan, med anledning av Sverigedemokraternas framgångar i valet.

23 sep 2022 • 3 min

Nyheter

Hur ska bibliotekspersonalen behållas?

Förändrade arbetsuppgifter kan vara en förklaring till att många som arbetar på bibliotek funderar på att byta yrke. Men det behövs också mer resurser och fler yrkesgrupper på biblioteken, konstaterades i ett samtal på Bokmässan.

22 sep 2022 • 2 min

Debatt

Slutreplik: Låt oss mötas och diskutera

Vi vill stötta, men stöttandet måste också få innehålla konstruktiv kritik. Det skriver Linnéa Jönsson och Eleonor Pavlov i sin slutreplik om Malmö stadsbiblioteks ”känsliga ämnen”-koncept.

21 sep 2022 • 4 min