Från informationsspecialister till angivare?

31 okt 2022 • 3 min

Enligt Tidöavtalet ska kommuner och myndigheter vara skyldiga att informera Migrationsverket och polisen när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. "Vi som arbetar på biblioteken måste lova varandra detta: Vi vägrar ange", skriver bibliotekarien Moa Stockstad.

Moa Stockstad

Det är en vacker lördagsförmiddag i oktober och jag längtar ut i svampskogen. Hindrad av en förkylning sträcker jag mig i stället efter mobilen, och börjar som så många andra gånger när hjärnan går på halvfart att scrolla facebookflödet. En läkarvän länkar en artikel av Laila Vianden i Flamman under rubriken ”Tidöhögern vill skapa ett angiverisamhälle” och riktar en uppmaning till sina kollegor: Vi vägrar ange.

Kanske andades någon ut över att kulturpolitiken inte tycktes central för den nya regeringen. Ingen ny bibliotekslag med centrala förbud mot drag queens på sagostunder i sikte. Men i Tidöavtalet drabbar mig en nymornad insikt om vad jag som offentliganställd förväntas ingå i.

Mellan hostningar läser jag att:

Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. (Tidöavtalet 2022, s 32f, min kursivering)

Till biblioteken kommer mer eller mindre alla. I en tid när allt färre gemensamma platser finns är det till biblioteket man går. Vi har böcker som det inte kostar något att ta hem, vi har datorer som man i vissa fall även kan få hjälp att använda. Vi har personal och verksamheter för barn, ungdomar, vuxna och äldre. Vi har språkkaféer.

Jag arbetar på ett högskolebibliotek. Det är ett offentligt bibliotek dit såväl studenter och forskare som allmänhet kommer. Det är även en statlig myndighet. Innebär det att jag i mitt arbete, enligt en kommande lagstiftning, blir skyldig att a) kontrollera att en person som kommer till biblioteket, till exempel för att läsa en tidning, har en laglig rätt att vistas i Sverige, och b) i annat fall rapportera personen i fråga till polisen?

Eller för att ta några exempel från folkbiblioteksvärlden: ska en bibliotekarie innan boksamtalet försäkra sig om att klassens alla barn har sina papper i ordning? Titta lite extra strängt på barn som – kan misstänkas! – inte ha svenska som sitt förstaspråk? Ska vi innan vi hjälper en person att hitta till lättlästhyllan, först undersöka hens juridiska status? Jag vill här påpeka att det inte var det stiftaren av Bibliotekslagen avsåg med den ”uppmärksamhet” som biblioteken ska ägna åt personer som har annat modersmål än svenska (Bibliotekslag 2013:801, §5 om prioriterade grupper).

Lärarförbundet har reagerat mot det absurda i att en lärare ska ange sina elever, och Läkarförbundet mot att en patient ska frukta att läkaren rapporterar hen till polisen.

Men biblioteksvärlden?

Jag letar hos facken. DIK kommenterar Tidöavtalet kritiskt, men enbart ur ett strikt kulturpolitiskt perspektiv. Vision kommer närmare när man skriver att dess medlemmar ”har utbildat sig för att kunna stödja människor i utsatthet – inte jaga dem”, även om man syftar på socialtjänstens roll snarare än angiveriet. Varken TCO  eller Saco nämner frågan i sina uttalanden.

Biblioteksbladet skriver i sin analys om vikten av att fortsatt ha böcker på olika språk, men nämner inte heller de angiveriförslaget. Undantaget är Magasin K som har en riktigt bra artikel där den föredömligt tydliga bibliotekarien Karin Råghall intervjuas. Men från officiellt håll är det tyst.

Nu känner jag ju min bransch bättre än att misstänka att avsaknaden av reaktioner ska uppfattas som ett tyst stöd. Snarare är det, tror jag, ett tecken på att man inte upplever sig omfattas av förslaget, eller kanske likt mig nyss inte riktigt noterat det. Men nu krävs det att offentliga företrädare tar sitt ansvar och som sektor värnar demokratin. Ni måste tala nu.

Och alla vi som arbetar på biblioteken behöver göra gemensam sak med våra kollegor inom vård, skola och annan offentlig verksamhet. Oavsett om vi arbetar inom folk-, högskole-, skol- eller andra bibliotek så måste vi lova varandra detta: Vi vägrar ange. Om detta blir lag så är det en lag vi inte kommer att följa.

Tillsammans måste vi även slutligen ge detta löfte till alla våra besökare, oavsett ursprung och juridisk status: Du är välkommen. Biblioteket är en trygg plats för dig. För som det står i bibliotekslagen: ”Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.” (Bibliotekslag 2013:801, §2).

Utan att riskera angiveri, vill jag tillägga.

Moa Stockstad
Bibliotekarie

4 kommentarer

  1. Jag håller helt med i det Moa skriver. Biblioteket ska vara en demokratisk plats som välkomnar alla. Dessa smygande påfund med att skapa en angiverikultur på bibliotek är helt förkastligt.
    / Ann-Sofie Wennbrink

  2. Jag instämmer med Moa. Tack för en viktig debattartikel
    Christina Behrenz

  3. Det finns väl ändå inget i avtalet som säger att man förväntas ”kontrollera att en person som kommer till biblioteket, till exempel för att läsa en tidning, har en laglig rätt att vistas i Sverige”! Så snälla, låt oss få ett slut på dessa paranoida vänsterfantasier om att Sverige efter valet plötsligt skulle ha gått från demokrati till fasciststat! Och vad det faktiska förslaget angår så kan man givetvis argumentera för att det i en demokrati är varje medborgares plikt att anmäla olagligt agerande, även om man inte håller med om att agerandet ifråga verkligen borde vara olagligt.

  4. Vi sätter ner foten här. Det räcker med att läsa dystopier, jag vill helst inte leva i en.

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

English

ESSAY: Librarians have responsibilities in these times

Global tensions with war, economic instability, climate threats – in addition to internal challenges. But a historical review shows that even in past crises IFLA has managed to maintain free research and truth, as well as access to information and freedom of expression, writes former IFLA president Alex Byrne.

28 nov 2022 • 7 min

English

Fear. Illness. Silence.

REPORTAGE What is happening within IFLA? In search of answers, journalist Lisa Bjurwald travelled to The Hague, where IFLA’s headquarters are located. She found a culture of silence and an organisation that lacks confidence in its leaders.

28 nov 2022 • 13 min

English

Closed doors damage trust

SURVEY Limited transparency and poor communication. Biblioteksbladet’s survey shows that the turbulence is raising questions among IFLA members in Sweden.

28 nov 2022 • 5 min

English

Out of Step with the Times

There was also testimony of an outdated leadership style in his previous place of work. Nevertheless, Gerald Leitner was given the task of modernising the global library sector.

27 nov 2022 • 3 min

English

The Whistleblower

Suzanne Reid was an employee representative at IFLA headquarters. She has since changed careers and recovered from the experience. IFLA she feels, however, is beyond rescue.

27 nov 2022 • 6 min

Krönika

Tack för mig!

Det är beklagligt att det fort­farande saknas en stark strategi för bibliotekssektorn. Målen borde vara individens demokratiska delaktighet och sam­hällets kunskaps­utveckling, skriver Svensk biblioteksförenings avgående generalsekreterare Karin Linder i sin avskedskrönika.

25 nov 2022 • 2 min

English

IFLA needs to change

CHRONICLE Karin Linder, secretary general, Swedish Library Association: Why is the Swedish Library Association fighting with IFLA? The answers are rooted in the principles of democracy and responsibility.

25 nov 2022 • 2 min

Reportage

Rädsla. Sjukdom. Tystnad.

Vad händer inom Ifla? Journalisten Lisa Bjurwald åkte till Haag där biblioteks­­federationens huvudkontor ligger. Hon fann en kompakt tystnadskultur och en skräckslagen organisation utan förtroende för sin ledning.

24 nov 2022 • 13 min