Från informationsspecialister till angivare?

Enligt Tidöavtalet ska kommuner och myndigheter vara skyldiga att informera Migrationsverket och polisen när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. "Vi som arbetar på biblioteken måste lova varandra detta: Vi vägrar ange", skriver bibliotekarien Moa Stockstad.

Det är en vacker lördagsförmiddag i oktober och jag längtar ut i svampskogen. Hindrad av en förkylning sträcker jag mig i stället efter mobilen, och börjar som så många andra gånger när hjärnan går på halvfart att scrolla facebookflödet. En läkarvän länkar en artikel av Laila Vianden i Flamman under rubriken ”Tidöhögern vill skapa ett angiverisamhälle” och riktar en uppmaning till sina kollegor: Vi vägrar ange.

Kanske andades någon ut över att kulturpolitiken inte tycktes central för den nya regeringen. Ingen ny bibliotekslag med centrala förbud mot drag queens på sagostunder i sikte. Men i Tidöavtalet drabbar mig en nymornad insikt om vad jag som offentliganställd förväntas ingå i.

Mellan hostningar läser jag att:

Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. (Tidöavtalet 2022, s 32f, min kursivering)

Till biblioteken kommer mer eller mindre alla. I en tid när allt färre gemensamma platser finns är det till biblioteket man går. Vi har böcker som det inte kostar något att ta hem, vi har datorer som man i vissa fall även kan få hjälp att använda. Vi har personal och verksamheter för barn, ungdomar, vuxna och äldre. Vi har språkkaféer.

Jag arbetar på ett högskolebibliotek. Det är ett offentligt bibliotek dit såväl studenter och forskare som allmänhet kommer. Det är även en statlig myndighet. Innebär det att jag i mitt arbete, enligt en kommande lagstiftning, blir skyldig att a) kontrollera att en person som kommer till biblioteket, till exempel för att läsa en tidning, har en laglig rätt att vistas i Sverige, och b) i annat fall rapportera personen i fråga till polisen?

Eller för att ta några exempel från folkbiblioteksvärlden: ska en bibliotekarie innan boksamtalet försäkra sig om att klassens alla barn har sina papper i ordning? Titta lite extra strängt på barn som – kan misstänkas! – inte ha svenska som sitt förstaspråk? Ska vi innan vi hjälper en person att hitta till lättlästhyllan, först undersöka hens juridiska status? Jag vill här påpeka att det inte var det stiftaren av Bibliotekslagen avsåg med den ”uppmärksamhet” som biblioteken ska ägna åt personer som har annat modersmål än svenska (Bibliotekslag 2013:801, §5 om prioriterade grupper).

Lärarförbundet har reagerat mot det absurda i att en lärare ska ange sina elever, och Läkarförbundet mot att en patient ska frukta att läkaren rapporterar hen till polisen.

Men biblioteksvärlden?

Jag letar hos facken. DIK kommenterar Tidöavtalet kritiskt, men enbart ur ett strikt kulturpolitiskt perspektiv. Vision kommer närmare när man skriver att dess medlemmar ”har utbildat sig för att kunna stödja människor i utsatthet – inte jaga dem”, även om man syftar på socialtjänstens roll snarare än angiveriet. Varken TCO  eller Saco nämner frågan i sina uttalanden.

Biblioteksbladet skriver i sin analys om vikten av att fortsatt ha böcker på olika språk, men nämner inte heller de angiveriförslaget. Undantaget är Magasin K som har en riktigt bra artikel där den föredömligt tydliga bibliotekarien Karin Råghall intervjuas. Men från officiellt håll är det tyst.

Nu känner jag ju min bransch bättre än att misstänka att avsaknaden av reaktioner ska uppfattas som ett tyst stöd. Snarare är det, tror jag, ett tecken på att man inte upplever sig omfattas av förslaget, eller kanske likt mig nyss inte riktigt noterat det. Men nu krävs det att offentliga företrädare tar sitt ansvar och som sektor värnar demokratin. Ni måste tala nu.

Och alla vi som arbetar på biblioteken behöver göra gemensam sak med våra kollegor inom vård, skola och annan offentlig verksamhet. Oavsett om vi arbetar inom folk-, högskole-, skol- eller andra bibliotek så måste vi lova varandra detta: Vi vägrar ange. Om detta blir lag så är det en lag vi inte kommer att följa.

Tillsammans måste vi även slutligen ge detta löfte till alla våra besökare, oavsett ursprung och juridisk status: Du är välkommen. Biblioteket är en trygg plats för dig. För som det står i bibliotekslagen: ”Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.” (Bibliotekslag 2013:801, §2).

Utan att riskera angiveri, vill jag tillägga.

Moa Stockstad
Bibliotekarie