En fast punkt i stormens öga

17 jun 2020 • 3 min

Skolbiblioteket är en frizon för barn som behöver kontinuitet i sin vardag – även under en pandemi. "The show must go on”, skriver Klara Önnerfält, skolbibliotekarie, författare och podcastprofil.

Klara Önnerfält. Foto: Sanna Dolck Wall

När jag och familjen flyttade till Stockholm i början av januari var jag beredd på mycket nytt. Ny stad, nytt boende, nytt jobb, ny katt. Vi skulle behöva skaffa oss nytt umgänge och nya vanor.

Efter jullovet började jag som skolbibliotekarie på Matteusskolan på Norrmalm. Det var som det brukar vara när man börjar på ett nytt jobb: många saker att ta in. Ungefär efter sportlovet, när jag började känna mig lite varm i kläderna och skulle ta itu med handlingsplanen och skolbiblioteksutvecklingen, förändrades verkligheten.

Plötsligt var det inte ”bara” ett nytt liv i en ny stad vi skulle hantera, utan en helt ny tillvaro. Inte bara för oss, utan för alla. Plötsligt befann vi oss i det svenska epicentret för smittspridningen av ett nytt virus.

Det är svårt att lära känna en stad när den är försatt i kristillstånd. Vad är normalt och inte? Är det mycket folk som korsar Odenplan den här morgonen? Det verkar som ganska många, men kanske är det ovanligt få?

Nu, fyra månader in i pandemin, börjar detta undantagstillstånd bli det nya normala. Samtidigt är kontrasterna stora. Det talas om döda och överansträngda sjukhus, folk som inte får gå till jobbet, folk som inte vill gå till jobbet, företag som kraschar, fester som ställs in, elever som distansundervisas. Men på grundskolan där jag arbetar är allt ganska mycket som vanligt.

Visst hade vi några veckor mellan sport- och påsklov då läget var ganska skakigt. Många elever var hemma, sjuka eller bara oroliga, och vi hade hög lärarfrånvaro. Samtidigt sattes skolan i beredskap för att vi också skulle behöva stänga. Men det blev aldrig verklighet och efter påsklovet var det som att allt hade stillnat. Vi började bli vana.

Vana vid att tvätta händerna tills de blev röda och nariga. Vana vid de nya mattiderna som skulle minska trängsel i matsalen. Vana vid att inga föräldrar fick komma in på skolan för att hämta och lämna. Vana vid att all fritidsaktivitet var utomhus på eftermiddagarna. Och så jobbade vi på.

”The show must go on” säger man ju inom kultur- och nöjesbranschen, men när ödets timma slår så bommar teatrar och museer igen. I skolan måste vi däremot se till att hjulen fortsätter snurra.

Och kanske är det en av skolans mest angelägna uppgifter: att stå för kontinuitet och normalitet i en stormig samtid? Grundskolan är trots allt en av våra viktigaste samhällsbärande funktioner.

Som skolbibliotekarie har den uppgiften blivit den viktigaste: att finnas där och jobba på som vanligt. Hålla avstånd när det går och tvätta händerna mellan varje ny grupp som kommer in i biblioteket. Men också att vara med och skapa en frizon. En frizon från de dagliga dödstalen på kvällsnyheterna, larmrapporterna från äldreboendena och oroliga vuxna där hemma.

Våren har varit en tid av att hålla ställningarna och en tid av väntan. Det mesta av utvecklingsarbete har fått stå tillbaka. Det mesta av guldkant har strukits. Men det har inte varit en väntan på något särskilt, utan bara på att få återgå till hur det var innan.

Men vi kanske inte heller önskar att gå tillbaka till vår gamla verklighet. Och en del saker kommer vi att ta med oss ur den här krisen, vare sig vi vill det eller inte.

Min farmors mor dog av spanska sjukan. Man skulle kunna tro att det inte påverkat mig, men det har det faktiskt, om än lindrigt. Min farmor fick växa upp hos sin mormor Klara, som jag också är döpt efter. Annars hade jag kanske blivit en Anna, Linda eller Åsa (eller något annat av de mer populära flicknamnen på 70-talet).

Men hur kommer dagens barn påverkas av coronapandemin? Hur kommer de minnas den? Det vet vi inte än. Det är också för tidigt att se alla lärdomar vi skulle kunna dra av krisen. Men ett ord som dyker upp är: hållbarhet. Både globalt sett, men också i det lilla perspektivet.

Skolan har visat sig vara en relativt hållbar organisation; vi har stått pall trots påfrestningar. Men vi måste bli bättre på att förbereda oss inför nya kriser och katastrofer. Nu vet vi att de kan komma.

Framförallt vet vi hur mycket skolan behövs. En fast punkt i stormens öga.

Klara Önnerfält är aktuell med boken Klaras läsprepp! Att främja läsning bland barn och unga (BTJ Förlag). Hon flyttade till Stockholm från Lund i januari och arbetar idag som skolbibliotekarie på Matteusskolan. Tillsammans med Lotta Davidson-Bask driver hon podcasten Flödet.

0 kommentarer

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till bbl@a4.se.


Senaste nytt

MIK

MIK-utredaren: Ta ansvar för det egna lärandet

Biblioteken är viktiga för att motverka desinformation, propaganda och näthat. Men kunskapen är ojämnt fördelad och de som jobbar i sfären bör själva vidga sin kunskapshorisont, menar regeringens utredare Carl Heath.

30 sep 2020 • 3 min

Debatt

Fjärrlån: Skåne ett varnande exempel

Om vi menar allvar med att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser krävs det en ny struktur för fjärrlån. Det skriver Astrid Larsson, Vellinge bibliotek, och efterlyser ett större engagemang från KB i frågan.

29 sep 2020 • 3 min

Nyheter

Ett år efter stormen

Det har gått ett år sedan Sofia Lenninger berättade om svårigheterna med den nya biblioteksplanen i SD-ledda Sölvesborg. Det ledde till att hon tvingades sluta. I dag tycker hon att det är viktigt att lyfta debatten.

25 sep 2020 • 3 min

Nyheter

DIK prisar alla bibliotekarier

Utmärkelsen Årets bibliotek går inte till något enskild verksamhet. Istället prisas alla landets bibliotekiarer för att de, enligt motiveringen, förkroppsligar tanken om kulturen som en självklar samhällsbärare.

24 sep 2020 • < 1 min